 |
| videosamtal mellan Maria Bielke von Sydow, Ola Aurell och Tina Back. Alla pratar i normal hastighet |
Andfåddhet framför skärmen
Jag är en person som verkligen uppskattar sociala medier som kunskapskälla. En enorm rikedom av information, instruktioner och perspektiv lättillgänglig med bara några klick, ofta förmedlad via plattformar som YouTube. Men på senare tid har en trend tagit över: den extrema hastigheten. Det har blivit legio att de som skapar instruktionsvideor skruvar upp tempot. De ökar hastigheten på talet med tio eller tjugo procent för att spara dyrbara sekunder åt tittaren. Till det tillkommer den kirurgiska redigeringen där varje naturlig tystnad, varje andningspaus och varje liten tvekan klipps bort. Resultatet blir en oavbruten ström av ord, en mänsklig röst som förvandlats till en maskingevärssalva av information. Det finns ingenstans att ta vägen med tanken, ingen tid att låta det som sägs sjunka in. Det är som att försöka dricka ur en brandpost.
Tystnadens betydelse för lärandet
När man tar bort andetagen och pauserna, tar man också bort mänskligheten i kommunikationen. Som kulturarbetare har jag ofta reflekterat över att det är i processen som kulturens hjärta slår. Men för att ett hjärta ska kunna slå krävs det en rytm, en växelverkan mellan aktivitet och vila. På YouTube och andra sociala medier, där algoritmer spårar vårt beteende för att maximera engagemang, tycks vilan vara raderad. Denna artificiella effektivitet skapar en känsla av andnöd hos mig. Vi har blivit så besatta av att konsumera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt att vi glömmer bort att hjärnan behöver tid att bearbeta. Information är inte detsamma som kunskap, och kunskap kräver reflektion.
Kontrasten som också skaver: Slow TV
Som en motvikt till detta hysteriska digitala flöde har vi fått fenomenet ”Slow TV”. I timtals kan man följa en älgvandring genom skogen eller stirra på en skorsten i väntan på att vit eller svart rök ska signalera att en ny påve är vald. Det marknadsförs ofta som en form av meditation och motstånd mot stress, men för mig skapar det en helt annan sorts obehag. YouTube får mig att känna att jag drunknar i information, Slow TV mig att känna att tiden rinner ut mellan fingrarna utan att något faktiskt händer. Det blir en sorts passiv väntan som känns lika onaturlig som det uppskruvade tempot. Det är som om vi har förlorat förmågan att befinna oss i det normala. Vi pendlar mellan 120 procents hastighet och ett nästintill totalt stillastående.
Var är den mänskliga hastigheten?
Var tog den vanliga, normala hastigheten vägen? Den hastighet där en människa hinner tänka klart en tanke innan nästa påbörjas. Jag tänker på mitt arbete med min författarkollega Birk Andersson, vår gemensamma svampbok. Det har tagit oss 14 månader att låta boken växa fram organiskt, genom samtal, korrigeringar och gemensamt sökande. Det är ett tempo som tillåter eftertanke och de där ”lyckliga olycksfallen” som jag tidigare skrivit om i tidigare texter i Lagom Genomtänkta Tankar. Både det ultrasnabba och det extremt långsamma skapar en obalans som stressar mig. Jag vill ha tillbaka de mänskliga pauserna i mina instruktionsvideor. Jag vill höra instruktören ta ett djupt andetag innan nästa moment förklaras. Det handlar om att ge informationen en chans att landa i den ”verkliga verkligheten”. Man behöver inte avancerad teknik för att räkna ut att en människa behöver andas; man behöver bara sluta klippa i filmerna. Låt oss gå tillbaka till 100 procents hastighet och låta tystnaden få ta den plats den förtjänar. För det är i mellanrummen, i pauserna som det mest värdefulla föds.
