6 avsnittet i Julsagan

foto: Östgård

Trots att det både blåste kraftigt OCH regnade, hade det samlats en härlig skara människor på Bibliotektorget i Vetlanda för att ta del av Julsagan i Vetlanda Julklappskalender Här kommer sjätte avsnittet i Vetlanda Julsaga.

söndag 6 december 2015

Det bara hände, snyftar Linnea, det bara hände. Hon står i dörren till badrummet för morfar har inte hunnit komma ut än.

Morfar ser vad som hänt, Linnea har fått väldigt kort hår på ena sidan, hårtopparna är svedda och Linnea ser blek ut. Hennes blåa ögon är vidöppna och blåare än någonsin. Han bannar sig själv för att han inte fattat att hon naturligtvis inte ska hantera tändstickor själv.

- Jag skulle tända alla ljusen och tändstickan tog nästan slut, och vid det sista ljuset bara hände det, säger Linnea och nu ser hon

sig själv i badrumsspegeln och börjar storgråta.

Hon ser verkligen alldeles hemsk ut. Hennes tunna blonda änglahår är fortfarande långt på höger sida men på vänster sida är det kort ända upp ovanför örat.

-Nej, skriker Linnea och tar sig för vänstra sidan.

Håret känns alldeles vasst och hopklibbat, som när man fått en kolaklubba i håret.

Men det viktigaste var ju naturligtvis att hon inte skadat sig, hon hade inte bränt sig, enbart blivit chockad och håret på ena sidan försvunnit. Morfar är också chockad, kanske ännu mer än Linnea, för vem vet vad som kunnat ha hänt. Han påminns om att det var ett bra tag sedan han haft ansvar för barn och nog var det så att hans saliga hustru hade varit den som haft störst ansvar för deras dotter Camilla när hon var liten.

Ute i köket står adventsljusstaken och tre ljus brinner, det fjärde hann aldrig tändas. Det kanske inte var en sådan bra idé ändå att tända alla ljusen på en gång och på så sätt gå händelserna i förväg.

De kommer överens om att inte säga något till mamma i telefon idag om vad som hänt med adventsljusstaken och Linneas hår.

Morfar försöker klura ut vart han kan ta Linnea så att hon kan klippa sig. Det var årtal sedan han själv gått till barberaren. De få stråna han har kvar klipper han så gott han kunde med kökssaxen och håret kring öronen med rakapparaten. Men att ge sig på och klippa lilla Linnea det vågade han då rakt inte göra. Det skulle kunna sluta i en ännu större katastrof än det som nyss hände. Idag är det söndag, men i morgon är det han som letar upp en frisersalong i telefonkatalogen.

- Nu måste vi göra något annat, säger morfar, något som skingrar tankarna.

Han släcker ljusen i adventsljusstaken och ställer den allra längst in i skåpet så att de inte ska behöva se den och bli påminda om olyckan.

- Vi åker en sväng i bilen och tittar på lite grejor.

Linnea förstår inte alls hur det skulle bli roligt att sätta sig i morfars röda bil och åka och titta på grejor. Men hon har ingen bättre idé. Hon har slutat gråta men när hon får låna en stor svart mössa av morfar att ha på huvudet känner hon igen det korta stubbiga håret på vänster sida och hon blir ledsen igen. Samtidigt kommer hon på att hon faktiskt inte haft ont i örat en enda gång sedan det där med ljusen hände. Som om hon glömt bort sina öron på grund av uppståndelsen som blev.

Precis när de kommit utanför dörren och morfar går i förväg för att köra ut bilen får Linnea syn på hunden taxen och damen som har honom i koppel. Hon hälsar trevligt på Linnea och hunden viftar på svansen och vill hälsa på Linnea.

-Hej taxen, säger Linnea.

- Så duktig du är som vet att det är en tax, skrattar damen.

- Heter han inte taxen, frågar Linnea.

- Nej, och det är en hon, och hon heter Selma, precis som hon på tjugosedlarna, fast det har kommit en ny nu, med en annan författare, som du säkert känner igen, Astrid Lindgren.

Men Linnea lyssnar inte så noga på den pratglada damen för hon klappar Selma. De kramas och Selma slickar Linnea i ansiktet så intensivt att den stora mössan nästan åker av. Linnea känner en sådan lycka. I Stockholm får hon inte ha hund, det har mamma sagt tusentals gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger Linnea har bönat och bett. Hundar kan man inte ha i lägenhet, säger mamma, och vem ska gå ut med hunden när vi är borta på dagarna. Men i Vetlanda kan man minsann ha hund fast man bor i lägenhet.

- Får jag gå ut med henne, frågar Linnea. Jag ska ta hand om henne jättenoga.

De bestämmer sig för att gå en gemensam promenad runt i Vetlanda, för Linnea kan ju inte området. Hon kan gå vilse. Morfar som undrar var Linnea blev av, kommer och hälsar lite avvaktande på damen med hunden.

- Om vi går den här rundan, säger damen, som heter Sigrid, kan du kanske gå den själv nästa gång. Men man måste vara noga med att ha plastpåsar med sig till hundbajset, annars blir gubbarna och kärringarna i området tokiga, skrattar Sigrid och blinkar till morfar.

Morfar skrattar också, men lite mer ansträngt.

Linnea, morfar, Selma och Sigrid går bäckpromenaden i Vetlanda och morfar och Sigrid pratar lite försiktigt med varandra. Linnea och Selma är redan bästa kompisar och Linnea har ingen brådska, hon väntar på Selma vid varje luktställe och klappar henne varje gång hon stannar.

Linnea är den lyckligaste flickan i världen, så lycklig att hon nästan glömt bort att hon inte kan äta grillade räkor i Thailand och att hon just svett bort halva sitt hår.