Gynnar tidningen Sydsvenskan de egna journalisterna som skrivit böcker? Denna fråga lyftes igår måndag 27 maj, och skapade debatt då Författarcentrum Syd hade extra medlemsmöte på Poeten på hörnet. Trygve Bång (tidigare ordförande i FC Syd) påtalade att 17 av Sydsvenskans bokskrivande reportrar samtliga blivit recenserade i den egna tidningen.
Till mötet hade Trygve Bång, Thomas Grundberg, Karin Lentz, Guilem Rodrigues da Silva och Jan Svärd, författare från Malmö/Lundtrakten samtliga engagerade i Skånes författarsällskap och Författarcentrum Syd, tagit fram en skrivelse för att uppmärksamma Författarcentrums Syds medlemmars situation i relation till regionala media. utdrag från skrivelsen:
"I konsekvens med detta ställer vi frågan om Sydsvenskan sätter konkurrensen inom bokutgivningsområdet ur spel när man gynnar de egna journalisternas utgivning (ett femtontal under de senaste åren) på bekostnad av de författare som inte har samröre med tidningen? Om så är fallet skapar man en djupt orättvis situation för de yrkesverksamma författare som inte har någon nära relation med tidningen och därmed inte har samma möjlighet till medial uppmärksamhet. Det är också rimligt att anta att bokförlagen hellre antar ett manus där man vet att recensioner och annan medial uppmärksamhet kan påräknas än ett manus där detta inte sker. Det ger i så fall tidningens bokutgivande journalister en orättvis fördel gentemot övriga författare när antagningsbesluten fattas."
Diskussionen är angelägen och intressant, visst förekommer det svågerpolitik i tidningsvärlden, mediavärlden, kulturvärlden och hela övriga världen oavhängigt bransch och bolagsform. Ibland är de som bedriver den politiken omedvetna om den, ibland fullt medvetna. I ärlighetens namn är vi väl alla mer benägna att omtala, skriva om, beröra det vi redan känner till. Mänsklig natur, kan man beteckna det som. Det som är mer intressant är vilka konsekvenser det får för läsarna, utövarna, och skribenterna själva.
Får nog anledning att återkomma i ämnet.
