Tågkupén var fylld av resenärer som knapprade på sina mobiler, lyssnade i lurar, läste eller sov. Utanför tågfönstret regnade det.
Tåget saktade in och stannade utan att
vi var vid någon station.
Tjut och brus i högtalaren,
konduktörsrösten sa: Vi har fått veta att det är strömavbrott
längre fram på spåret och nu är även tåget vi åker i helt
strömlöst. Vi återkommer när vi har mer information.
Samtliga resenärer vaknade upp från
sina sysslor och började titta sig omkring. Vissa hade anslutande
tåg, andra skulle med flyget. Någon förstod inte svenska men
förstod ändå att något oönskat inträffat.
Vi började se varandra och började
prata med varandra. Bistron blev fylld med folk och personalen gjorde
så gott de kunde för att hålla modet uppe på oss alla.
Det blev drygt och några tappade
humöret, andra tog det mer med ro. Trist, jag missar mitt möte,
tänkte jag. Men så levande alla människor blev. Så medvetna och
öppna vi blev mot varandra. De flesta hjälptes åt att hantera
situationen.
För väntan blev lång. I över tre
timmar var vi strömlösa och det började bli ont om syre i det
fullsatta tåget. Vissa drabbades av stark oro som visade sig på
olika sätt. Situationen blev med timmarna mycket olustig. Till slut
blev vi evakuerade till ett annat tåg under dramatiska former.
Mer än fyra timmar senare än planerat
anlände vi till slutdestinationen. Alla var lättade över att komma
fram och det var som om vi hunnit lära känna varandra väldigt väl
och att vi ville varandras bästa. Det ville vi säkert innan också,
men nödsituationen fick oss bekänna färg och visa känslor.
Det blev en händelserik resa som fick
mig att reflektera över mänsklighetens många sidor. Dock funderar
jag på om det finns alternativa färdmedel till returresan.
Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar