3 Lagom genomtänkta tankar - Mellan levebröd och lekfullhet – varför processen är kulturens hjärta

 

Open Mic i Hjälmsa

Den professionella balansen 

Som professionell kulturarbetare är min vardag ofta en ekvation som ska gå ihop. Det handlar om budgetar, fakturering och att leverera en produkt som möter en uppdragsgivares förväntningar. Att vara ”proffs” innebär att man förväntas veta exakt vad man gör och leverera ett färdigt, snyggt resultat. Det är så vi drar in pengar och bygger en hållbar karriär. Men om vi bara fokuserar på slutprodukten riskerar vi att förlora själva kärnan i varför vi en gång valde den här banan: lusten till själva processen.

Det färdigpaketerade

I en kontext där kultur ska mätas i statistik, biljettintäkter och räckvidd på sociala medier, glider man lätt in i murbyggande kring vårt skapande. Vi vågar inte göra fel, för fel kostar pengar eller prestige. Men kultur som bara är ett resultat av en noggrann planering kan ibland kännas livlös. Den saknar den där nerven som uppstår när man inte riktigt vet var man ska landa. När vi tar bort utrymmet för laboration tar vi också bort chansen för de där lyckliga olycksfallen som ofta blir det mest minnesvärda i ett konstnärligt uttryck.

Magin i en Open Mic 

Det är här fenomen som en open mic kommer in som en nödvändig motvikt. Där finns ingen färdig mall och ingen press på att allt ska vara perfekt. Att få kliva upp på en scen och laborera fritt med underbara musiker, där man tillsammans söker efter ett komp eller en harmoni, är kulturell friskvård i sin renaste form. I den stunden är vi inte leverantörer av en tjänst – vi är utforskare. Det finns en oerhörd kraft i att låta musiken ta de vägar den vill, att lyssna in varandra och svara på ett oväntat trumfil eller en improvisation. Det slår faktiskt allt. Jag brukar gå så ofta jag kan på Open Mic och framföra helt oprövade poem eller musikstycken. Särskilt förtjust är jag i en Open mic som äger rum i Bräkne Hoby, Hjälmsa hos musikerkollegorna Robin och Ebba ungefär en gång i kvartalet. Varje gång är jag nervös innan och varje gång är mitt hjärta fyllt av glädje och lek efteråt.

Att äga sitt sökande Det roliga med kultur är inte nödvändigtvis applåderna efteråt, utan den där sekunden av total närvaro när man skapar något i stunden. Det är i laborationen vi växer. Genom att tillåta oss att vara ”icke-proffsiga” för en stund på en öppen scen, laddar vi batterierna för det professionella arbetet. Vi behöver de där frizonerna där vi får (miss)lyckas, testa och leka. Det är där vi hittar de nya idéerna som vi senare kan förädla i våra betalda uppdrag.

Underbart vad AI kan göra??

 

”Underbart vad AI kan göra!” var en av kommentarerna jag fick när jag la upp den här bilden i flödet på mina sociala medier.

Sanningen? Bilden är 100 % autentisk. Den är tagen under en Spoken Word-performance i ladugården på Björketorp i Ronneby, som en del av Region Blekinges satsning Musik i Udda rum. Här fanns inga prompter, bara jag, en ståbasist och en ”korus” av röster från riktiga kor i bakgrunden. (De hojtade faktiskt så pass starkt att vi fick micka av dem för att de inte skulle överrösta min poetry.)

Och visst, det är en bild från en udda situation så jag förstår att den kan uppfattas som ett montage eller AI-skapad, men det belyser ändå ett problem i AI-eran för vi pratar ofta om risken att vi ska börja tro på det som är falskt. Men en annan lika stor risk, är att vi slutar tro på det som är på riktigt.

Efter att nyligen ha avslutat mina studier i artificiell intelligens vid BTH, med fokus på stora språkmodeller och maskininlärning, har jag fått insikt i hur systemen fungerar. Min hållning bygger därför inte på teknikrädsla, utan på en förståelse för skillnaden mellan att generera och att faktiskt skapa.

När vi börjar misstänka att varje unikt ögonblick – som en improviserad duett med ett gäng kor – är genererat av en algoritm, riskeras det osynliga kontrakt som bygger på ömsesidighet mellan skaparen och publiken. Det mänskliga hantverket bygger på nervositet, modet att misslyckas offentligt och fysisk närvaro – moment som raderas ut när system optimerar istället för att människor försöker.

Kulturkrönika i Blekinge Läns Tidning om AI och Skapandet
Läs artikeln här

De här frågorna upptar mycket mina tankar och jag skriver texter och håller föredrag i ämnet. Artikeln ovan är den första i dagspress där jag utforskar AI:s påverkan på skapandet (Läs artikeln i BLT här). Som professionell kulturutövare i litteratur och musik klurar jag kring det osynliga kontraktet mellan utövare och mottagare och argumenterar för varför det mänskliga hantverket, med ansträngning, tid och kamp, är oumbärligt och vad som händer när vi överlåter den biten av skapandet till AI. 

I slutändan tror jag inte att det är kulturen som behöver oss – det är vi som behöver kulturen för att bli emfatiska och empatiska människor.

Vilka funderingar får du kring skapande och AI?