Texter

Jag skriver även artiklar, reportage, krönikor, gästbloggsinlägg och notiser. Jag har bland annat skrivit för tidningarna: Landet Runt och Skånes Fria där jag har intervjuat Björn Ranelid och Mikael Wiehe och kulturtidskriften Nya Argus. Under 2013 skrev jag även debatt- och diskussionsartiklar för Egentugivarna på egenutgivarna.se Nedan läser du ett utdrag av artiklar och texter som jag skrivit.

Maria Bielke von Sydow har skrivit ”Sista boken”

Förverkliga din bokdröm berättar Maria Bielke von Sydow att hon anlitat ett säljbolag och distributör för att få mer skrivtid. I maj 2013 fick vi reda på varför hon avslutat samarbetetmed båda företagen. Hennes försäljning har dock allt annat än avstannat, istället säljer hon böcker som aldrig förr. Vi är förstås nyfikna på hur hon gör och på hennes nya böcker,Sista boken och samlingsvolymen Trilogin om Pär, Sylvia och Helena. 

Varför gav du ut hela din trilogi i en samlingsvolym?

Maria Bielke von SydowDen 11 september släppte jag tredje romanen i trilogin Sista boken. Datumet som annars brukar förknippas med helt andra saker, var noga valt. Det var nämligen exakt på dagen fem år sedan Pär, min självhjälpsförfattande romanfigur dök upp i mitt sinne och jag började skriva debutromanen Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Så fem år senare avslutar jag med Sista boken.
Mina romaner är lättlästa, korta och koncisa. Varje roman i trilogin är 42000 ord, 240 000 tecken ink blanksteg. Det ger ett sidantal på cirka 200 sidor per bok. Jag har valt att trycka dem i mjukpärm, det man kallar häftad form. Alla tre böckerna har samma omslagsbild i olika färgtoner för att betona att böckerna hör ihop. Det föreställer en fasadspricka som är i olika färgtoner för var bok. Jag har även på baksidan samma författarfoto, retuscherat i olika färger för att matcha omslagsfärgerna.
Anledningarna till att jag bara två månader efter boksläppet för Sista boken släpper samlingsvolymen Trilogin om Pär, Sylvia och Helena är flera:
  1. Jag vet att vi är olika i våra läsarpreferenser, vissa gillar tunna böcker, andra tjocka. Samlingsvolymen är 576 sidor lång och tilltalar dem som gillar tegelstensformatet.
  2. Likaså föredrar vissa mjukpärm, andra hårdpärm. Samlingsvolymen är inbunden, dvs i hårdpärm och tilltalar dem som anser att en ”riktig” bok är en bok med hårda pärmar.
  3. Jag var så innerligt trött på den abstrakta fasadsprickan på framsidan och lika trött på fotot av mig själv i olika retuscherade klädfärger. Jag ville verkligen ha ett helt nytt omslag. Så jag har till samlingsvolymen arbetat med en ny formgivare som haft nya idéer.
  4. Jag gillar att laborera med format: pocket, mjukpärm, hårdpärm (med och utan märk- och kapitälband). Det känns som en naturligt förlängning i utvecklingen att pröva olika utseende och format. I våras spelade jag även in debutromanen som ljudbok och år 2015 ger jag ut romanerna i e-boksformat.
  5. Tyckte det var alldeles utmärkt att släppa en lite mer påkostad version av romanerna till julen 2014. En utmärkt julklapp (för julen är en högtid då människor till och med kan tänka sig att köpa böcker :-))
  6. Det finns en poäng med att ha alla tre romanerna placerade på ett och samma ställe. De är i och för sig fristående med avslutade ”fall” i varje bok, men det tillför ett mervärde att kunna läsa dem samlade, då romanfigurernas öde mer blir mer sammanhängande.

Dina böcker finns idag i flera butiker, hur har du sålt in dem dit?

Både ja och nej. De finns naturligtvis i fler butiker idag än för ett par år sedan men jag har effektiviserat och rationaliserat en hel del vad det gäller införsäljning till butiker.
Först och främst har jag misslyckats helt med att få in mina böcker som centrala inköp hos de stora bokhandelskedjorna. Det försökte jag själv med först och sedan skulle säljbolaget som jag anlitade göra det. Ingen utav oss lyckades.
Vad jag istället gjort är att besöka enskilda handlare och promotat min bok och ett relativt stort antal har köpt in dem, både stormarknader och bokhandlare. Vad jag dock har upptäckt är att mina böcker säljer rätt så dåligt i traditionell bokhandel, särskilt om de tagit in på kommission, vilket innebär att bokhandeln själv inte har något större incitament att marknadsföra och sälja böckerna. Mina böcker försvinner lätt in i glömskans bokhyllor när stora kampanjer från de stora bokförlagen tar större plats på mer fördelaktig yta.
Vad jag istället har satsat min tid på, och som jag funnit givande både personligt och försäljningsmässigt, är: att hitta otraditionella vägar, samarbeten och exponeringsytor. Med andra ord, mina böcker där folk i allmänhet inte förväntar sig böcker, med aktörer som inte vanligtvis förknippas med böcker.
Hittar man ett samarbete som gynnar alla parter, vi har alla olika drivkrafter, kan man få till riktigt lyckliga äktenskap.
Jag har till exempel inlett ett samarbete med tidningen Sydöstran i Blekinge som köpt in mina böcker och säljer dem över disk till ett mkt förmånligt pris till sina prenumeranter. De ville ha ett brett utbud av förmånliga erbjudande till sina kunder. Jag vill ha en spridning bland läsare jag annars kanske aldrig skulle ha mött. De annonserar kontinuerligt i sin tidning om mina böcker, vilket ger mig värdefull exponeringsyta. De får å andra sidan köpa in mina böcker relativt billigt. Men de har köpt in dem, vilket också ökar deras incitament att få dem sålda. Jag har också erbjudit mig att kostnadsfritt delta i evenemang som Sydöstran håller för att promota mina böcker.
peka bra elisabeth jo╠ênsson fotoEtt annat exempel är att jag har fått mina böcker inköpta av ICA MAXI Stormarknad i Vetlanda, som är min hemkommun. De annonserar om mina böcker, tar in dem och reggar dem som ”lokal vara”. De säljer dem och jag kommer vid olika tillfällen dit och signerar. De annonserar i media om mina böcker i samband med sina veckoannonseringar. De annonserna är av den storleken att jag ALDRIG skulle ha råd med att göra det själv. Även där har jag erbjudit mig att delta i MAXIs olika event vid behov. De köper i förväg in ett ganska stort antal böcker för att det alltid ska se välfyllt ut i hyllorna. Blir det exemplar över kredifakturerar jag dem i efterhand (det har dock inte hänt hittills). ICA MAXI har en mycket knapp vinstmarginal, i stort sett går de runt inköp/försäljning.
Det finns fler exempel som jag arbetar med, särskilt när det gäller oväntade exponeringsytor. Jag kan dock inte berätta om dem ännu. [Gissa om du gjorde oss nyfikna Maria på att göra en till intervju med dig nästa år :-) Reds anm.]

Hur distribuerar du dina böcker idag?

I dagsläget har jag både egen distribution och anlitar Förlagssystems kommissionsavtal. Det innebär att jag skickar ett mindre antal böcker till dem, ca 30 ex per titel. Och när det kommer beställningar från nätbokhandeln och fysisk bokhandel, allting som går via Bokrondellen, skickas och faktureras det via Förlagssystem. För denna tjänst tar de 20% på f-priset och jag står dessutom för frakten till deras lager. Den egna distributionen består av att jag skickar alla beställningar som kommer via min blogg, företag och organisationsbeställningar och inte minst leveransen till BTJ. I mitt avtal med dem har jag förhandlat fram att de står för frakten. För att inte komplicera saker och ting behöll jag den egna distributionen till dem och de får som kompensation 10% på f-priset.

Din senaste bok heter Sista boken, men du skriver väl på något nytt?

Det finns tre stycken skäl till att Sista boken heter just Sista boken
Men visst skriver jag på något nytt…

Vad är det viktigaste du har lärt dig under de här åren som egenutgivare?

Maria Bielke vin Sydow signerarDet är fantastiskt mycket som jag har lärt mig, helt otroligt mycket lär jag mig varje dag. Allt från val av typsnitt och marginaler till säljpsykologi. Det är nu fem år som jag har varit heltidsförfattare med BIMA-förlag och mina motton är JUST DO IT och Learning by doing, så det är en viktig lärdom att jag lär medan jag gör och att jag inte tvekar att skrida till handling. Bättre att göra och korrigera längs med vägen än att stå och stampa och invänta det perfekta ögonblicket som kanske aldrig kommer.
Men väljer jag en sak utav alla blir det: Min högsta dröm är inte längre att bli utgiven på ett etablerat förlag, snarare tvärtom, jag har ingen strävan efter att bli det. Min strävan är att skriva bra, lättlästa och gripande romaner som läses av många, och där är jag på god väg… Min strävan är tillika att kunna försörja mig på skrivandet och där är jag också på god väg…
Stort tack Maria för denna intressanta inblick i effekterna av att leva efter mottot learning by doing och att vara öppen för okonventionella samarbeten. Jag ser redan fram emot nästa uppföljning för att höra mer om din framfart!

Gästbloggare: Maria Bielke von Sydow DEBUTANTBLOGGEN

Maria Bielke von Sydow debuterade nyligen på sitt egna förlag BIMA-förlag med romanen Ingmar Bergman kände aldrig skuld
– Min bok handlar om frigörelse från skuld. Helena som är skyldig till sitt ena tvillingbarns död beslutar att ändå fortsätta med sitt liv. Hur bearbetar hon skulden som är oförlåtlig? berättar jag.
– Det låter spännande, jag gillar verkligen titeln ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld”, handlar det om Ingmar Bergman? frågar förläggaren.
– Pär, en av mina karaktärer i boken, är självhjälps­författare och har Ingmar Bergman och hans filmer som förebilder för sitt eget liv.
– Det låter intressant. Har du själv erfarenhet av ett barns död? Har du egna tvillingar varav den ena har omkommit, kanske till och med bragts om livet?
– Min bok är fiktion, det som händer har inte hänt på riktigt. Men det skulle kunna ha hänt, det finns säkert de fall där trovärdigheten i boken överträffar verkligheten.
– Jaha, jag förstår, det hade ju varit extra intressant om ditt skrivande varit självbiografisk men du är välkommen att skicka in ditt manus till oss. Men tyvärr har vi en mycket begränsad utgivning när det gäller nya författare.
Ungefär där, i telefonsamtalet med det medelstora västkustbaserade bokförlaget, vid konstaterandet att min bok inte är självbiografisk, dog intresset för min bok.
Ett antal liknande diskussioner förde jag med andra förlag som hade läst mitt manus och fattat visst tycke för det. Deras motiveringar för ombearbetning av manuset varierade. Ett förlag berättade att de nyligen hade haft en period med vampyrtema i sina nylanseringar. Nu var det änglar som var det heta temat. Kanske kunde jag förstärka det övernaturliga innehållet i boken, undrade de. Eftersom min skrivstil klassificeras som ”realistisk samtidsprosa” såg jag uppenbara svårigheter med det. Ett annat förlag ansåg att innehållet i min bok var intressant men genresvårbestämt. Du får antingen betona mordet i boken eller göra det till en renodlad relationsroman, annars får de som säljer in boken till bokhandeln svårigheter, sa de. Jag tänkte, människor som läser boken kan nog klara av både relationerna i handlingen OCH mordet på barnet. Den läsande människan har förmåga att ta in parallella genrer.
Ovanstående scenarion utspelade sig år 2010.
Något annat, kanske av mer avgörande betydelse utspelade sig ett antal år tidigare.
Jag är studie- och yrkesvägledare i grunden och har under nästan tjugo år i branschen, framgångsrikt haft olika befattningar inom det privata och offentliga utbildningssystemet. Jag trivs bra med mitt arbete och vet att det jag gör är av betydelse.
Så får min mamma beskedet att hon har cancer. Obotlig cancer. Ett par månader senare är hon död. Mammas död blir en väckarklocka för mig, för kan döden drabba henne kan den naturligtvis hastigt drabba alla andra, inklusive mig. Så fyrtio år gammal säger jag upp mig från mitt arbete, flyttar med min man och våra tvillingflickor från Karlskrona till Malmö där jag ska gå skrivarutbildning. Jag förverkligar min barndomsdröm att bli författare.
11 september (av alla datum) 2009 börjar Pär tala inne i mitt huvud. Han berättar om sitt liv som självhjälpsförfattare, hans yttre liv liknar en framgångssaga hans inre liv en mardröm. Kort därefter berättar Helena om sitt trauma om hur det känns att vara skyldig till sitt ena barns död. Jag nedtecknar deras berättelser och romanen tar form. Ytterligare ett par personer kliver in på arenan och jag inser att för att göra deras liv rättvisa och kunna gestalta deras historier måste det bli tre böcker. I berättelserna pockar deras behov på frigörelse från skuld, försoning och återhämtning.
Efter ett antal refuseringar och strandade diskussioner med etablerade förlag tog jag beslutet att starta eget förlag, BIMA-förlag. Oktober 2011 ger jag ut min roman Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Andra delen kommer i slutet av 2012. Den tredje och avslutande delen i slutet på 2013. Lanseringen har gått bra, på tre månader tjänade boken in 2/3 av produktionskostnaden och jag har fått en hel del uppmärksamhet i lokala media. Så den första tiden satt jag i min skrivarlya och paketerade böcker i bubbelplast, skrev fakturor och gjorde intervjuer. Nu skriver jag på uppföljarna. Till min stora glädje blir jag flitigt anlitad på biblioteken och till andra arrangemang där jag håller föredrag om romanen, mitt författarskap och hur det går till att ge ut på eget förlag.
Jag har förverkligat min författardröm, på köpet har jag också blivit förläggare, marknadsförare, försäljare, bokförare, distributör och föredragshållare. Jag har blivit ett varumärke.

Blir egenutgivna böcker hårdare bedömda – i så fall av vilka läsare?
När jag för ett par år sedan läste förra upplagan av kultförklarade boken ”Tärningsspelaren” av (pseudonymen) Luke Rhinehart blev jag förskräckt.  Jag tyckte mig räkna till över femtio korr- och stavfel bara på de första sidorna.
Jag anser mig vara en person som inte är en språkpolis, en som snällt accepterar att ”korrbrott” begås utan anstiftan och har stor respekt för de fåtal böcker jag läst som inte har några missar alls. Men den här boken tog liksom priset, den var så dåligt satt och innehöll så många språkfel att det störde hela läsupplevelsen.
I Sverige är det det anrika och stora förlaget Natur & Kultur som givit ut boken ”Tärningsspelaren”. Denna oerhört populära bok som lästs av massor av människor och som blivit en storsäljare i ett flertal länder har många beundrare, men även en mängd personer som reagerat negativt på det kontroversiella innehållet. Hur den nya upplagan är korrekturläst vet jag inte men på sajten www.boksidan.net finns 64 stycken recensioner av boken, alla lästa på samma upplaga som jag själv läst. Inte en enda recension uppmärksammar den påvra kvaliteten gällande korrektur.
Första upplagan av min debutroman ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” innehöll en del korrfel. Andra reviderade upplagan har ny sättning och de flesta missarna är borttagna. Till min förvåning fick jag rätt många recensioner av tidningar och bokbloggare.  De flesta recensionerna var välnyanserade och tillförde både mig och läsaren bra information.  En del av dem som recenserade min bok påpekade korrfelen och skrev att boken skulle ha vunnit på att språkgranskas ytterligare en vända. En helt acceptabel kommentar som säkert ägde sin riktighet.

2010-10-15 17.46.12

Anmärkningsvärt i detta var att de som påpekade språkmissarna i ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” oftast själva var egenutgivare och att den kommentaren inte fälldes av ”vanligt” folk eller proffsrecensenter. Kan det vara så att vi är extra uppmärksamma mot den typen av fel då vi själva jobbar med hela bokproduktionen?
Problemet i sig brukar ju vara att över huvud taget som egenutgivare bli recenserad men här är poängen är att ingen etablerad recensent påpekade korrfelen. Detta är en intressant iakttagelse, är vi egenutgivare extra hårda mot oss själva? När jag frågat ”vanliga” läsare om korrfelen i min debutroman hade knappt ingen lagt märkte till dem och de som gjort det hade inte hakat upp sig på dem. Och ingen av de 64 tyckarna påwww.boksidan.net påpekade ”Tärningsspelaren”s  uppenbara brister.
Är vi egenutgivare hårdare mot oss själva och varandra?
Ser vi saker som den ”vanliga” läsaren inte ser eller som den ”vanliga” läsaren överser?




När jag gick på skrivarkurs på Malmö Högskola tipsade vår lärare oss om att undvika siffror i skönlitterära boktitlar, varvid vi direkt kom på ett antal klassiker med siffror i: Fahrenheit 451, Moment 22 och 1984. Ingen regel utan undantag, svarade vår lärare då.
En bra boktitel kan med fördel vara lätt att lägga på minnet, snabb att söka, återspegla innehållet och gärna ha igenkänningsfaktor men ändå vara nyskapande. Boktiteln ska hålla länge, ännu längre än omslaget som kan varieras med nya upplagor och tryck. Heter boken ”Ta i trä” så heter den det tills den går ur tiden.
En bra boktitel gör att man hajar till, lägger den på minnet, reflekterar, känner sig upprymd och ger upphov till fler frågeställningar.
Själv har jag väldigt svårt att hitta på boktitlar till mina alster. Den första romanen som heter ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” hade många andra titlar innan den slutgiltiga versionen. Först hette den ”Fri från skuld” som jag tyckte var en passande titel med anspelning på Helenas, en karaktärs, dilemma som anser sig vara skyldig till sitt ena tvillingbarns död. Handlingen visar att hon kanske inte behöver känns den skuld hon gör, att hon kan vara fri från skuld. Men kanske lät titeln lite lam.
Filade lite till och kom på en SUPERBRA titel, verkligen. Romanen skulle heta ”I grunden utan skuld” för att både anspela på Helenas oskuld och en annan kvinna som ligger begravd i grannens husgrund. Spot on, klockrent, tänkte jag, titeln är ett bekant talesätt med igenkänningsfaktor samtidigt som det dubbeltydigt anspelar på bokens innehåll. Döm till min förskräckelse när jag surfade runt på nätet och såg att Viveca Lärn precis släppt en deckare med exakt samma namn. Det var bara att ändra min titel till något helt annat.
Men till vad då?
Ni känner säkert igen er, har man bestämt sig så har man svårt att tänka nytt. Bytte då helt spår till en annan karaktärs dilemma, Pär som är självhjälpsförfattare, en frånvarande far och tillika fast i en pseudovärld fylld av Ingmar Bergman-filmer och dess vackra kvinnor. Ja, boken ska heta Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Den titeln kommer att ha betydelse för alla tre böckernas innehåll.
Men får man använda berömda namn hur som helst? Ville ju inte riskera stämning från Ingmar Bergman-stiftelsen. Jag kollade upp detta och man får använda berömda personers namn men inte i förtalssyfte och detta var inte ett förtalssyfte.
Sagt och gjort, boken heter som den gör och den säljer bra, kanske delvis för namnets skull men det finns nackdelar med att ha en titel som innehåller fem ord. Exempelvis tar den upp en tredjedel av ett twitterutrymme, likaså tar den upp halva den rad som kommer upp när man googlar på mig för att inte tala om hur jobbigt det är att varje gång man berättar om boken säga dess namn.
Därför döpte jag uppföljaren till LOREM IPSUM. Enbart två, relativt korta ord. Frågan är väl vem som kommer ihåg två ord som de flesta aldrig hört talas om. När man ser orden LOREM IPSUM väcker de en nyfikenhet att ta reda på vad de betyder eller tröttnar man på grund av bristen på igenkänningsfaktor?
Nu var det ju inte så enkelt som att bara hitta på LOREM IPSUM, jag hade en helt annan titel först som anspelade på innehållet och som också var ett relativt välkänt uttryck. Det var ”Nordens araber” som är en något nedsättande epitet för danskar och som används i Skåne. Jag tyckte titeln var klurig för den anspelar på ett telefonsamtal mellan Pär och hans faster och ger också en ledtråd till vem som skickat de anonyma hatbreven till honom, men när jag visade förslaget för min fokusgrupp slog de helt bakut och sågade titeln direkt och menade att det gav helt fel signaler och kunde spela främlingsfientliga krafters syfte. Och så välkänt var inte uttrycket för enbart två av tio personer hade hört det förut och visste vad det betydde. Så det förslaget spolade jag.
Tiden gick och Hanna Wandall som gjorde omslaget började provsätta och fyllde helt sonika in LOREM IPSUM där titeln skulle stå. Lorem Ipsum är ju en latinsk nonsentext som sätts in för grafisk formgivning. Men när jag började googla om Lorem Ipsum visade det sig ha mer innehåll än att så. Det är även en strof tagen ur ett längre citat skrivet av Cicero, från hans bok om etik ”Ytterligheterna av ont och gott” år 46 fKr. Det betyder i sin längre form att vi alla försöker undvika smärta så gott det går, och det är just vad min karaktär i boken försöker göra när hon sitter med sin döende cancersjuka mamma på hospis. Dessutom går det sämre och sämre för min författarkaraktär Pär som allt som ofta fyller sina dokument med Lorem Ipsumtext istället för eget författande.
Så slumpen passade väl in och titeln blev LOREM IPSUM.
Nu skriver jag på den sista boken i trilogin och den hade jag namngivit ”Sista brevet hem”, men när jag googlar på det namnet hittar jag ungefär fem hundra träffar på nationalistiska musikgruppen Ultima Thule som skrivit en nationalromantisk låt med samma namn och det räcker för mig för att byta titel. Kanske sista brevet, men det blir lite för likt Vilhelm Mobergs ”Sista brevet till Sverige”. Varför inte döpa den till ”Sista boken”, det är ju sista boken i trilogin och även den sista boken som Pär skriver. Ja så får det nog bli, eller kanske inte…
Men det blir ingen titel med siffror i alla fall, så mycket har jag bestämt :-)


I våras träffade jag Coralie Bickford-Smith http://cb-smith.com/ som gästade Malmö med sin utställning ”Yta är allt”. Bickford-Smith är engelska förlaget Penguins toppdesigner och har gjort omslagen till bland annat Penguins nyutgivna klassiska verk och ”Great food series”. På ett intressant sätt berättar Bickford-Smith om sin väg från relegerad skolelev till hyllad designer på Penguin och hur hon tänker när det gäller att få fram hållbara och lockande omslag.
Det finns många åsikter om bokomslag. Då och då stöter man på självutnämnda förståsigpåare som utger sig för att ha patenterad kunskap och kunna skilja bra omslag från dåliga. Men nog är det så att vi alla är experter på hur vi vill att våra böcker ska se ut. Och som egenutgivare har vi både möjligheten och skyldigheten att producera våra omslag.. När vi säljer våra böcker ”till de närmast sörjande” för att använda ett något raljerande uttryck, det vill säga de som ändå oavhängigt hur omslaget ser ut köper boken spelar det mindre roll, men ska vi nå ut till en större publik måste det attrahera.
Vilka kval och val vi ställs inför… Ska det vara en bild på framsidan föreställande någon (ögon drar ögon till sig), ska det vara fotograferat eller tecknat? Vilket typsnitt ska vi använda? Versaler eller gemener? Målgruppspreferenser och genrespecifika förväntningar. Ett bra bokomslag ska tilltala i stunden men inte bara för stunden, det ska hålla i ett stort antal år. Och det vi idag upplever som tidlöst upplevs om bara några år som oerhört tidstypiskt. Det är mycket lätt att se om ett omslag är producerat på 60-, 70-, eller 80-talet på grund av färgval, typsnitt, bildformering med mera.  Ett bokomslag ska också fungera i ”thumbnail”-format då nätbokhandlarna ofta är en stor försäljningskanal. Man bör alltså kunna se en tydlig bild av bokens titel, namn och omslagsbild i ett format inte större än ett par centimeter. Det finns mycket att tänka på med andra ord!
Själv tänkte jag när jag gjordingmarbergman210x134_rygg13_utfall5mm_23e mitt första omslag att jag skulle ha en kvinna som står på en brygga och tittar ut över en sjö. I bakgrunden skulle ett barn stå. Jag tyckte själv att det var en lysande idé eftersom en utav de starkaste scenerna i boken visar min ena huvudkaraktär som står och tittar ut över sjön där hennes ena barn drunknat och det andra barnet som finns kvar i livet ropar på henne att hon ska gå därifrån. Jag fotade själv och hade en grund som jag presenterade för grafikern som skulle göra omslaget. Men direkt sa grafikern att det gav ett rörigt intryck med så många personer och namn. Först mitt namn som skulle stå på framsidan är rätt långt MARIA BIELKE VON SYDOW, därefter kommer en lång titel INGMAR BERGMAN KÄNDE ALDRIG SKULD som i sin tur också innehåller ett personnamn. Lorem ipsum_sida210x134_framsidaAtt då ha ytterligare personer på omslaget skulle bara bli för mycket. Han skickade ett par olika skisser och föreslog att det inte skulle vara några personer alls på bilden utan istället ett nonfigurativt motiv som kunde tolkas efter behag. Det vill säga det totalt motsatta vad jag hade tänkt mig från början.
Först avfärdade jag omslaget helt och tyckte det rent ut sagt var fult, men efter viss eftertanke accepterade jag att jag kanske inte alltid vet bäst själv ;-) . Jag gör dessutom en trilogi och det fungerar utmärkt att ha samma grundbild på alla tre böckerna men med olika färgtoner. Den första blev blågrå, den andra gul och den tredje blir troligtvis en rosafärgad ton.
Sedan kommer valen kring typsnitt, med seriffer, utan seriffer, placering av titel och namn. Jag bestämde mig för att ha mitt namn högst upp och placerade titeln längst ner högerhörnet en aning högerställd. Ett typsnitt utan seriffer och titelnamnet i svart färg. Jag skippade också mitt förnamn Maria och använder mina efternamn som författarnamn: Bielke von Sydow, det tror jag är relativt enkelt att komma ihåg. Baksidestexten gjorde jag ganska traditionell i ett serifftypsnitt där jag berättar lite om bokens innehåll, något citat och en presentation av mig. På baksidan har jag ett foto av mig i halvfigur på högersida och texten följer min figur. När bok två gjordes använde jag samma bild men lät grafikern ändra färgen på tröjan till lila för att matcha författarnamnet som är skrivet i lila. På ettan haLorem ipsum_sida210x134_baksidar jag röd tröja och även författarnamnet i rött. I tredje boken kommer baksidesbilden på mig att retuscheras ytterligare en gång för att matcha färgtonen i mitt namn på framsidan. Lagom till nästa jul ska jag ge ut en inbunden samlingsvolym med alla tre böckerna med ett omslag om kommer att se helt annorlunda ut mot de tre häftade. Och det ska bli skönt att få nya bilder, den där baksidesbilden har ju ett par år på nacken nu.
Så tänker jag när det gäller omslag, de ska kongruera i färgval och bilder. De ska ha enkla, lättlästa typsnitt och en framsida som ger läsaren utrymme för tolkningar. Det bör finnas en koppling mellan innehållet och omslaget. I mitt fall har jag valt sprickan i fasaden som kan symbolisera sprickan som uppstår i den mänskliga fasaden när våra invanda livsmönster krackelerar.
Jag kunde naturligtvis inte låta tillfället glida mig ur händerna när jag träffade en av vår tids mesta omslagsmakare Coralie Bickford-Smith utan visade henne mina bokomslag som vållat mig så stor tankemöda innan de blev som de blev. Till min förvåning berömde hon dem och sa att  ”the covers speak volumes about the layers of emotions revealed in the litterature within”. Extra skönt att höra från en sådan mästare som Bickford-Smith särskilt efter att jag strax innan fått en recension i Sydöstran, som för övrigt var välgjord och positiv men där recensenten skriver att mitt omslag (LOREM IPSUM) ser ut som en informationsbroschyr från Socialstyrelsen!
Hur tänker ni med era omslag då yta är allt?


                                         I senaste numret av Tidskriften Författaren, Författarförbundets tidning                                            behandlas ämnet: att få skäligt betalt för våra författarframträdanden.                                             En fråga som på intet sätt är ny, utan som frekvent belyses från olika håll och som man som författare tampas med dagligdags.
För visst är det så att vi författare ofta gör gratisframträdande, för att få sälja böcker, för att få synas, för att definiera oss som författare och kanske för att bidraga till ett gott ideellt initiativ med ett gott syfte.
Samtidigt vet vi att det inte i längden gynnar varken oss eller branschen att göra gratisframträdande, det urholkar möjligheten att försörja oss på vårt arbete och förminskar vår arbetsinsats.
I Tidskriften Författarens artikel om ersättning skriven av Kristina Mattsson intervjuas Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius och säger
En hantverkare skulle aldrig nöja sig med att få betalt bara 70 procent av gångerna.
Och nog stämmer det, aldrig skulle frisörer, florister och andra hantverkare nöja sig med att bara få betalt för utförd tjänst då och då.
forfattaren 6 2013 sidaÄndå är det så vi författare lever, för min egen del har jag sedan jag släppte min första roman 2011 gjort fler gratisframträdanden än jag gjort betalda. Med exakt samma motivering som ovan, jag är ny och behöver synas, jag får sälja mina böcker, det legitimerar min identitet som författare och jag vill gärna bidraga till behjärtansvärda ändamål med mina uppläsningar och föredrag.
Min farhåga är att detta underbetalda faktum slår ännu hårdare mot oss som är egenutgivare, vi står ofta längst ner på stegen i författarsammanhang, undantag finns tack och lov men generellt sett upplever vi större krav på formalians riktighet, både från oss själva och etablissemanget. Vi får sällan stipendier eller litteraturpriser då de ofta står knutna till de etablerade förlagens kanaler. Till det ska naturligtvis läggas att vi inte får något förhandsarvode på vår författarinsats utan dessutom står för hela produktionskostnaden med tryck, inlaga, marknadsföring och säljkostnader, innan vi kan ta hem en enda krona på våra böcker. Vi har helt enkelt svårare att försörja oss som skrivande personer.
Har vi då ännu svårare att ta betalt än författare som ger ut på etablerade förlag? Jag har i takt med att jag skriver fler böcker, den tredje romanen kommer i augusti 2014, blivit mer stärkt i att ta faktiskt ta betalt för mina framträdande. Tidigare upplevde jag att jag faktiskt själv betalade för att göra framträdande. Exempelvis har jag flera gånger åkt tiotals mil enkel resa för att göra uppläsningar och berätta om mitt författarskap med en tidsåtgång inklusive restiden på cirka fyra, fem timmar. Inte fått något arvode och sålt cirka fem böcker a 99 kr styck. Det blir en ordentlig kostnad för mig och mitt förlag, räknar man till timpenningen vilket man naturligtvis ska göra blir det en rejäl kostnad för att få synas.

Är framträdanden marknadsföring eller en del av jobbet?

Min fasta övertygelse är att jag som egenutgivare ska kunna försörja mig på mitt skrivande och författarrelaterade aktiviteter. Jag skriver inte enbart för att jag tycker det är så kul, jag skriver för att jag har något att berätta och anser att detta är mitt yrke, ett yrke lika gott som något annat yrke och jag förtjänar definitivt att kunna tjäna mitt uppehälle på det.
Jag har full förståelse för mindre föreningar som har svårt att betala för författarframträdande men min erfarenhet är faktiskt att betalningsbenägenheten är mindre hos dem som bör stå upp för kulturen. Som exempel kan jag nämna att Författarcentrum Syd i våras arrangerade en Litteraturrunda i Skåne och mig veterligen inte betalade en krona till de deltagande författarna varken i respengar eller arvode. Då är Författarcentrums syfte ändå att
Syftet med Författarcentrums arbete är att sprida litteraturen i samhället, skapa möten mellan författare och deras läsare, verka för en breddning av kulturutbudet och slå vakt om åsikts- och yttrandefriheten.
Författarcentrum Syd är en utomordentlig förening som flitigt anordnar aktiviteter och bereder på så sätt vägen för sitt syfte att skapa möten mellan läsare och författare, men har även denna intresseförening svårt att betala sina medlemmars framträdande, vem ska då känna sig manad att göra det? Följdfrågan blir: är det fria ordet alltid gratis?
Men kan man inte räkna det som marknadsföringspengar? Liknande den kostnad som jag kan betala för en tidningsannons? Ett antal personer ser mig och mina böcker, bibliotekspersonal uppmärksammar mitt sätt att hålla föredrag vilket i sig kan ge fler föredrag, lokala media uppmärksammar då och då eventet och skriver och fotograferar till en ofta välläst tidning. Jag kan också skriva på min blogg och berätta för andra eventanordnare att jag besökt ”Gratisboda” bibliotek vilket i sig ger cred som ger fler intresserade bibliotek. Och så vidare. Och så vidare. Det sprider sig som ringar på vattnet…
Det är ett sätt att börja på, ett sätt att etablera sig på, ett sätt att börja på. Frågan är väl när och hur  gratisarbetet ska sluta. Hur gör ni andra? Gör ni gratisframträdande? Har ni principer som ni ofta frångår? Har ni funderat på hur framtiden kan se ut när ni ska försörja er som författare?
Jag har fattat ett principbeslut att inte göra gratisframträdande, jag har satt en prislista där 1000 kronor är ett minimum för ideella föreningar och mindre framträdande och i en stigande skala upp till författarförbundets minimiarvode på 6000 kronor. Till det lägger jag den skattefria milersättning på 18.50 kr/milen. Ett principbeslut jag ofta frångår på grund av möjligheten att uppmärksammas, goda ändamål, sälja böcker….

”Vi kan inte simma härifrån”

Krönika om hur det var att bli strandsatt pga av det isländska askmolnet.
Publicerad i Landet Runt april 2010

Askmolnet från Island har den senaste veckan
fått oanade konsekvenser för flygfart och
privatpersoner. Maria Bielke och hennes familj
blev fast på Mallorca, här berättar hon
själv om sin oväntade extrasemester.
Palmanova, Mallorca 19 april 2010:
Vi har äntligen kommit iväg på vår första semester sedan
våra tvillingflickor kom till världen för fem år sedan.
Jag ligger på hotellrummet och slötittar på nyheterna
sent på onsdagskvällen. Jag ser en naturkatastrof äga rum
någonstans i världen. Stora rökmoln väller ut från en vulkan.
Jag somnar, trött efter en härlig dag i vårsolen på
Mallorca.
Morgonen därpå får vi veta att det var vulkanen på
östra Island som fått utbrott som ger konsekvenser för
många av oss på jordklotet. Luftrummet över Storbritannien
är stängt på grund av ett gigantiskt askmoln som
kan ge flygplanen motorhaveri.
Fredag morgon står det klart att flygplatserna i Storbritannien,
Belgien, Holland, Tyskland, Norge, Danmark och
Sverige har stängt. Askmolnets utbredning känner inga
gränser.
ALLA FLYGPLATSER I Sverige är stängda ... Jaha, det blir
ingen hemresa för vår familj på lördag. Vi kontaktar resebyrån
som arrangerat vår resa. De känner inte till att
flygplatserna i Sverige är stängda. Upprörda och oroliga
resenärer bombarderar reseledarna med sina frågor. Kaos
uppstår. Reseledarna känner sig påhoppade av våra frågor
och har inga svar. Vi resenärer har mer information om
världsläget än de. Tänk denna sekundsnabba förmedling
av nyheter som sprids över världen.
Nu är det lördag eftermiddag och vi skulle ha varit
hemma i Malmö vid det här laget. Resan känns inte längre
så rolig. En frivillig semester känns underbar, en ofrivillig
oviss. När och hur kommer vi hem? Vem ska stå för
den extra kostnad som uppstår med hotell, mat och frånvaro
från arbete?
NATURKATASTROFEN PÅ ISLAND gör att vi resenärer börja
prata med varandra, och inte enbart om de ytliga samtalsämnena
som är vanliga utan även om mer personliga saker
som berör oss människor på djupet.
En del väljer att se positivt på det hela: ”Mallorca är det
bästa stället att bli strandad på”, och ”härligt med extra
lång semester”. Men andra känner oro för vad som ska
hända, spekulationer uppstår.
Jag träffar ett sällskap som varit på Kap Verdeörarna. De
har fått landa på Mallorca för att de kunde inte nå Sverige.
De får flyga vidare till Barcelona för att därifrån ta sig till
Sverige med buss. Snacka om långresa. Kommer vi också
att få ta plan till en annan destination? Jag ser framför mig
hur mardrömslik en sådan resa kan bli med mina två barn
som brukar tröttna på att resa efter en halvtimma.
SÖNDAG EFTERMIDDAG står det klart att även flygplatsen
på Mallorca har stängt. Stämningen på hotellet där vi
skandinaver och engelsmän samlats har dag för dag förändrats.
Det är en positiv och öppen stämning. Resebyrån
har kommit ikapp med informationen och de står för
samtliga kostnader för mat
och logi. Alla verkar acceptera
läget och ta det hela med
ro.
För vi kan inte simma härifrån,
den saken är klar. Nu
får vi vänta och avvakta det isländska
askmolnets väg.
Fotnot: Maria Bielke landade
hemma i Malmö igen i onsdags
kväll.
MARIA BIELKE
från Malmö fick en ofrivillig
förlängning på semestern.


Självbiografi som läkemedel

Essä publicerad i Nya Argus nr 5 2011,
Den första upplagan av Patrik Sjöbergs avslöjande
självbiografi om sexuella övergrepp i idrottens
värld, Det du inte såg (2011), sålde slut på mindre
än två veckor. Sjöberg är inte den enda som skriver
självbiografi; i bokhandel och på bibliotek finns det
hyllmeter efter hyllmeter. Jag undrar: varför skriver
man självbiografier och varför läser vi dessa? Jag är
själv författare. Vad skriver jag för något? För jag
skriver inte självbiografiskt, eller gör jag det?
Min bok handlar om frigörelse från skuld. Helena
som är skyldig till sitt ena tvillingbarns död beslutar
att ändå fortsätta med sitt liv. Hur bearbetar
hon skulden som är oförlåtlig? Detta handlar boken
om.
– Det låter spännande, jag gillar verkligen titeln
”Ingmar Bergman kände aldrig skuld”, handlar det
om Ingmar Bergman?
– Min karaktär Pär har Ingmar Bergman som idol.
Han gör upp med sin egen skuld till sitt eget liv och
finner stöd i Bergmans filmer, särskilt Smultronstället.
– Det låter intressant. Har du själv erfarenhet av ett
barns död? Har du egna tvillingar varav den ena
har omkommit, kanske till och med bragts om livet?
– Min bok är fiktion, det som händer har inte hänt
på riktigt. Men det skulle kunna ha hänt, det finns
säkert de fall där trovärdigheten i boken överträffar
verkligheten. Skuld är ju ett universellt tema som
berör oss alla. Jag är själv insatt i tvillingföräldraskap
och har varit ordförande i en tvillingklubb där
samtalen med nyblivna tvillingföräldrar ligger till
grund för Helenas funderingar om sin mammaroll.
– Jaha, jag förstår, det hade ju varit extra intressant
om ditt skrivande varit självbiografisk men du
är välkommen att skicka in ditt manus till oss. Men
tyvärr har vi en mycket begränsad utgivning när det
gäller nya författare.
Där dog intresset för min bok. Kvinnan som företräder
ett medelstort och medelkänt förlag fortsätter
med samma uppriktigt trevliga stämma, men jag
känner klart och tydligt att där slutar min bana hos
förlaget innan den ens har börjat. Bra eller dåligt
manus spelar mindre roll. Den avgörande punkten
i detta samtal är att min bok inte är självbiografisk.
Därmed förhindras också möjligheten för förlaget
att lansera detta som en autentisk, sann historia med
en författare som reser land och rike runt och berättar
om sitt trauma och hur hon bemästrat skulden
och skrivit en bok för att bearbeta sorgen. Det ärliga,
bekännande mötet med publiken och det avskräckande
exemplet försvinner. För det här är bara
fiktion. De kalkylerade intäkterna uteblir. Om det
beror på bristande kvalitet eller på avsaknaden av
självbiografiska ambitioner eller något annat förblir
oklart, boken har ännu inte funnit sitt förlag.
Varför skriver författare och andra kända personer
självbiografier? Inte vet jag, men jag kan ana olika
anledningar. Man vill visa upp sig själv och visa den
riktiga opolerade ytan bakom all framgång. Man har
ett behov att berätta om vem man verkligen är: en
oberättad historia att berätta. Ett behov av att bearbeta
och läka sig själv genom skrivandet. Man vill
föra fram en viktig aspekt av sitt liv, exempelvis
Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte
leva där hon belyser sjukdomen bipolaritet. En bok
som både är självbiografi och bekännelselitteratur
på samma gång. Vidare så kan ett skäl vara att man
vill uppnå en position, eller som är fallet i Lars Noréns
En dramatikers dagbok, en ambition att peta
ner sig själv från den upplevda kungatron man befinner
sig på. Det kan också vara mer motvilligt som
i Per-Olof Enquists Ett annat liv, där självbiografin
initialt var en önskan från det egna förlaget. Enquists
bok uppfyller självbiografins flesta kriterier, det vill
säga det handlar om honom själv under en längre
tidsperiod, han har på sig sina egna ”glasögon” genom
alla händelser i boken och dessutom framträder
han i helfigursporträtt på omslaget. Dock har boken
drag av det fiktiva och sorteras faktiskt, åtminstone
på det bibliotek där jag lånade boken, på hyllan för
romaner och inte bland självbiografierna.
Vidare kan man behöva en skjuts i karriären och
väljer att samla sina erfarenheter, möten och sin
livssyn i bokform. Denna anledning används av författare,
men kanske ännu mer av andra grupper som
inte främst agerar på den litterära arenan. Ett exempel
är Mötley Crues självbiografi The Dirt. Mötley
Crue är rockbandet som hade sin höjdpunkt i slutet
av 80-talet, men som hängt kvar med en trogen
skara av fans och som i sin bok inte lämnar några
detaljer åt sidan vad gäller sex, intag av diverse substanser
och obskyra möten.
Varför läser vi självbiografier? För det gör vi. Båda
könen läser självbiografier, i synnerhet kvinnor. De
som läser The Dirt är kanske mestadels tidigare fans
av Mötley Crue eller åtminstone intresserade av sex,
drugs and rock’n’roll. Hursomhelst fyller boken ett
tydligt, explicit behov för läsaren som självbiografi.
En del av oss som läser kanske tycker att The Dirt
är i simplaste laget, inte tillräckligt litterärt skriven,
exkluderande och sjaskig, men jag funderar ändå på
om det inte är det förbjudna och kittlande som attraherar
oss. Det tillfredsställer våra grundläggande
behov av både närhet och distans. Kanske är det
därför jag själv läser självbiografier och bekännelselitteratur,
för att rättfärdiga mitt eget leverne och
samtidigt få tänka: det finns i alla fall de som har
det värre än jag själv. För låt oss vara ärliga: om
inte självbiografin innehåller ett visst mått av oväntade,
chockande, smaskiga detaljer, så blir vi lite
besvikna. Det blir förlaget som ger ut boken också
eftersom den inte kommer att nå förväntade försäljarintäkter.
Naturligtvis kan vi vara genuint intresserade
av till exempel bipolaritet eller något annat
ämne som självbiografin utmålar i sitt innehåll men
oftast vill vi komma nära författaren. Närmare än
vad vi tidigare kommit. Vi vill vara en del av författarens
liv, dela dennes hemligheter och ta del av
dennes tabun. Vi vill lära känna en del av personen
som vi inte lärt känna tidigare via fiktiv litteratur
eller offentliga framträdanden: vi vill att självbiografin
ska ”diffa” från den tidigare bilden vi har av
personen. Ann Heberlein är tidigare mest känd för
sina skarpsynta texter och talade ord om civilkurage,
moral och etik. Hennes manodepressivitet visste
man inte så mycket om. Att Patrik Sjöberg varit utsatt
för övergrepp av sexuell karaktär kunde vi inte
ens ana och det innehållet fungerar säkert som en
varningsklocka för många och kan hjälpa utsatta att
utlösa larmet i tid. Lite som en bra värkmedicin när
vi har ont, likt en effektiv antidepressiv medicin kan
självbiografin fungera när det värker i själen.
Varför skriver inte jag själv självbiografiskt, om det
nu är så säljande och välgörande. Det finns flera
skäl till att jag inte gör det och det första är nog
att jag inte sedan tidigare är känd i bredare kretsar,
vilket är ett kriterium för att få ge ut en renodlad
självbiografi om den inte innehåller bekännelser av
den högre rangen. Vidare anser jag mig inte ha levt
tillräckligt länge för att ge ut en självbiografi med
tyngd. Men det finns också andra skäl som väger
lika tungt, tror jag. För när jag granskar mitt eget
skrivande kommer jag fram till att jag i viss mån
skriver självbiografiskt hela tiden. Mitt eget sätt att
behandla upplevelser är att skicka ut dem i rymden,
låta universum centrifugera dem och skicka tillbaka
dem klädda till karaktärer. Karaktärerna i min skönlitterära
debutroman får klä skott för mina upplevelser
och de får låna fysiska drag från mig. Samtidigt
får jag fabulera lite. Lägga ihop upplevelser, plussa
på, dra ifrån, skarva lite tidsmässigt. Skönt. Kanske
är jag dessutom för feg för att skriva självbiografi?
Måhända tar jag för mycket hänsyn till min samvaro,
mina vänner, min familj, mina samhälleliga
beröringspunkter. Kanske tvivlar jag på att det som
hänt mig faktiskt har hänt. Det känns säkrare att klä
mina karaktärer i mina klädedräkter. Men på något
sätt är väl allting man skriver om självupplevt:
om man ska skriva om det måste man på något vis
upplevt det, hört om det, sett det, hört någon annan
som hört eller sett det eller funnit det någonstans
i hjärnvindlingarna vilket leder till en indirekt
självbiografi. Även ett rymdepos kommer på något
plan genom författaren. Som Khalil Gibran skriver
i visdomsboken Profeten om föräldraskap och barn
i deras tillkomst:
De kommer genom er,
men inte från er.
Och fastän de finns hos er,
tillhör de er ändå inte.
Kanske kan man se sina textalster som sina egna
barn. De kommer nog från mig själv men framförallt
genom mig. De finns i min dator och på mitt
papper men jag äger dem ändå inte. Filtrering sker
via mig som författare och jag får bilder i mitt huvud
som jag översätter till bokstäver, som blir ord,
som blir meningar, som blir stycken, som blir texter.
Dalai Lama svarade när han nyligen var på Sverigebesök
på frågan om vem som är hans bästa vän:
”Knowledge is your best friend, therefore literature
is crucial”. Självbiografiskt skriven eller inte, litteratur
som tilltalar oss fungerar som en vän, en god
läkande vän.