Varje dag efter uppläsningen från Stadshuset lägger jag upp dagens avsnitt här, så att du är uppdaterad inför nästa avsnitt!
Till min stora glädje kommer Vetlanda Julsaga även att bli en tryckt bok. Är du intresserad av att inhandla den kostar den 99 kr och finns tillgänglig från mitten av januari 2016. Lämna gärna intresseanmälan här på bloggen eller maila: bielkevonsydow@gmail.com
Vill du ha mer info om hela Julklappskalenderns luckägare och Scenkantens artister går du in på destination Vetlanda
Julklappskalendern har också en egen facebookssida
Julsagan om morfar Erik från Vetlanda och hans barnbarn Linnea från Stockholm som får en oväntat äventyrlig jul!
torsdag
24 december, julafton
Till
och med de ogoda pralinerna smakar gott
Klockan
tjugo i elva möts de vid kyrkan i Vetlanda. Vera står redan på
gårdsplanen och väntar. Morfar skyndar fram till henne och tar
henne under armen och de lämnar rullatorn kvar i vapenhuset.
Linnea
känner på något sätt igen kyrkan de är i. Precis som om hon sett
den förut men ändå inte. Så kommer hon ihåg. Hon har sett kyrkan
fast från ett annat håll. Hon såg den i mörkret när hon letade
efter Selma som slitit sig från promenaden. Kyrkan är fin, Linnea
brukar inte gå i kyrkan. Mamma och Cecilia gick inte i kyrkan, de
hade som de sa, sin egna privata gudstro. Men ett par gånger hade de
varit med dagiset hon gått på innan. Men den kyrkan var inte alls
lika fin, och inte fick man gå omkring och ta på alla sakerna där.
-Det
finns lekpåsar till alla barn, säger morfar Erik som själv inte
verkar så hemmastadd i kyrkan.
Linnea
tar en påse men har en känsla av att hon inte kommer att hinna leka
med den. De sätter sig nästan längst fram och morfar harklar sig
så märkligt. Han försöker viska till Linnea men han har en ganska
hög röst för att viska.
-Jo,
ser du lilla Linnea, du vet Vera har det ju inte så lätt, hon har
ingen egen familj att fira jul med. Så för den goda sakens skull
tänkte jag att vi kanske skulle bjuda med henne hem att fira
julafton tillsammans. Det finns mat så det räcker till oss alla.
Men bara om du tycker det är okej att vi blir en till vid bordet.
Linnea
kan inte låta bli att le, hon förstår att morfar har grunnat på
att säga det här länge, och han vet ju inte att Linnea redan vet,
att Vera och hon pratat om det här för nästan jättelänge sedan.
-Visst,
svarar Linnea och så börjar gudstjänsten.
I
kyrkan har de en fin krubba och alla barn som är där får välja en
av figurerna att delta med i julevangeliet. Linnea vill vara ängel
och fastän mamma Camilla tycker att änglar och prinsessor är
könsstereotypa roller för tjejer, väljer Linnea ändå en ängel.
Det passar extra bra för hon har på sig rendiademet som nästan ger
henne en gloria runt huvudet. Hon sitter i kyrkbänken och lutar
huvudet bakåt och betraktar de stora kyrkmålningarna högt upp på
väggarna och i taket. På väg ut från kyrkan, efter gudstjänsten
träffar de tomten, han ser inte riktigt ut som en vanlig tomte men
han ger Linnea ett fint paket.
Sigrid
och Selma har precis varit på promenad när morfar, Vera och Linnea
kommer tillbaka från kyrkbesöket.
-Kom
in på ris à la Malta vetja efter er julmiddag, säger Sigrid.
-Bara
om du kommer in på lutfisk först, skrockar morfar.
Så
sitter de där tillsammans morfar, Linnea, Vera, Sigrid och Selma och
äter julmat. Palle kommer också, men har redan ätit så han tittar
lite på TV.
När
det är dags för julklappsöppning är alla tomtar med var sin
tomteluva, alla utom Linnea som med sitt rendiadem är renen som kör
tomtens släde. Erik ger Vera ett mycket fint guldarmband. Det hade
han velat ge henne för mer än femtio år sedan, men nu var det
dags. Av Linnea får han en röd slips. Linnea och Vera tittar på
varandra och skrattar. De hade ju kommit överens om det när de
träffades på serviceboendet. Att ge morfar en annan slips än, som
Vera sa, den där hemska Kalle Anka-slipsen med Toyota-reklam. Linnea
ger Selma sitt stora tuggben och hon ser att tuggbenet är lika långt
som Selma själv, men att nog Selma blir glad ändå, fastän hon
knappt kan öppna munnen så mycket att hon når om tuggbenet. Till
Palle ger hon ett av sina bästa gosedjur och får av honom ett paket
Ballerinakex.
Morfar
förstår vad det var som känts så tomt och fel innan i lägenheten.
Det var det här goda sällskapet, kärleken och vännerna som
saknats. Inte julpyntet. Han blir så rörd att han faktiskt fäller
en tår när han håller Linnea och Vera i handen och tackar för sin
fina slips. Men när han ska torka sig om kinden för att dölja sin
gråtmildhet hugger det tag av smärta i armen, han hade glömt bort
sitt gips. Vera stryker honom över kinden och tåren försvinner.
Det var den varmaste hand Erik hade känt på många år. Och så
börjar han sjunga den där sången igen. Samma sång som han sjöng
vid sjön när han och Linnea besökte Sigge kista. Sigrid berättar
att den heter ”As time goes by”.
Erik
är så tillfreds och harmonisk som han aldrig varit. Om man bortser
från Palle, är han omgärdad av idel kvinnor, Sigrid, Selma, Linnea
och så Vera. I Aladdinasken är det bara de ogoda pralinerna kvar,
men Erik äter med glädje flera stycken. Det är är världens bästa
jul.
Linnea
och Palle går ut och leker efter julklappsutdelningen och julmaten.
De springer bort till Forngården och smäller sina smällare.
-Du
och jag ska alltid hålla kontakten, säger Palle. Vi kan skypa!
Linnea
känner att hon inte alls saknar grillade räkor på stranden, utan
att detta är hennes bästa jul någonsin. Hon är alldeles, alldeles
lycklig.
-Klart
vi ska skypa, säger Linnea och ger Palle en puss på kinden.
Palle
blir alldeles röd i ansiktet men det syns inte för det är mörkt
ute.
Så
blev det en helt fantastisk jul i Vetlanda för Linnea, Erik, Sigrid,
Selma, Vera och Palle. Tack vare nya bekantskaper, spirande kärlek
och ett och annat äventyr!
GOD
JUL till er alla!
onsdag
23 december
Det
viktiga samtalet
-Jag
ska åka ett ärende själv, säger morfar.
Linnea
säger glatt att det går så bra, så bra. Hon anar att morfar ska
ut och köpa de sista julklapparna till henne och hon fantiserar
kring vad han ska köpa till henne. Hon tror nog att han ska köpa
stora klappar eftersom han ska åka med bilen och inte bara gå.
Men
morfar Erik ska inte köpa några julkappar, han vill vara lite för
sig själv och prata med den person som stöttat honom i nästan hans
hela vuxna liv. Han vill be om råd.
Han
kör ut mot Hällinge och svänger av mot Näsby. Där parkerar han
bilen vid kyrkogården och går den raka gången bort till
gravstenarna. Där ligger hon, hans saliga hustru. Nu måste han
prata med henne och få hennes råd och kanske till och med hennes
välsignelse.
-Kära
du, säger han när han står framför hennes gravsten, du vet att
jag alltid älskat dig och alltid varit dig trogen. Du har varit mitt
allt.
Det
är fler människor på kyrkogården som besöker sina nära och kära
och gott om kyrkpersonal som förbereder julens familjegudstjänster.
Men morfar Erik bryr sig ändå inte om att viska. Han behöver
prata, och det gör man inte tyst. Man säger det man har på hjärtat
rakt ut.
Det
som plågat honom är kanske inte att han funnit intresse av en annan
kvinna. Det vet han att saliga hustrun inte skulle missunna honom.
Hon var aldrig den missunsamma typen, varken mot honom eller någon
annan. Utan det är väl mer att det är Vera som han fattat tycke
för, igen. Vera var ju hans första kärlek precis när det ljuva
60-talet skulle börja. Och nu har hans vurm för Vera blossat upp
igen. På sätt känner sig Erik nästan som han skulle vara otrogen
om han börjar träffa Vera på gamla dagar. Men han kan inte göra
något åt det. Dragningskraften till denna vackra dam går inte att
hejda. Han blir alldeles varm av att bara tänka på Vera, och
samtidigt fylld av dåligt samvete.
Hur
tycker du nu jag ska göra kära du, säger Erik och lägger kransar
på två hennes grav. Två kransar har han köpt, en för att pryda
graven med och en extra för att liksom blidka henne för han visste
att hon kunde vara lika humörsfylld som hon var vän.
Erik
får inget svar, det är alldeles tyst vid graven. Han står kvar en
bra stund och ser andra människor också besöka sina käras gravar.
Många lägger kransar men ingen verka prata högt med den som ligger
i graven. Inte så som Erik gjort.
Men
när han går den raka vägen tillbaka från gravarna till bilen vet
han ändå precis hur han ska gå tillväga och göra. Han stannar på
hemvägen vid guldsmedsaffären och han vet utan tvivel precis vad
han ska inhandla.
tisdag
22 december
Om
du tänder ett ljus i taget går det bra
På
julbordet har alla ätit så mycket de någonsin kunnat. Morfar Erik
säger, är man smålänning så är man. Vilket innebar att han ätit
alldeles för mycket av allt: syltor, stångkorv, pölsa, pastejer,
sillinläggningar, rödbetssallad, ja till och med grisfötter.
Fastän han visste att det innebar minst dubbel dos av Samarin när
han kom hem.
Har
man betalt femhundra kronor för en måltid så måste man äta för
minst det beloppet tycktes hans motto vara. Det enda han faktiskt
inte åt för mycket av, ja faktiskt inte alls, var lutfisken, för
den skulle han äta på julafton.
Linnea
och Palle åt mest köttbullar och prinskorv, det var det som de
gillade bäst, trots morfar Eriks förslag att äta mer av de dyra
delikatesserna nu när det bjöds. Sedan hade de promenerat och lekt
med Selma i snön som trots farhågor från Sigrid, hade legat så
förnöjt i sin korg i gästgiveriets hall under måltiden.
Bettan
hade utan krångel startat vid hemfärden. Men ingen hade varit
orolig ändå, för de visste ju att Palle var motormästaren som med
sina slag med tången kunde starta gamla Bettan.
På
julmarknaden hade Erik köpt lite mer julprydnader. Han hade köpt
änglar som hängde lite på sniskan i sytråd. Trots att det varit
en lång dag med umgänge och julbord är han inte trött när han
kommer hem utan har energi för att pynta i lägenheten. Linnea leker
utomhus med Palle så han får hänga upp änglarna själv. Det är
minsann inte det lättaste med en arm i gips och utan några direkt
talanger för pyntning. Men nu hänger änglarna där, några i
fönstret och några i lampkronan. Lite fint blev det allt, men det
känns ändå som om lägenheten inte är komplett, som att något
fattas.
När
Linnea kommer hem bestämmer de sig för att ta tjuren vid hornen och
skypa med Linneas mamma Camilla och berätta allt som hittills hänt,
inklusive det som hänt med adventsljusstaken som fattade eld i
Linneas hår. De tar sig mod och Linnea ringer upp. Linnea vet att
det är mycket sent hos mamma i Thailand. De ligger sex timmar före
så det är egentligen mitt i natten. Men morfar säger att det är
bäst vi ringer nu, nu medan vi törs. Linneas rosa hårfärg har
blekts så nu syns mest en svag nyans av rosa, men när hon tar av
sig rendidemet så syns den frisyren och färgen tydligare.
Mamma
blir förstås förskräckt och ojar sig över vad som kunde ha hänt,
men tar det hela förvånansvärt lugnt. Hon tycker också synd om
morfar som fått gipsa armen och undrar hur det går att sköta
Linnea och alla sysslorna nu. Men morfar Erik bedyrar att allt går
bra, att Linnea är så duktig hjälpreda, att hon fått gott
sällskap av Palle och Selma och att de ser fram emot julafton. Det
går också bra med Linneas öron, hon tar sin medicin och har inte
längre ont. Mamma Camilla blir glad av alla betryggande nyheter, men
börjar ändå gråta för hon saknar Linnea så mycket. Linnea
gråter också en skvätt för hon saknar sin mamma, men de grillade
räkorna på stranden och snorklingen saknar hon mindre än vad hon
gjorde innan. Nu är allt så kul med Palle och Selma och alla
härliga äventyr de har tillsammans.
Puss
och kram säger de till varandra och lägger på.
Erik
känner att en sten har lossnat från hans bröst, nog har det tyngt
att inte ha sagt något om att Linnea svedde av halva sitt blonda hår
i adventsljusstaken. Han har varit lite rädd för vad Camilla ska
tycka om hans förmåga att ta hand om henne.
Nu
när allt är berättat och inga ledsamheter finns förslår morfar
att de kanske ändå ska tända adventsljusstaken. Det är ju trots
allt vintersolståndet idag. Längst bort från solen stod jorden kl
5.48 i morse. Det behövs sannerligen lite ljuständning.
-Det
gör vi, säger Linnea, vi tänder alla fyra ljusen, men du får
tända. Det känns lite otäckt om jag ska göra det.
Men
morfar tänker på ett annat sätt, han tänker att om han gör det
åt henne, kanske hon får med sig känslan av att vara rädd och att
inte kunna.
-Tänd
du, säger morfar. Vi tar en tändsticka för varje ljus, så går
det säkert bra.
Linnea
tänder varje ljus mycket långsamt. Håller sig långt ifrån med
håret. Lite läskigt känns det, men morfar står alldeles nära
intill och håller sin hand runt hennes så att allt går bra.
När
de sitter tillsammans och stolt tittar på den lysande gamla
adventsljusstaken i valnötsträ som Erik själv har snickrat ihop
för många år sedan, tänker morfar att i morgon, då är det dags,
att våga prata med någon särskild igen. Ett mycket viktigt samtal
behöver han göra i morgon.
måndag
21 december
Det
går lika bra med tång som skiftnyckel
-Idag
ska vi åka på julbord och julmarknad, säger morfar redan under
frukosten.
Nej,
tänker Linnea, jag ska ju vara med Palle och leka.
-Nu
ska vi ha en riktigt härlig juldag. Med äkta julbord och
julmarknad. De har en kombinerad begivenhet, och även om jag inte
klarar av att bära hem en julgran klarar jag nog av att äta ett
julbord och gå runt i kylan och titta på julmarknaden. De har till
och med en riktig brassorkester som spelar julmusik.
-Jag
trodde inte du var så mycket för julen, säger Linnea och hoppas
nästan att morfar ska bli sådär antijulig igen.
De
senaste veckorna har han varit som helt förbytt och verkar tycka att
julen är det roligaste som finns. Linnea vet nog vad det beror på.
Det beror på Vera. Morfar har blivit kär och vill göra jättejuliga
och mysiga grejor hela tiden.
-Kanske
kan vi köpa lite mer julpynt till lägenheten också, säger morfar
och ler med hela ansiktet. Stackars Vera sitter ju bara där på
serviceboendet och kan inte annat så jag tänkte att vi kunde ta med
henne ut på en riktigt trevlig juldag. Bara för den goda sakens
skulle, säger morfar.
Men
Linnea fattar nog, inte gör han det för någon god sak, han gör
det för att han är alldeles tokig i Vera. Hon har minsann hört hur
de har pratat med varandra i telefonen och morfar skrattar så där
småfånigt åt allt Vera säger och åt sina egna skämt.
Linnea
ringer på hos Palle och berättar att de inte kan leka på hela
dagen för att hon och morfar ska åka och äta på ett speciellt
ställe på landet utanför Vetlanda.
-Så
bra, säger Palle, för jag ska också äta idag. Vi kan åka
tillsammans.
-Det
funkar nog inte så bra. Vi ska åka med Vera från serviceboendet.
-Det
passar jättebra, svarar Palle, henne känner jag ju nästan.
Märkligt
nog tycker inte morfar att det blir något problem med att Palle ska
med. Han pratar med Palles familj och löser det ekonomiska. Morfar
träffar Selma och Sigrid på väg till trappuppgången och helt
plötsligt ska alla åka tillsammans och äta julbord och gå på
julmarknad på gästgiveriet.
-Jo
visst, vi blir några fler kvittrar morfar i telefonen, ju fler desto
roligare, säger han och skrattar åt sin egen lustighet.
Efter
lite ytterligare prat går det att ordna ett bord till fem personer
istället för tre, men Selma måste ligga i en korg i vestibulen,
man får inte ta med sig hundar in i matsalen.
-Det
blir jättebra, säger morfar utan att ha det minsta aning om Selma
vill ligga själv i en korg i hallen.
Det
blir trångt i bilen. Så många människor och en hund har aldrig
suttit i Bettan någon gång. Vera sitter naturligtvis i framsätet
bredvid morfar. Sigrid har Selma i knät, och Linnea och Palle sitter
bredvid varandra, mycket nära varandra. Så nära att de knappt kan
få upp sina säkerhetsbälten som ligger gömda under sätet. De får
buffa mycket på varandra och de skrattar så de kiknar.
Nu
är alla fastspända och de ska åka iväg från serviceboendet där
de hämtat Vera. Alla är mycket förväntansfulla och hungriga.
Morfar och Linnea har inte ätit mer än frukost, så man har gott om
plats för både sill och rullader, säger morfar. Palle har däremot
ätit innan idag. Han är inte så hungrig men på jättegott humör.
Så
händer absolut ingenting.
Erik
drar ut nyckeln, sätter tillbaka den i tändningslåset och försöker
igen.
Det
händer absolut ingenting nu heller.
Erik
blir helt kallsvettig. Jädrar, tänker han men säger, järnspikar.
Lite sans har han ändå kvar. Det finns både damer och barn i
bilen.
Alla
tittar på Erik men ingen säger någonting.
Han
trampar på gasen och bromsen ett par gånger för att blidka Bettan.
Han pratar snällt till henne, ber en bön fastän han knappt är
troende. Snälla Bettan, svik mig inte nu, snälla inte nu.
Det
börjar bli kallt i bilen och fönsterrutorna immar igen. Morfar är
ju till råga på allt nästan handikappade med sin gipsade
vänsterarm. Han skulle inte ens klara av att öppna motorhuven. För
det krävs båda armarna och händerna samtidigt. Då finner Palle på
råd.
-Starta
inte fler gånger, då blir motorn sur, säger han med hög och
bestämd röst. Linnea tittar förvånat på Palle.
-Dra
i spaken så öppnar jag motorhuven, fortsätter han med lika klar
röst. Linnea blir så imponerad av Palle, vars främsta färdigheter
tidigare verkat ha med godis eller pepparkakshusbyggande att göra.
Morfar
Erik drar i spaken och Palle gör sig lös från säkerhetsbältet,
går ut och hakar i säkerhetspinnen och ställer upp motorhuven.
-Ge
mig en skiftnyckel, ropar han till morfar.
Alla
går ur bilen. Selma behöver kissa. Vera behöver sträcka på sig
för att inte frysa och Linnea vill se allt som Palle gör.
-Jag
har ingen skiftnyckel, svarar morfar och letar med sin ogipsade arm i
kofferten. Men jag har en stor tång.
-Det
går bra med vilket som, svarar Palle.
Och
så slår och bankar han på de olika delarna i motorn och Linnea
tror aldrig att det kan gå vägen. Det verkar mer som om Palle
håller på att skrota Bettan. Han skruvar också lite på diverse
mojänger och det ryker ur munnen på honom av kylan.
Morfar
försöker också hjälpa till men Palle skjuter undan honom.
-Sätt
dig i bilen, säger han till Erik. Starta nu.
Morfar
är mycket skeptisk men gör till Linneas förvåning precis som
Palle säger.
Han
vrider om nyckeln och,
Bettan
startar direkt. Utan varken host eller fräs.
-Gasa
ordentligt, ropar Palle från andra sidan motorhuven.
Morfar
gasar, alla applåderar och så är de på väg till julbordet och
julmarknaden.
Söndag
20 december
Karlssons
klister räddar husbygget
Morfar
Erik går runt i lägenheten och känner sig rastlös. När han
öppnar skafferidörren lyser det omonterade pepparkakshuset honom i
ögonen som ett dåligt samvete. Och en stor del av natten har han
legat vaken och tänkt både på sin saliga hustru och på Vera. De
är så olika, men tankarna har varit liknande. Han känner en värme
och en förälskelse för dem båda. Men han vågar inget säga till
Linnea om Veras förslag på julafton. Linnea kanske skulle bli
ledsen över att inte ha morfar för sig själv. Det skulle ju bli
deras jul tillsammans. Kanske blir hon blyg om Vera finns med. Armen
värker fortfarande, inte när han sitter still, men så fort han rör
sig. Och lite tröttsamt blir det att sitta stilla hela dagen. Det
kliar under gipset och det är sannerligen inte lätt att tvätta sig
eller duscha. Men gipset måste han ha på i tre veckor till så det
är bara att vänja sig. Den lilla plastgranen med färdiginbyggd
ljusslinga lyser på bordet. Det känns allt lite tomt i lägenheten
och det nya julpyntet till trots ångrar morfar Erik nästan att han
slängt alla sina gamla julprydnader. De kanske inte var så tokiga
att ha framme vid julen i alla fall, tänker han.
Palle
och Linnea är på stan och fortsätter sin julhandel. Palle köper
en massa godis och Ballerinakex och en hel tårta som han egenhändigt
slår in i presentpapper. Linnea vet precis vad hon ska köpa till
Selma, hon besöker djurbutiken och köper det största tuggbenet hon
hittar. Kanske lite för stort för Selma som ändå bara är en tax,
men hon vill verkligen visa hur mycket hon tycker om henne. Sedan har
hon ju den fiffiga presenten till morfar som hon och Vera bestämt
att hon ska köpa. Hon går runt i många affärer för att hitta den
rätta. Palle blir lite otålig och springer in och ut i butikerna,
men Linnea kan inte stressa, hon måste verkligen hitta den rätta
julklappen till morfar. Han behöver verkligen den.
-Jag
har ett pepparkakshus hemma hos morfar som vi inte satt ihop än,
säger Linnea till Palle när de kommit hem till gården där de båda
bor över julen.
Hon
vill gärna umgås med honom en stund till och hoppas han vill hjälpa
henne. Morfar kan ju inte nu med armen i gips. Palle är mer än
villig, han blir alldeles upprymd och nästan tappar tårtan han
slagit in i presentpapper.
-Jag
är världsbäst på att sätta ihop pepparkakshus. Det har jag gjort
minst hundra gånger. En gång vann jag en pepparkakshustävling. Du
har väl skumtomtar och nonstop att sätta på taket, undrar Palle
som nästan är halvvägs upp i trappuppgången.
-Det
har jag, svarar Linnea.
Morfar
Erik övervakar monteringen av husbygget. Smält socker som man ska
limma med blir mycket varmt och det är lätt att bränna sig.
Allt
går till en början mycket bra. Sockret smälter och kristyr,
nonstop, florsocker och skumtomtar ligger redo på köksbänken. Men
sockret blir för hett och det första Palle gör när han ska sätta
ihop en långsida med en gavel är att bränna sig rejält. Han
skriker högt och svär så att till och med morfar blir alldeles
häpen. Därefter tappar han gaveln och långsidan i vasken så att
de går mitt itu.
Linnea
blir så ledsen att hon nästan börjar gråta, men det visar hon
inte. Inte vill hon att Palle ska se att hon är liten och gråter
över ett pepparkakshus. Palle säger att det där var ett dåligt
pepparkakshus, inte alls av samma kvalitet som han vann tävlingen i
Kävlinge med. Men Palle blir också ledsen, det ser Linnea.
Men
så finner morfar på råd. Han minns som i en snilleblixt tanden han
tappade som han limmade fast med Karlssons klister.
-Vänta
ungdomar, säger han, och letar med sin friska vänsterarm fram
limtuben.
Morfar,
Linnea och Palle lyckas tillsammans laga den brutna gaveln och
långsidan. De får också med lite möda ihop de andra delarna i
pepparkakshuset, fast skorstenen blir för pillig, den struntar de i.
Linnea
och Palle spritsar med kristyr runt fönstren och taken. Lämnar en
liten kristyrtopp i mitten där nonstopen ska sitta. Huset blir
fantastiskt vackert tycker Linnea även om det blir bara en tomte
kvar att dekorera med, de andra har de redan ätit upp. Nonstopen
räcker inte till hela huset eftersom Palle måste provsmaka en av
varje färg mest hela tiden för att veta vilken som smakar bäst.
Men det gör inte så mycket. Det är världens vackraste
pepparkakshus och de tar en bild på huset där Palle står bredvid.
Bilden skickar hon till mamma Camilla och skriver: Detta är min nya
vän Palle, han är världsmästare på att bygga pepparkakshus.
Morfar
är också mycket nöjd över det färdiga resultatet och att han
kommit på idéen med klistret. Man är tydligen inte helt oäven,
tänker morfar och känner sig stolt.
Lördag
19 december
Viskningar
Linnea
och Palle är tidigt på stan, långt innan affärerna har öppnat,.
Det ligger ett tunt snötäcke på marken, det är fortfarande vitt
och pudrigt, men kommer med största sannolikhet snart bli
grussmutsat av skor och bildäck. Men det är så härligt, så
friskt.
Linnea
sätter näsan i vädret och luktar på det fria och tysta. De
passerar Stadshuset och ser alla ljusgirlanger. Palle säger att
längst upp från balkongen kastar de godis innan jul så att det
liksom bara regnar godis. Linnea tänker att Palle verkar mycket
förtjust i godis. Hon tycker att Stadshuset ser mystiskt ut, som ett
jättestort mörkt sjörövarskepp med många våningar. Kanske finns
det kanoner bakom vissa av fönsterluckorna, eller som ett rymdskepp
med olika dockningsstationer som far omkring mellan galaxerna, kanske
ända bort till stora hund, där stjärnan Sirius finns.
De
går vidare i den lilla staden klädd i lampor och granris. Den stora
granen på torget springer de runt och Linnea gömmer sig inuti den,
men Palle ser henne direkt. Helt oväntat ger Palle Linnea en snabb
puss som landar mitt på munnen och säger:
-Du
e inte så pjåkig du för att vara en liten tös.
Linnea
rodnar men det syns inte där de står bland jättegranens grenar.
-Kom
så går vi upp till Greger, säger Palle. Han väntar på oss.
Bara
ett par meter från torget ligger serviceboendet. Linnea känner igen
det väl. Hon har ju varit där flera gånger.
-Vänta
på mig här, säger Palle, Greger kan vara tvär ibland, han är
lite senil, för det mesta är han helt normal men ibland är han
lite konstig. Han blir nervös av nya människor. Men han är min
farfar och mig känner han igen.
Linnea
sätter sig i dagrummet där hon suttit flera gånger. Det känns som
om Palles besök hos Greger tar lång tid. Hon tar av sig mössan och
rendiademet och jackan och lägger sig halvt ner på stolen. Kanske
slumrar hon till, för i nästa sekund står Vera lutad över henne.
Vera med sin rullator och härliga leende. Hon är så mild och vän,
Linnea förstår varför morfar Erik blivit förtjust i henne. Han
tror inte att det syns men det syns hur väl som helst, alla kan se
hur han svansar för Vera. Morfar är helt enkelt kär i Vera.
Vera
viskar något i örat på Linnea som ingen utom de hör. Linnea
skrattar och Vera skrattar. De viskar rätt länge och Vera visar med
fingrarna hur brett något är och pekar på en av sina färger på
den blommönstrade blusen hon har på sig. De skrattar igen och Vera
visar Linnea något på klockan hon har på armen. De båda nickar i
samförstånd. Så står Palle bredvid dem. Han säger:
-Greger
var lite motig idag, det tog extra tid att få bra kontakt.
-Jasså,
det är du som är Lennart, säger Vera till Palle. Dig har jag hört
talas om, så roligt att du är på besök.
Nu
är det Palles tur att rodna, men han har ingen gran att gömma sig
bakom. Det rosar ändå upp mot öronen och Linnea ser det tydligt.
-Trevligt
att träffas damen, säger Palle lite högtidligt. Men nu måste jag
och Linnea gå och inhandla julklappar.
-Tack
för titten, ler Vera och Linnea och Vera ger varandra tummen upp och
tittar efter varandra när de lämnar serviceboendet.
Så
fort de kommit ut säger Palle till Linnea, som för att förekomma
de frågor som han vet ska komma:
-Jag
är döpt till Lennart, men det är bara farfar som kallar mig det,
inte ens mamma och pappa gör det. Jag verkligen hatar namnet
Lennart, det låter som en svan eller grävling. Och det förstår ju
var och en att en sådan vill man ju inte vara.
Linnea
tänker att det nog inte alls skulle vara så tokigt att vara en svan
eller grävling, men förstår att Palle inte vill bli kallad Lennart
och att de inte ska prata mer om det.
Men
nu vet hon precis vad hon ska ge i julklapp. Både till Selma och
morfar Erik och kanske till och med till Palle.
Hon
har fått de absolut bästa idéerna när hon i avskildhet pratat med
Vera. Och hon tittar på sin klocka och vet exakt vad som kommer att
hända klockan elva på julafton.
Fredag
18 december
Palle
gör entré
Inte
vet Erik om det är värktabletterna som verkar eller om det är
stödet av gipset som gjort honom bättre, men värken i armen känns
mindre nu. Fortfarande får han borsta tänderna med vänsterhanden
och trycka på radioknappen och fjärrkontrollen med fel hand. Och
Linnea får även idag hjälpa honom på med kläderna. Men han ser
en ljusning. Veras förslag kanske kan accepteras ändå. Men han
vill inget säga till Linnea, hon kanske inte alls skulle uppskatta
deras planer. Linnea har förresten varit ute hela eftermiddagen och
det är inte Selma hon är ute och går med för hunden ser han på
Sigrids inglasade balkong.
-Det
är jullov nu, säger Palle. Jag har släkt här som jag ska fira jul
med.
Palle
är hela två år äldre än Linnea och går i riktiga skolan. Han
kommer inte heller från Vetlanda men verkar ändå veta en hel massa
om stan. Han och Linnea blir direkt kompisar och går till storköpet
där Palle provsmakar alla bitar av lösgodiset.
-Man
måste veta vad man köper, säger han karskt, så man inte köper
grisen i säcken. Linnea tycker att Palle har en roligt dialekt, han
pratar nästan som MatTina på TV. Ibland hör hon nästan inte vad
han säger, men är väldigt rolig. De fann varandra direkt på
morfars bakgård.
-Jag
ska vara här hela jullovet, så vi kan träffas varje dag, förutom
på juldagen, för då har vi familjemiddag, säger han och får just
syn på ett affärsbiträde som tittar skarpt på honom där han står
och äter av lösgodiset. Kom så går vi vidare, säger Palle och
tar tag i Linneas jacka.
Snön
har försvunnit och alla änglar Linnea gjort i snön har farit till
himlen. Men det gör inte så mycket för hon har fått en lekkamrat
som hon kan vara med hela julen. De springer vidare in till stan och
Linnea känner faktiskt igen de flesta platser de kommer till. De
följer bäcken och kommer till samma ställe som hon var på när
Selma slet sig loss. Nu verkar platsen inte alls lika skrämmande
längre. De går vidare en bit och kommer till en plats med små röda
hus som ingen bor i. Det påminner om Skansen i Stockholm där hon
och mamma har varit flera gånger.
-Här,
säger Palle med högtidlig röst, här ska vi smälla smällare du
och jag på julafton. Jag har kvar ett par smällare sedan förra
året. Det ska vi göra, bara du och jag.
Linnea
tänker att det nog är bra att ingen bor i de där små röda husen
så att de inte störs av smällarna och dessutom verkar det ganska
lågt till tak i husen.
-På
sommaren kan man spela minigolf här, fortsätter Palle. Har du gjort
det någon gång?
-Nej,
svarar Linnea, fast det har hon ju gjort, men inte i Vetlanda.
-Jag
är bäst på minigolf, säger Palle, bästa av alla.
De
går hemåt igen och Linnea tänker att morfar kanske behöver hennes
hjälp nu. Hon har varit borta länge. Men hungrig är hon inte, hon
och Palle åt tre korvar var på storköpet.
Innan
Palle går in i sitt hus som ligger snett emot morfars lägenhet,
ropar han till Linnea.
-I
morgon ska jag och köpa julklappar, vi kan gå tillsammans om du
vill. Jag ska hälsa på ett par jag känner också. Du kan följa
med då också.
Javisst,
tänker Linnea, julklappar, hon måste köpa julklappar både till
Selma och morfar. Det blir en jättekul dag i morgon. Hon och Palle
tillsammans hela dagen. -Okej, svarar hon och springer in i trappen
till morfars hus.
Där
ligger morfar och sover på soffan med gipset runt armen.
-Hej,
säger han glatt när han vaknar. Så fint att du kommer. Jag har
nästan varit lite orolig. Var har du varit.
-Jag
har träffat en kompis, säger Linnea och känner sig alldeles glad
inombords.
Torsdag
17 december
Att
komma ur en pyjamas och in i en skjorta är inte alltid så lätt
De
där tidiga minuterna innan Erik riktig vaknat, då han befinner sig
mellan sömn och vakenhet, får han för sig att han drömt alltihop.
Det är alldeles tyst i lägenheten och för en sekund minns han inte
att Linnea är hos honom över julen, att han halkade vid Hörnebo
skiffergruva och nästan bröt armen.
Så
fort han rör sig och försöker ta sig ur sängen förstår han att
det inte alls är någon dröm, han och Linnea var verkligen vid
Hörnebo skiffergruva igår och han har verkligen slagit sig i armen.
Kalle Anka-slipsen som han använt som mitella ligger snurrad om hans
bröst men armen har halkat ur. När han reser sig ur sängen hugger
det tag och smärtar ända ner i höften. Han tittar på sin arm, den
har blivit alldeles grön.
Det
gör så ont att han skriker rakt ut, men ångrar sig snabbt, vad ska
Linnea tänka, undrar han. Hon måste bli förskräckt. Han måste
hålla god min för hennes skull och inte skrämma henne. Den där
tiden han fått på vårdcentralen måste han nog använda för
högerarmen är obrukbar.
Erik
borstar tänderna med vänsterhanden och det går inget bra. Han
halkar hela tiden upp mot tandköttet och det känns helt fel att
borsta med vänsterhanden. Sedan kommer det kritiska, att klä på
sig men först att få av sig pyjamasen. Med stor möda knäpper han
upp knapparna i skjortan, men sedan går det inte längre. Armen går
bara inte att böja. Det gör så ont. Först nu märker han att
Linnea inte är i lägenheten, han tittar på klockan och hon är
tjugo över elva!
Tjugo
över elva! Han har sovit jättelänge, antagligen på grund av
värktabletterna och klockan ett ska han vara så vårdcentralen. Nu
börjar det bli bråttom.
Han
ser ut genom den inglasade balkongen och ser Linnea där nedanför
leka med Selma i snön. De verkar ha jätteskoj tillsammans. Han
vinkar till henne med den friska armen och hon kommer upp med en
gång. Hon har Selma med sig som far omkring och viftar i lägenheten.
Han blir lite irriterad på den där hunden, nu när han har så ont
och känner sig stressad över att komma i tid. Men hans irritation
verkar varken Linnea eller Selma bry sig om. Med stor smärta och med
stor hjälp från Linnea lyckas Erik räta ut armen och få ut den ur
nattskjortan och in den i den vanliga skjortan. Men lite pinsamt är
det ändå. Att han, som är den som ska ta hand om Linnea som är
sex år, är så utlämnad till hennes hjälp. Hon brer honom ett par
smörgåsar och säger:
-Ända
fram tills du halkade hade vi en jättebra utflykt.
Morfar
Erik kan inte annat än att hålla med.
Linnea
följer honom till vårdcentralen som bara ligger uppför backen,
inte alls långt ifrån där morfar bor. Det går snabbt att gå dit
och Erik får bara vänta i vänrummet ett par minuter. Linnea hinner
ändå bläddra i många tidningar i väntrummet. Tidningar som
verkar handla om olika sjukdomar som hon inte har hört talas om.
Inga roliga bilder direkt, men längre ner i hyllan finns
Bamsetidningar. Hon kan nästan läsa allt som står i pratbubblorna.
En trevliga sköterska kommer ut till Linnea och bjuder henne på
pepparkakor. De smakar helt okej men inte riktigt lika gott som de
hon och morfar bakade.
Tänk
om morfar kommer att dö nu. Hur ska det gå för henne att vara
ensam till mamma kommer tillbaka från Thailand?
-Jaha
du Erik, det här var bra att du kom med, säger läkaren som verkar
vara en hel livstid yngre än Erik. Armen är bruten på två ställen
och jag ser på röntgenbilderna att vi behöver gipsa dig för att
inte riskera att det läker ihop fel.
-Ska
det verkligen vara nödvändigt? undrar Erik som har så ont att det
nästan söker honom..
-Det
är du själv som bestämmer, svarar läkaren, men jag råder dig
till att bli gipsad, det tar dessutom bort smärtan eftersom armen
fixeras i rätt läge.
Du
behöver inte vara orolig, säger morfar till Linnea när de går hem
tillsammans. Jag är bara gipsad för att det ska läka fortare.
Inget annat var fel på mig. Du behöver inte vara orolig.
Linnea
slappnar av och förstår att morfar inte ska dö på grund av deras
äventyrsutflykt och att de kommer att fira jul ihop.
Men
morfar lägger sig snabbt i soffan när de kommer hem och känner sig
ynkligare än någonsin. Med gipsad arm, oförmögen att klä på sig
själv och varken julklappar eller julgran inhandlad med bara ett par
dagar kvar innan julafton. Detta var verkligen inte julen Erik hade
sett framför sig.
Onsdag
16 december
Inte
för att han hade tänkt att köpa så många julklappar till Linnea.
Hon har ju en hel säck med sig från Camilla. Men något hade han ju
tänkt att det skulle bli. Några paket i alla fall. Men när han
vaknar inser han att det inte är något bra läge att springa
omkring i julträngseln med en värkande höger arm. Inte kunde han
komma bak med armen för att en plocka upp sin plånbok från
bakfickan på byxorna. Och inte kunde Linnea bistå honom heller. Då
blev det ju ingen överraskning.
Erik
har aldrig varit så mycket för att gå till doktorn. Sjukhus har
han skytt i hela sitt liv. Bra sås reder sig själv, tänkte han.
Inte för att han var någon matlagare men det mesta hade han klarat
själv. Han hade till och med limmat på en tand själv med Karlssons
klister när en flisa hade lossnat från hörntanden.
Men
i takt med att dagen går, Linnea inte är hemma hon är hos Sigrid
och Selma, förstår han att han nog måste besöka vårdcentralen i
alla fall. Den ligger inte så långt ifrån honom. Han ringer och
bokar en tid, jo visst kan han vänta tills i morgon, så farligt är
det inte. Men han gruvar sig för hur det ska gå om han inte blir
bättre. Inte skulle de kunna köpa någon gran. Det ville nog Linnea
ha ändå. Det duger nog inte med lilla plastgranen med inbyggd
ljusslinga när han har henne hos sig.
Han
tar Kalle-Ankaslipsen och gör som en mitella av den. Äntligen
kommer slipsen till riktigt nytta, tänker Erik som känner att
smärtan lättar när han får stöd för armen. Men något besök på
bandyhallen vid Tjustkulle blir det inte idag. Han hade gärna velat
gå på hemmamatchen och ta Linnea med sig. Men det är otänkbart.
Linnea
kommer inte hem förrän sent. Hon och Sigrid och Selma har varit och
julskyltningsstrosat. De har gått i stan och Linnea stannade
särskilt för att titta på det färgglada skyltfönstret i
blomsterhandeln vid torget. Så upplyst och fint.
Lite
senare ringer även Sigrid och Selma på dörren. Sigrid har förstås
fått veta att han halkat och slagit sig. Du måste verkligen till
sjukhuset, ojar hon sig när hon får se hans arm som nu hunnit bli
både blå och gul av smällen. Det kan vara brutet, och då måste
du gipsas. Något gips tänker han då rakt inte ha och inte tror han
att armen är bruten heller. Han vill bara att någon ska se på det
och ge honom lite tabletter så han kan sova på natten. Varken
värktabletterna eller sömntabletterna hade hjälpt honom i natt.
Jag
kommer med mat i morgon, säger Sigrid prompt, jag och Linnea går
och handlar till dig. Du ska inte förta dig. Goda grannar tar hand
om varandra. Erik vet inte riktigt hur han ska ställa sig till
Sigrids hjälp. Hon verkar lite styrande den där Sigrid, tänker
han. Men visst är han tacksam. Selma springer omkring i lägenheten,
kanske hårar hon ner, men det gör nog inte så mycket ändå,
tänker Erik som faktiskt är rätt trött av all smärta.
Camilla
har naturligtvis också fått nys om att han trillat och slagit sig.
Hon undrar om hon måste avbryta fotograferingsjobbet och resa hem
från Thailand. Nej, hävdar morfar, absolut inte. Vi klarar oss
mycket bra.
Ett
sådant ståhej det blev bara för att jag halkade i Hörnebo
skiffergruva och slog armen, tänker han. Linnea kommer med en filt
och sveper o honom när han sitter och ser på nyheterna på TV. När
han ska sova tänker han på Sigrid, Linnea, Camilla och Vera. Så
många kvinnor han har som bryr sig om honom.
Tisdag
15 december
Morfar
är lika glad i hågen idag som igår. Han är uppe tidigt och gör
matsäck med stora köttbulle- och leverpastejmackor och varm choklad
i termos.
-Nu
ska vi på utflykt, säger morfar glatt. Vi ska vara borta hela
dagen, så ta på dig ordentligt med kläder. Vi ska på
upptäcksfärd.
Linnea
funderar på vad de ska upptäcka och tar på sig den tjocka
overallen, mössa, vantar och rendiademet.
Matsäcken
har de i morfars gamla jaktryggsäck som inte använts på väldigt
många år. Bettan startar direkt och morfar berättar lika upprymt
som igår om sin barndoms äventyr och Linnea lyssnar, men undrar
ändå varför morfar pratar så snabbt och liksom skrattar åt sina
egna minnen. Det är som en helt ny morfar har fötts efter
luciafirandet på serviceboendet. Hon undrar om det kanske kan ha
något med Vera att göra. Morfar pratar så mycket att Linnea knappt
hinner svara, men det verkar inte göra så mycket för han pratar på
oavbrutet.
-Här
lilla Linnea, säger han när de kommit fram till Karlstorp utanför
Pauliström. Här ska vi gå på upptäcksfärd till Sigge kista.
De
äter sin matsäck i bilen för båda är redan hungriga. Och så
börjar de gå och morfar berättar att här finns en grotta och i
den levde det ett rövarband på 1500-talet som var onda och som
gjorde en kvinna mycket illa, men kvinnan var smart och utlistade
rövarbandet och fick dem alla på fall. Linnea vet inte vad ett
rövarband är men förstår att historian är mycket dramatisk.
-Har
allt detta verkligen hänt, undrar hon.
-Nja,
svarar morfar, det är vad sägnen säger i alla fall.
Linnea
vet inte heller vad en sägen är men förstår att det kanske har
hänt, eller kanske inte.
Väl
uppe på höjden vid sjön har de en vidunderlig utsikt. De stannar
båda två och betraktar den vackra naturen. Så gör morfar något
Linnea aldrig hört honom göra innan. Han sjunger en sång. Rakt ut
i luften mot sjön nedanför dem. Linnea har hört sången innan men
kan inte riktigt minnas från var. Hon frågar heller inte för det
verkar som om morfar är lycklig i sin sång. Linnea är också
lycklig. Men nu börjar det bli kallt så de går vägen tillbaka
till bilen.
-Nu
åker vi till Levanders kafé för en kopp kaffe och kringla. Idag
vet jag att det är öppet, säger morfar som märker att Linnea
blivit lite trött och behöver ny energi.
Linnea
och morfar har inte tid att sitta länge på kafét så länge för
de har en upptäcksfärd kvar att göra innan det blir mörkt.
De
åker många kringelikrokvägar innan de är framme.
-Vi
behöver ha ficklampa med oss, säger morfar och det pirrar i magen
av spänning hos Linnea.
De
är vid Hörnebo skiffergruva och de går vägen ner till gruvan,
morfar pratar om allt möjligt igen, men nu är Linnea så fascinerad
av det fantastiska och mystiska och de hala spängerna och branta
trapporna gör att hon behöver koncentrera sig, så hon inte hör
ett ord av det morfar säger.
Plötsligt
blir hörs en duns och ett kanande ljud. Linnea vänder sig om och
förväntar sig ett spöke eller något annat, kanske ett troll som
bodde i gruvan och som kommit till liv och vill jaga bort dem. Det
här känns mer spännande än spökhuset på Gröna Lund och detta
är på riktigt.
När
hon lyser med ficklampan bakom sig ser hon ingenting men när hon
riktar strålen mot marken ser hon vad som ligger där.
Det
är morfar.
Han
har halkat och hans ficklampa har slocknat.
De
linkar tillbaka till bilen, morfar stöttar sig på Linnea. Han har
inte skadat sig svårt men han har fått en rejäl smäll i höger
arm.
De
kör hem och morfar är mycket tacksam för att Bettan har
automatlåda. Linnea blir lite oroligt för morfar men han bedyrar
att han är oskadd.
-Det
krävs allvarligare saker än en skiffergruva för att få mig i
sänk, skrattar han. Men Linnea ser att han grimaserar med munnen.
Den
kvällen får morfar Erik ta trippel dos av sina värktabletter.
Attans också, tänker han. Jag som kände mig som tjugo år igen.
Det är jag visst inte längre. När han lägger sig i sängen kan
han bara ligga på vänster sida och högerarmen värker väldigt.
Hur
ska det gå, tänker han. Och lilla Linnea, hur ska han kunna ta hand
om henne med bara en arm.
Måndag
14 december
Dagen
efter Lucia vill inte ens Linnea äta några pepparkakor, åtminstone
inte till frukost. Hon tittar på den djupa plåten på morfars spis,
det finns nästan 100 pepparkakor kvar, föreställande tomtar,
Selmor, snöflingor och renar. Ja, de såg i alla fall så ut innan
de gräddades. De är gjorda på fri hand för morfar Erik hade inga
pepparkaksformar. Men efter Luciafirandet på serviceboendet igår
känns det som om de båda fått sin beskärda del av pepparkakor och
lussebullar.
Vera
hade sett så annorlunda ut från första gången Linnea hade sett
henne. Hon var uppklädd i en alltför stor vit blus, som liksom
verkade sitta långt utanför hennes smala kropp. Hon hade
pärlhalsband och, detta var det som gjorde störst skillnad, hon var
vitpudrad, som om hon fått babypuder i ansiktet och glömt borsta
bort det och mitt på kinderna var hon alldeles rosa, som persikorna
Linnea och hennes mamma brukade köpa. Om munnen var hon blankrosa i
ett läppstift som satt, precis som blusen, lite utanför hennes mun.
Linnea förstod vad Vera hade gjort. Hon hade sminkat sig. Hon såg
ut precis som Linnea och hennes kompisar när de klädde ut sig till
prinsessor och hade sminkat sig själva.
Linnea
sitter på sin säng och öppnar för första gången alla påsar som
mamma Camilla skickat med henne, med spel, julklappar och annat smått
och gott. I en av påsarna finns en prinsessdräkt. Hon klär på sig
den och målar sig med det medföljande sminket och blir så fin, så
fin, precis som Törnrosa, fast med kort hår på ena sidan och rosa
på den andra. Hon speglar sig och tänker att det var nog så här
Vera kände att hon såg ut när hon träffade morfar igår.
Erik
hade tyckt det var alldeles underbart att fira Lucia med den goda
Vera. Så vacker hon var, han hade minsann känt att hon luktade gott
av parfym. Och minst fyra koppar kaffe hade de druckit, och ätit
massor med fikabröd, så mycket att Erik nu var tvungen att ta sin
andra Samarin för magen. Tänk att han kunde känna så igen, det
trodde han aldrig. Efter sin frus bortgång hade han räknat med att
vara ensam resten av sitt liv, och inte hade han lidit av det,
snarare tvärtom, det hade känts skönt att veta att han haft ett
fint äktenskap med mycket kärlek bakom sig. Det är inte alla
förunnade att ha haft det.
Men
så kom Vera tillbaka i tankarna. Vera som varit hans ungdoms kärlek
men på grund av åldersskillnaden varit helt omöjlig på den tiden.
Inte hade Vera ens tittat åt honom, åtta år äldre som hon var.
Men nu, nu gör åldersskillnaden ingenting. De är nästan som
jämngamla. Lite dåligt samvete får han, att tänka så om Vera,
såhär på gamla dagar, och tänk om han i själva verket bara gått
och längtat efter Vera i alla år. Men han skjutsar iväg de
tankarna under sängen snabbt, för Linnea ropar efter honom. Och
lilla Linnea verkade ju också trivas i Veras sällskap. Tänk om det
blir som Vera hade föreslagit, tänk om han skulle tacka ja till det
erbjudandet som Vera givit honom på Luciafriandet. Det är ju nästan
otänkbart, men kanske.
Morfar
är alldeles pirrig i benen och känner att han måste ta sig för
något. Han föreslår att han och Linnea ska åka en tur med bilen,
så han kan visa Linnea de vackra trakterna runt Vetlanda. Bettan
startar direkt och de kör ut mot Skede, där ser Linnea den
vackraste bro hon någonsin har sett. De går ut och Linnea
fotograferar med sin mobil och skickar bilden till mamma i Thailand.
Sedan far de vidare och Linnea har aldrig sett så många snöklädda
granar som idag. Morfar berättar så upprymt om när han var liten,
hur de åkte spark och gjorde egna skidor som de åkte med. Hur de
var ute från morgon till kväll och bara lekte. Linnea vet hur en
spark ser ut, det har hon sett på Madicken-filmerna. Men så undrar
hon, hur det kom sig att de kunde leka hela dagarna, gick inte morfar
i skolan när han var liten. Fanns det inte skola på den tiden?
-Jo,
skrattar morfar, nog gick vi i skolan alltid, och kanske var vi inte
ute hela dagarna och lekte och kanske var det inte alltid snö på
vintrarna. Men kul hade de ändå.
De
åker vidare till Skirö som brukar kallas Smålands trädgård och
som är så vackert, berättar morfar. Linnea ser dock inte fler
trädgårdar än vanligt. Sedan stannar de Levanders kafé i Alseda
som tyvärr är stängt på måndagar.
-Vi
får komma hit i morgon igen, säger morfar. På hemvägen kör de
förbi Flugeby och där ser Linnea det mest fantastiska hus hon
någonsin har sett. Det är julpyntat med rörliga tomtar, blinkande
slingor och renar som drar slädar. Hela huset och den stora
trädgården är knökad med julpynt i olika färger. Det ser precis
ut som i de amerikanska filmer som Linnea har sett. Där stannar de
en lång stund och tittar. När de sätter sig i bilen för att åka
hem igen pratar de glatt om alla ornamenten i trädgården. Och så
minns Erik, att det var här, i närheten av fotbollsplanen han sett
Vera för första gången, och han blir alldeles varm i ansiktet.
Men om det säger han inget till Linnea.
Söndag
13 december Lucia
Riktigt
tidigt sätter morfar på TV:n och de ser tillsammans luciafirandet.
Morfar tycker det är så fint, så fint. Det har varit hans dröm
länge att bara få sitta hemma och titta på TV:n och se
luciafirandet, inte behöva gå någonstans och nu är han är så
nöjd.
Linnea
tycker också det är fint. Hon har på sig sitt lucialinne med både
glitter och rött band om magen för runt huvudet har hon sitt
rendiadem och där får det inte plats något glitter. Lucialinnet
har fläckar på bröstet efter pepparkaksdegen, men det gör absolut
ingenting. Det finns ju tvättmaskin som mamma Camilla brukade säga.
När
luciafirandet är slut och Linnea ätit ytterligare 20 pepparkakor
och morfar säkert ätit 3 ringer det på telefonen. Morfar rycker
till, inte brukar det ringa såhär tidigt inte. Och Camilla ringer
alltid på Linneas mobiltelefon så hon kan det inte vara.
Morfar
hastar till telefonen och harklar sig snabbt innan han svarar mer
formellt än vad han brukar. Med en gång mjuknar både hans röst
och hans kropp. Han sätter sig i soffan och skrattar åt något
personen säger i andra änden. Morfar antecknar något på ett
papper som ligger vid telefonen och sedan skrattar han lite till och
blir nästan lite fånig i rösten, tycker Linnea som lyssnar
uppmärksamt.
-Idag
ska vi göra något mycket roligt säger morfar ovanligt högt,
Linnea sitter ju alldeles bredvid.
Erik
plirar med hela ansiktet och hon hinner varken undra eller fråga vad
de ska göra som är så roligt för morfar fortsätter snabbt:
-Vi
ska till serviceboendet och fira Lucia redan klockan fyra.
Linnea
undrar vad som är så fantastiskt roligt med det och det är ju bara
morgon än så fram till klockan fyra är det jättelång tid.
Morfar
börjar rota frenetiskt i sin garderob och slänger med skjortor och
byxor till höger och vänster. Jag måste hinna tvätta, mumlar han
för sig själv.
-Vad
letar du efter, frågar Linnea?
-Jag
måste hitta mina slipsar, ropar morfar med huvudet nedstoppat i en
av lådorna.
Han
är alldeles exalterad och börjar nästan svettas, vad varmt det är
i den här lägenheten, ropar morfar längst inne i garderoben.
-Kan
inte du ta och gå över till Sigrid och Selma, de skulle säkert bli
jätteglada, fortsätter morfar inne från garderoben.
Linnea
undrar om Selma och Sigrid verkligen skulle bli så glada över att
få besök så tidigt, det är nästan inte ljust ute än. Och själv
har hon ingen lust att gå ut så här tidigt. Det är kallt och hur
rolig snön än är har hon ingen lust att göra snöänglar nu. Hon
har inte ens borstat tänderna. Men hon lommar iväg i sitt
lucialinne med täckbyxor och jacka under och såklart rendiademet på
huvudet. Rendiademet sitter ovanför mössan. Mössa måste hon ha,
säger mamma, för öronens skull. Och idag med den här kylan har
Linnea inget emot att ha mössa.
Det
är ingen som öppnar hos Selma och Sigrid. Linnea tittar in genom
brevinkastet och ser att det är helt släckt. Det är ingen hemma.
När
hon kommer tillbaka till morfar står han i bara kalsongerna och
tvättar i handfatet.
-Min
skjorta måste bli ren, säger han.
Men
Linnea vet vad mamma brukar säga, man kan inte komma på att man ska
använda kläder som behöver tvättas samma dag, de hinner inte
torka.
-Är
du alldeles säker på att du inte har någon annan skjorta att ha på
dig, frågar Linnea. Den hinner kanske inte torka.
-Du
har alldeles rätt, flicka lilla. Men slipsen måste jag hitta.
Sedan
hans saliga fru hade dött och han sålt huset och flyttat in i
lägenheten hade han knappt använt slips. Han vet att det finns en
hel låda någonstans, men var? Nog hade han fått fars-dags-slipsar
och julklappsslipsar så det räckte och blev över, men nu kan han
inte hitta dem.
Den
enda slipsen han hittar är en slips med Kalle Ankamotiv på och
reklam för bilmärket Toyota. Det är verkligen inte den han vill
ha. Men Linnea bedyrar att den är jättefin och passar alldeles
utmärkt på luciafirandet på serviceboendet idag. Ja kanske, tänker
morfar. Jag kör ju Toyota och Bettan har hållit i alla år, så
kanske kan jag ha den slipsen ändå.
Redan
kvart över tre är de färdiga att åka till serviceboendet fastän
det tar mindre än fem minuter att köra dit. De har ätit
färdigköttbullar och pulvermos som morfar har lagat. Morfar har
varit lustigt frånvarande hela dagen, tycker Linnea. Han har pysslat
och skrattat för sig själv och hållit på alldeles överdrivet
mycket med sin klädsel och stått framför badrumsspegeln och rakat
sig i nästan en hel timme.
Bettan
vill inte starta. Hon hostar och sedan låter hon inget mer. Nu svär
morfar. Det är första gången Linnea hör honom använda sådana
ord. Det är fula ord har mamma sagt men hon säger inget om det till
morfar.
Plötsligt
vill Bettan igen och startar utan krångel. När de kommer till
serviceboendet är det otroligt mycket folk där. Sorlet är högt
och hela dagrummet och matsalen är pyntad med glitter. De sätter
sig ned på två utav de få tomma platserna, morfar pratar med
jättemånga människor. Det verkar som om han känner alla. Men han
spanar hela tiden ut över folkhavet.
Han
letar efter Vera. Vera har inte kommit än. Men precis innan
luciatåget kommer ser de Vera med sin rullator. Morfar går henne
till mötes och nästan viftar bort Linnea och visar henne hastigt
till en annan plats bredvid en annan dam. Han häller upp kaffe till
Vera och ler.
Morfar
vill sitta alldeles nära Vera.
Lördag
12 december 2015
Snön
som fullkomligt vräkte ned igår kväll blev inte den jättedriva
som Linnea hade hoppats på. Den verkar ha blåst bort. Och inte går
det att göra några snöbollar eller snölyktor av den. Det är
alldeles för kallt för det, det är ingen kramsnö. Men vad gör
det? Det är ändå ett par centimeters snötäcke som man kan göra
änglar i. Linnea gör änglar i hela morfars trädgård.
När
Linnea är tillräckligt blöt om kläderna och snöig ända in i
nacken och det inte finns en enda plätt kvar att göra änglar på
går hon in i lägenheten och där står morfar Erik med förklädet
på och berättar glad i hågen att nu ska de baka pepparkakor till
lucia som är i morgon och sätta ihop pepparkakshuset och pynta det
med en massa nonstopgodis!
Linnea
tar på sig sitt fina nya lucialinne och ett förkläde och så
börjar de kavla ut den färdiga pepparkaksdegen som de köpt på
IKEA. Morfar tycker nog att Linnea kan spara sitt lucialinne tills i
morgon eftersom han anar att det blir fläckar på det vita linnet.
Men han säger inget om det, Linnea verkar så glad, och det där
rendiademet har hon också på sig. Han tänker att han ska ta ett
fotografi. Han letar efter kameran och hittar den till slut, men det
är ingen filmrulle i kameran så det blir ingen bild. Vad är en
filmrulle för något, undrar Linnea och tar på ett kick en bild i
sin mobil och visar den för morfar. De skickar den till Camilla i
Thailand.
Hur
mycket han än tycker om sitt barnbarn kan han nog tycka att det är
en aning ansträngande att ha Linnea boende hos sig under så lång
tid. Inte för att Linnea är jobbig på något sätt, utan mer för
att det rubbar hans rutiner. Han har egentligen aldrig haft någon
boende hos sig, förutom de korta dagar då Camilla, Cecilia och
Linnea hälsat på honom under somrarna. Då har han tyckt det varit
roligt när de kom men lika roligt när de åkt, för då har han
kunnat komma tillbaka till sina rutiner igen. Morgonradion,
tidningsläsandet och nyheterna på TV:n på kvällarna. Nu när
Linnea är hos honom så länge kan han bara ibland hålla sig till
sina rutiner. Men samtidigt kommer han på att han inte en enda gång
sedan Linnea kommit behövt ta värktabletterna lederna och inte en
enda gång tagit sina sömntabletter. Han har var kväll somnat som
en stock av alla aktiviteter de gjort.
-Vi
har inga pepparksformar, säger Linnea.
De
har jättemycket pepparkaksdeg, fem paket faktiskt. Men inte en enda
form. Men de tar morfars whiskeyglas som passar perfekt till en stor
rund pepparkaka. Och sedan skär Linnea ut egna former som påminner
om Selma, snöflingor, räkor och tomtar.
Hur
länge de än håller på, och hur många plåtar de än gräddar
verkar pepparkaksdegen aldrig ta slut. Det blir alltid restbit, på
restbit på restbit. Och nu har de ingen mer plats att ställa alla
varma pepparkakor. De räknar att de har bakat 179 pepparkakor och
lägger in resten av degen i kylen. Pust, tänker morfar, nu har jag
bakat pepparkakor så det räcker för hela resten av mitt liv.
Egentligen är han trött och vill lägga sig ned och vila, men han
har ju lovat att sätta ihop pepparkakshuset.
Linnea
äter så många varma pepparkakor och dricker kall mjölk till att
hon knappt orkar röra sig. Pepparkakorna smakar så jättegott.
Godare än några andra pepparkakor hon har ätit tidigare. Morfar
äter bara tre stycken. Hon kan inte förstå varför han inte äter
fler nu när de har så många. Vissa har blivit lite brända.
Särskilt de som ser ut som Selma eftersom de är så mycket mindre
än whiskeyglasets pepparkaka och tomtepepparkakan. Men det gör
absolut inget. Alla pepparkakor smakar lika gott tycker Linnea.
Så
kommer hon på att hon inte haft ont i sina öron på flera dagar,
lite kände hon när hon låg i snön och gjorde änglar, men det var
bara lite och nästan inte så man kan kalla det ont.
Morfar
har somnat på soffan och Linnea tänker att pepparkakshuset kan nog
vänta till en annan dag.
Fredag
11 december 2015
När
morfar, dagen efter hundäventyret, ser hur smutsiga och skrapade
Linneas byxor är undrar han vad som hänt.
-Inget
särskilt, svarar Linnea. Men hon förstår att morfar nog kommer att
få reda på vad som hänt av Sigrid så hon lägger snabbt till:
Selma slet sig och jag halkade på isfläckarna vid bäckpromenaden.
Inte
heller morfar blir arg, han säger bara, ja se taxar, ettriga och
envisa hundar. Vi får tvätta både din jacka och dina byxor.
Linnea
och morfar tvättar kläderna, morfar har ett jättegammalt
tvättmedel som klumpat ihop sig till stora snöbollar. Morfar verkar
inte veta hur man sköter tvättmaskinen. Han vrider på rattarna
fram och tillbaka och funderar på om det behövs sköljmedel eller
inte. Linnea undrar hur han över huvud taget klarar sig själv när
han inte ens vet hur man tvättar sina kläder. Linnea vet på ett
ungefär hur man tvättar. Hon har varit med mamma i tvättstugan
många gånger och även om morfars tvättmaskin inte ser exakt
likadan ut som i hennes tvättstuga visar hon morfar hur hon tror att
rattarna ska stå för att det ska bli rätt. Javisst, skrattar
morfar, du kan så mycket du. Och så börjar tvättmaskinen snurra.
Morfar
berättar inlevelsefullt medan tvättmaskinen snurrar att det spelas
bandy ikväll i Uppsala, som inte ligger så långt ifrån Stockholm
där Linnea bor. Det är Vetlandas stolthet, säger morfar och tar på
sig en gul och svart keps, som spelar där, VBK heter de och de
spelar mot ett lag som heter Sirius. Något bandylag som heter Sirius
har Linnea aldrig hört talas om. Men hon vet vad det riktiga Sirius
är. Det har hon och Cecilia pratat om många gånger. Sirius är den
starkaste lysande stjärnan på himlen. Den ligger i stjärnbilden
stora hunden. Hundar är det bästa som finns. Och så tänker hon på
Selma som inte blivit påkörd eller sprungit bort utan sprungit raka
vägen hem när hon inte hittat Linnea.
-Kom
morfar, säger Linnea, kom ska jag visa dig den riktiga Sirius, den
syns på himlen nu.
Morfar
har fortfarande på sig sin gula och svarta keps och sträcker på
sig lite extra.
När
de kommer fram till fönstret ser de.
Det
snöar, det snöar något helt otroligt mycket. Snöflingorna är
inte flingor utan nästan lika stora som morfars ihopklumpade
tvättmedelsbollar.
Linnea
är som förtrollad av allt som fullkomligt vräker ner från himlen.
Det snöar så mycket att varken Sigrid och Selmas lägenhet på
andra sidan gården syns eller den störst lysande stjärnan Sirius.
Linnea
är så lycklig, så här har det aldrig snöat innan, och för
första gången är hon riktigt lycklig över att hon inte är i
Thailand med mamma och Cecilia. De må ha grillade räkor på
stranden men snöflingor stora som tvättmedelsbollar, det har de
INTE!
torsdag
10 december 2015
-Selma,
Selma, ropar Linnea så högt hon bara kan.
Men
det är alldeles tyst. Det enda som hörs är vattnet som forsar i
bäcken.
-Selma,
Selma ropar Linnea igen.
Och
så börjar hon springa åt olika håll för att leta, tänk om Selma
blivit överkörd, eller sprungit till skogs och aldrig mer kommer
tillbaka. Så fruktansvärt ledsen Sigrid skulle bli, och så arg
morfar skulle bli, då skulle hon inte kunna visa sig ute på den
inglasade balkongen mer, och alla i hela Vetlanda, ja hela världen
skulle få reda på att hon inte kunde ta en hund på promenad utan
att tappa bort den.
Bäcken
blir lite större, som en mindre damm. Till höger ligger ett stort
grått hus med många ingångar. Hon vet inte vad det är för hus.
Men så länge hon håller sig till bäcken vet hon i alla fall på
ett ungefär var hon är.
Men
så tycker hon att hon ser något som rör sig därborta. Javisst är
det något som saktar trippar fram. Det krasar lite under fötterna
av kylan. Linnea springer, det är ett bra stycke fram och hon hör
sitt eget hjärta slå och ser den kalla andedräkten bilda små moln
framför munnen. Ja, där är Selma.
Precis
när Linnea är framme flaxar Selma till och lyfter mot himlen och
kväker högt. Linnea blir så rädd att hon halkar på den
kvällstunna isen som lagt sig på gångbanan. Det var ju inte alls
Selma hon hade sett och hört, det var en fågel som bodde i dammen
som varit ute och gått och säkert blivit lika rädd som Linnea och
flugit sin väg i ren bestörtning.
Nu
börjar Linnea gråta, och hon är mycket mer ledsen än när hon
brände av sitt långa blonda hår, hon är till och med mer ledsen
än när hon förstod att hon inte kunde åka till Thailand över
julen. Linnea är så ledsen som hon aldrig varit förut.
Hon
vet inte vad hon ska göra, mobiltelefonen har hon inte med sig,
morfar ligger och sover, Sigrid sitter hemma bland julpyntet och vet
inte ännu att något hemskt har hänt. Och nu vet hon inte alls
längre var hon är. Hon går över ett övergångsställe och tittar
noga åt båda hållen innan hon går över gatan. Men det finns inga
bilar här och inga människor, inte en enda människa har hon
träffat sedan Selma sprang iväg. Långt på på andra sidan en
jättestor väg ser hon en vit stor byggnad med svart tak. Det lyser
från huset av ljus. Det ser ut som en kyrka men Linnea känner ingen
där och Selma är borta.
Men
hon ser fortfarande bäcken och hon är så klok att hon förstår
att om hon vänder håll och går samma väg tillbaka måste hon förr
eller senare komma hem till morfar. Hela vägen gråter hon och hela
vägen ropar hon efter Selma. Då möter hon en gammal farbror och en
lika gammal dam. De stannar och tycker synd om Linnea. De förstår
vad som hänt och följer henne hem till morfar. De är mycket snälla
och vill verkligen hjälpa Linnea.
-Ja,
si taxar säger den gamla damen, ho fick la syn på en fågel o
sprang efter, di e såna där, di däringa taxarna, du ska se att
allt blir bra. Men trots damens försök att trösta kan inte Linnea
lyssna så noga för hon bara tänker på vad hon ska säga när hon
träffar Sigrid igen. Hur ska hon förklara för Sigrid vad som hänt?
Hon känner sig så dum.
När
de närmar sig morfars hus tycker Linnea att hon ser något vid
dörröppningen till Sigrids hus. Men hennes ögon är fyllda med
isande tårar så hon ser inte tydligt. När de kommer lite närmare
ser hon:
Där
sitter Selma och viftar på svansen. Selma springer och möter Linnea
och hoppar upp och ner för att välkomna henne. Kopplet med den
fastknutna bajspåsen har trasslat sig lite runt de korta benen men
hon ser alldeles oskadd ut.
När
Sigrid kommit ned från lägenheten pratar den gamla damen och den
gamla farbrodern tillsammans.
-Ja,
hon var så duktig bedyrar den gamla damen, så redig och gick hem
och sprang inte vilse.
-Ja,
det skulle jag ju ha sagt till dig lilla Linnea, säger Sigrid, Selma
är en jakthund och får ibland för sig att springa iväg, men hon
hittar alltid hem. Kom in lilla Linnea så ska jag göra en kopp varm
choklad till dig. Ingen är arg.
Linnea
är inte heller arg på Selma, bara överlycklig för att de båda
hittat hem. Efter den varma chokladen känner Linnea sig väldigt
trött. Hon går hem och där ligger morfar och sover. När hon
kommer hem säger han:
- Men hej Linnea, är du redan tillbaka, det var en kort promenad.
Men
Linnea ser på klockan att det är sent och att hon varit iväg en
mycket lång stund. Hon lägger sig i sängen med sina 27 gosedjur
och somnar direkt.
Onsdag
9 december 2015
Eriks
bil, han kallar henne Bettan, har hållit stilen i många år. Hon är
välvårdad och välservad och automatlådan är Erik extra tacksam
för. Särskilt nu när han börjar bli lite åren är det oerhört
skönt att slippa växla. Han har inte kört en bil med manuell
växellåda på väldigt länge. Men nog hade han hört Bettan hosta
på hemvägen, men börjar man som bil närma sig 30 år och rullat
30 tusen mil har man rätt att hosta lite då och då. Lite orolig
hade ändå blivit för strax innan Ekenässjön hade Bettan för en
kort sekund lagt av helt. Den upplysta panelen hade slocknat och
motorn dött. Men som tur var tändes Bettan strax efter och allt var
som vanligt igen. Erik hade inget sagt till Linnea, han ville inte
göra henne orolig, och han trodde inte hon hade märkt något av
Bettans hosta eller motorstopp.
Väl
hemma i lägenheten igen hade de pyntat efter bästa förmåga.
Linnea hade hela tiden på sig sitt rendiadem med renöron och
renhorn. Hon verkligen klädde i det. Med sitt korta rosa hår och
den lysande renens öron och horn skickade hon en bild via telefonen
till mamma Camilla. Hon tyckte både diademet och frisyren var snygg.
Det gladde både Linnea och Erik, mest Erik som var oerhört lättad
över att Camilla tyckte frisyren var fin och att hon än så länge
inte visste anledningen till varför den nya frisyren kom till.
När
de pyntat lägenheten klart och hängt upp glittergirlangerna,
ljuslyktorna och de nyinköpta kransarna tar Erik fram lite av det
gamla som han inte hade hjärta att slänga på tippen i Flishult.
Han kan inte kalla det julkrams, för det är minnen från hans
barndomsjular. Det är ett par rådjur i gips och en julduk som hans
mamma broderat, med de intrikata broderiteknikerna klyvsöm och
klumpsöm som gjorde det olämpligt att ställa något på duken på
grund av sin ojämna yta.
Erik
tycker ändå det ser tomt och fattigt ut när han tänder den enda
julstjärnan de har i fönstret. En gigantisk spetsig julstjärna i
vitt och rött som täcker hela fönstret och lite av fönsterkarmarna
också. Han som varit den som velat ha det helt rent från julkrams
och sett fram emot en ensam julfri jul, tycker nu att det fattas
något i lägenheten, den ser tom och ojulig ut. Han till och med
saknar de utklippta granarna i sytråd som brukade hänga på sniskan
i fönstret. Han frågar Linnea om hon har några mer önskemål om
julpynt men hon tycker det är bra som det är. Och inte har hon
några julprydnader med sig för det skulle de ha gjort på fritids
under december månad och då är hon ju inte där.
Lite
trött efter dagens utflykt till IKEA lägger sig Erik på soffan och
vilar. Han är glad för att allt gått bra och att Bettan ville ta
dem hela vägen hem. Det är mycket skönt att lägga sig ned, de 24
köttbullarna han åt på IKEA hoppar fortfarande runt i magen och
Erik är nära att slumra till.
Men
Linnea är minsann inte det minsta trött. Hon är pigg av att ha
suttit stilla mest hela dagen och vill gärna göra något. Morfar
snarkar på soffan och är inget sällskap direkt.
Då
kommer hon på det.
Hon
går ut på den inglasade balkongen och tittar om hon ser Selma, det
gör hon inte. Det lyser i Sigrids lägenhet men ingen hund syns
till. Linnea minns vad Sigrid sagt, kom gärna förbi och ta en
promenad med Selma, nu vet du ju vilken runda du ska gå.
-
Morfar, jag går över till Sigrid och går en promenad med Selma,
säger hon.
-
Javisst, svarar morfar som tillfälligt väcks ur sin vila, du kan ju
koden till våra hus, funkar det inte ringer du på porttelefonen och
så öppnar jag till dig när du kommer tillbaka.
Både
Selma och Sigrid blir jätteglada av att Linnea kommer på besök och
vill ta en promenad. Sigrids lägenhet är VERKLIGEN pyntad, från
golv till tak med gammeldags dukar, bonader och ljusstakar. Men tända
några fler ljusstakar vill inte Linnea göra.
Det
går alldeles utmärkt till en början att gå bäckrundan med Selma.
De följer vattnet och Linnea känner igen husen omkring sig.
Men
plötsligt vill Selma gå en annan väg. Hon stannar och sätter sig
på baken. Linnea vågar inte dra hårt i Selma utan ger efter och
följer med en bit på hennes nya väg. Plötligt får Selma väldigt
brått och drar till så snabbt att Linnea tappar taget om kopplet.
Hon ser hunden springa iväg åt ett håll som hon inte vet något om
och rätt som det är ser hon inte Selma mer...
Tisdag
8 december 2015
Morgonen
då Linnea och Erik ska åka till IKEA och julhandla börjar dåligt.
Linnea har brottats med sina 27 gosedjur i sängen hela natten och de
har hela tiden trillat på golvet eller hamnat som en stor knöl
under ryggen, eller kittlat hennes mun precis när hon skulle till
att somna. Lakanen har varit jättevarma och det är så torrt och
konstigt i morfars lägenhet. Och tyst, så otroligt tyst. Inte som
hemma i lägenheten i Stockholm där det knarrar i trägolven och
spolar i grannarnas rör. Nej, här i Vetlanda är det helt tyst, för
tyst för att kunna somna. Hon är jättetrött när hon vaknar och
har ingen lust alls att äta morfars gröt eller hans bruna bröd.
Morfar
i sin tur har drömt mardrömmar hela natten om adventsljusstakar som
har 100 ljus som alla ska tändas samtidigt och plötsligt mitt i
drömmen står han naken och flintskallig med sin brandsläckare på
Vetlanda torg så när på ett par kalsonger som har tändstickor som
motiv. När han från torget försöker ta sig hem blir han stoppad
av luciatåg och julfirare och är tvungen att gå bakom
Stadshotellet för att kunna ta sig hem. Precis när han närmar sig
sin lägenhet står Camilla där och bannar honom för att han inte
tagit hand om Linnea och gjort en traditionell jul för henne och att
han varit ansvarslös och orsakat att Linnea bränt av sitt hår och
nu skulle hon aldrig bli fri från sina öroninflammationer.
Det
var rena befrielsen att vakna och inse att allt detta bara var en
dröm. Han hade sin pyjamas på sig och inga kalsonger med
tändstickor på.
Men
trött var han, och idag skulle de åka ändå till Jönköping för
att handla nytt julkrams.
De
äter frukost tillsammans under tystnad och när åker iväg i den
röda bilen är det fortfarande tyst. När mamma Camilla ringer från
Thailand och berättar att hon saknar Linnea otroligt mycket och att
det minsann inte alls bara är roligt i Thailand med den fuktiga
värmen och alla insekter på kvällarna och nu hade hennes mage
börjat krångla också på grund av den starka maten. På något
sätt får det liv i både Linnea och Erik, inte så att de gläds åt
att mamma Camilla har det tufft, men på något sätt ger det dem
större uppskattning för det de har, och i Vetlanda finns det
minsann inga mygg den 8 december, ingen fuktig värme och deras magar
fungerar precis som de ska.
Linnea
försäger sig nästan, men bara nästan när hon berättar att hon
har en ny frisyr som den amerikanska sångerskan Pink, med kort hår
på ena sidan och lite längre på andra med rosa färg. Varför då,
undrar Camilla som vet att Linnea har sparat länge för att det
tunna blonda håret skulle få lite längd. Jag tyckte det var dags
för en ny frisyr, svarar Linnea och avslutar ämnet snabbt och
säger: Nu är vi på väg till IKEA och morfar måste koncentrera
sig på att köra. Och efter de sedvanliga förmaningarna från om
öronmediciner och tidiga läggtider och minimal konsumtion av godis
lägger de på luren.
När
de kommer till Jönköping ser Linnea IKEA-varuhuset från vägen och
ropar till morfar. Morfar ser också IKEA men inser att han är på
fel sida för att kunna svänga av. IKEA-varuhuset är på vänster
sida och de befinner sig på höger körfält på motorvägen. Erik
kör vidare och vänder men på grund av vägarbeten kommer de inte
på rätt avfart och rätt som det är är de på väg mot Vetlanda
igen. Men morfar gör om hela proceduren en gång till och till slut
kommer de till IKEAs parkering.
Där
möts de av en nästan fullpackad parkering. Hur kan detta komma sig,
undrar Erik. Det är ju lunchdags en helt vanlig tisdag. Är det
något annat är på gång kanske? Men det är det inte, det är bara
det att det är fler personer än Erik och Linnea som slagits av
tanken att de ska åka till IKEA och julhandla. När morfar kommer in
i varuhuset blir han alldeles matt av alla gångar med pilar som han
ska följa och säger till Linnea att de nog ska ta en kopp kaffe
först. Väl i restaurangen äter de lunch, massor av köttbullar och
potatis, Linnea väljer pommes frites.
Morfar
och Linnea står nu på julavdelningen och nog glittrar det fint av
alla glittergirlanger från golv till tak, och stjärnlampor och
strössel och kulor och blockljus och allt det andra. Men egentligen
är hon inte så intresserad, det hon är mest intresserad av är ett
diadem med renöron och horn som hon hittar vid utgången nära
värmeljusen.
- -Du får välja det du vill ha, säger Erik.
- -Har du verkligen slängt alla dina julsaker, frågar Linnea.
- -Ja, de blev väl lite för gamla, svarar Erik.
- -Har du slängt den fina kransen som du brukade ha på dörren, utbrister Linnea. Den som var så fin.
Erik
tänker på kransen i plast som tappat alla rätta kulörerna och som
nu har blivit bränsle till värmeverket.
De
köper värmeljus, lite glitter och ett par nya kransar, rendiademet
och en luciadräkt till Linnea. Och plötsligt så slår det honom
att han inte en enda gång egentligen frågat Linnea om hon gillade
julkrams, han hade bara tagit det för givet att hon som barn gillade
mycket pynt. För det lilla de hade köpt kunde de lika väl ha köpt
i Vetlanda nu när det är torgdag och besparat sig resan till
Jönköping.
Men
ute i IKEAs matvarushop köper de en massa färdigpepparkaksdeg och
ett pepparkakshus som de bara ska limma ihop. Det tycker Linnea är
det bästa av allt. Förutom diademet med renöron och renhorn.
På
vägen hem börjar Eriks röda bil att låta väldigt konstigt. Varje
gång han gasar tjuter och slirar det konstigt. Linnea hör ljudet
med en gång och tittar på honom, men antingen hör han det inte
eller så låtsas han inte om det för han håller hårt i ratten och
tittar bara rakt fram på vägen.
Måndag
7 december 2015
- -Jag kan klippa dig som Pink, säger hårfrisörskan och visar Linnea en tidningsbild av den amerikanska sångerskan med kort blont hår på ena sidan och med rosa slingor på andra sidan. Och så kan jag spraya lite rosa färg.
Linnea
vet inte vem Pink är men det låter otroligt läckert med rosa hår.
Tänk vad häftigt det kan vara i Vetlanda, tänker Linnea som aldrig
tänkt på Vetlanda som ett häftigt ställe tidigare.
Det
går väl att tvätta bort, frågar morfar Erik lite oroligt. Han
tänker på hur mamma Camilla ska reagera när hon träffar Linnea
med både kort hår på ena sidan och rosa på andra sidan. Det blir
lite väl många saker att förklara på en och samma gång.
-
Ingen fara, kvittrar hårfrisörskan, det försvinner på ett par
tvättar.
Frisörskan
håller god min och säger inte ett knyst när hon jämnar till den
vänstra sidans avbrända toppar. Hon frågar inte ens vad som hänt
med Linneas hår. Hon klipper henne som om hon aldrig gjort något
annat i hela sitt liv än att klippa små barn vars hår kommit
alldeles för nära tända adventsljusstakar. Men morfar Erik fick
sig rejäl en tankeställare igår och innan de hade gått till
frisersalongen hade han kollat så båda brandvarnarna fungerade och
skakat om pulversläckaren i hallen, för att vara på den säkra
sidan, i fall något skulle hända igen.
Det
fanns hur många frisersalonger som helst i telefonkatalogen så det
hade inte varit något problem att få tag i någon som direkt på
måndagsförmiddagen kunde klippa Linnea. De behövde bara gå ett
par hundra meter från Eriks lägenhet förbi gamla bageri Ritz. Där
hade Erik suttit många gånger och ätit riktigt goda smörgåsar
och druckit hett kaffe. Den tiden kunde han sakna. Nu för tiden
fanns det så många olika sorters kaffe med märkliga namn. Han
kände sig helt vilsen när han besökte vissa fik. På Ritz bageri
fanns bara kaffe, vanligt, hederligt, riktigt gott kaffe. Där hade
de samlats, många av hans arbetskamrater och tittat ut över de
förbipasserande människorna och den stora byggnaden mitt emot som
en gång i tiden var sjukhus. Det fanns så många fina hus i centrum
då, små fina trähus, de flesta var rivna idag.
Han
vaknar ur sina nostalgiska tankar när frisörskan vänder sig mot
Erik och frågar:
-
Och du kanske också ska passa på att bli lite trimmad.
-
Nja, svarar Erik, jag brukar klippa mig själv.
-
Jo, jag misstänkte det, svarar frisörskan med glimten i ögat, men
nu när lilla Linnea blir så fin kanske du också vill bli det.
När
Erik är färdigklippt känner han sig faktiskt extra fin, trots att
han tycker sig ha så lite hår håller frisörskan på med honom
länge och väl, trimmar lite här och lite där, fixar nackhåret
riktigt snyggt och både han och Linnea strålar när de går
därifrån. Inte en sekund kan man ana att Linnea för mindre än ett
dygn sedan fastnade med håret i adventsljusstaken och ingen kan
heller ana det var första gången Erik var och klippte sig sedan
hans saliga fru gick bort, vilket var nästan tio år sedan.
Stiliga
som få går de båda och fikar på konditoriet mitt i stan och Erik
börjar berätta för Linnea om hennes mormor som hon aldrig har
träffat. Hur de levt hela sina liv i Vetlanda och alltid trivts bra
med det. Hur det såg ut i Vetlanda för 60 år sedan då han själv
var en grabb. Till Eriks förvåning lyssnar hon intresserat och
avbryter inte honom en enda gång.
Och
de hade vanligt kaffe på konditoriet mitt i stan som faktiskt
smakade riktigt gott, inte lika hett som på Ritz, men tillräckligt
varmt. Linnea är så glad för sin frisyr och sin rosa färg. De tar
en selfie i sina nya frisyrer med Linneas mobiltelefon men kommer
överens om att vänta med att skicka bilden till mamma Camilla.
Jag
tror att vi ska åka till IKEA i morgon och köpa lite nya
julprydnader, säger Erik. De gamla gjorde jag mig av med, de var
liksom så gamla och mossiga.
Julprydnader,
vilka lustiga ord morfar använder, tänker Linnea och saknar varken
mamma eller Thailand just nu, att åka till IKEA i morgon blir
jättekul!
söndag
6 december 2015
Det
bara hände, snyftar Linnea, det bara hände. Hon står i dörren
till badrummet för morfar har inte hunnit komma ut än.
Morfar
ser vad som hänt, Linnea har fått väldigt kort hår på ena sidan,
hårtopparna är svedda och Linnea ser blek ut. Hennes blåa ögon är
vidöppna och blåare än någonsin. Han bannar sig själv för att
han inte fattat att hon naturligtvis inte ska hantera tändstickor
själv.
-
Jag skulle tända alla ljusen och tändstickan tog nästan slut, och
vid det sista ljuset bara hände det, säger Linnea och nu ser hon
sig själv i badrumsspegeln och börjar storgråta.
Hon
ser verkligen alldeles hemsk ut. Hennes tunna blonda änglahår är
fortfarande långt på höger sida men på vänster sida är det kort
ända upp ovanför örat.
-Nej,
skriker Linnea och tar sig för vänstra sidan.
Håret
känns alldeles vasst och hopklibbat, som när man fått en
kolaklubba i håret.
Men
det viktigaste var ju naturligtvis att hon inte skadat sig, hon hade
inte bränt sig, enbart blivit chockad och håret på ena sidan
försvunnit. Morfar är också chockad, kanske ännu mer än Linnea,
för vem vet vad som kunnat ha hänt. Han påminns om att det var ett
bra tag sedan han haft ansvar för barn och nog var det så att hans
saliga hustru hade varit den som haft störst ansvar för deras
dotter Camilla när hon var liten.
Ute
i köket står adventsljusstaken och tre ljus brinner, det fjärde
hann aldrig tändas. Det kanske inte var en sådan bra idé ändå
att tända alla ljusen på en gång och på så sätt gå händelserna
i förväg.
De
kommer överens om att inte säga något till mamma i telefon idag om
vad som hänt med adventsljusstaken och Linneas hår.
Morfar
försöker klura ut vart han kan ta Linnea så att hon kan klippa
sig. Det var årtal sedan han själv gått till barberaren. De få
stråna han har kvar klipper han så gott han kunde med kökssaxen
och håret kring öronen med rakapparaten. Men att ge sig på och
klippa lilla Linnea det vågade han då rakt inte göra. Det skulle
kunna sluta i en ännu större katastrof än det som nyss hände.
Idag är det söndag, men i morgon är det han som letar upp en
frisersalong i telefonkatalogen.
- Nu
måste vi göra något annat, säger morfar, något som skingrar
tankarna.
Han
släcker ljusen i adventsljusstaken och ställer den allra längst in
i skåpet så att de inte ska behöva se den och bli påminda om
olyckan.
- Vi
åker en sväng i bilen och tittar på lite grejor.
Linnea
förstår inte alls hur det skulle bli roligt att sätta sig i
morfars röda bil och åka och titta på grejor. Men hon har ingen
bättre idé. Hon har slutat gråta men när hon får låna en stor
svart mössa av morfar att ha på huvudet känner hon igen det korta
stubbiga håret på vänster sida och hon blir ledsen igen. Samtidigt
kommer hon på att hon faktiskt inte haft ont i örat en enda gång
sedan det där med ljusen hände. Som om hon glömt bort sina öron
på grund av uppståndelsen som blev.
Precis
när de kommit utanför dörren och morfar går i förväg för att
köra ut bilen får Linnea syn på hunden taxen och damen som har
honom i koppel. Hon hälsar trevligt på Linnea och hunden viftar på
svansen och vill hälsa på Linnea.
-Hej
taxen, säger Linnea.
-
Så duktig du är som vet att det är en tax, skrattar damen.
-
Heter han inte taxen, frågar Linnea.
-
Nej, och det är en hon, och hon heter Selma, precis som hon på
tjugosedlarna, fast det har kommit en ny nu, med en annan författare,
som du säkert känner igen, Astrid Lindgren.
Men Linnea lyssnar inte så noga på den pratglada damen för hon klappar Selma. De kramas och Selma slickar Linnea i ansiktet så intensivt att den stora mössan nästan åker av. Linnea känner en sådan lycka. I Stockholm får hon inte ha hund, det har mamma sagt tusentals gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger Linnea har bönat och bett. Hundar kan man inte ha i lägenhet, säger mamma, och vem ska gå ut med hunden när vi är borta på dagarna. Men i Vetlanda kan man minsann ha hund fast man bor i lägenhet.
-
Får jag gå ut med henne, frågar Linnea. Jag ska ta hand om henne
jättenoga.
De
bestämmer sig för att gå en gemensam promenad runt i Vetlanda, för
Linnea kan ju inte området. Hon kan gå vilse. Morfar som undrar var
Linnea blev av, kommer och hälsar lite avvaktande på damen med
hunden.
- Om
vi går den här rundan, säger damen, som heter Sigrid, kan du
kanske gå den själv nästa gång. Men man måste vara noga med att
ha plastpåsar med sig till hundbajset, annars blir gubbarna och
kärringarna i området tokiga, skrattar Sigrid och blinkar till
morfar.
Morfar
skrattar också, men lite mer ansträngt.
Linnea,
morfar, Selma och Sigrid går bäckpromenaden i Vetlanda och morfar
och Sigrid pratar lite försiktigt med varandra. Linnea och Selma är
redan bästa kompisar och Linnea har ingen brådska, hon väntar på
Selma vid varje luktställe och klappar henne varje gång hon
stannar.
Linnea
är den lyckligaste flickan i världen, så lycklig att hon nästan
glömt bort att hon inte kan äta grillade räkor i Thailand och att
hon just svett bort halva sitt hår.
Lördag
5 december 2015
Morfar
är lite lustig, tycker Linnea. Han går upp jättetidigt på
mornarna, hon hör honom redan klockan halvsex. köksklockan ser hon
när hon ligger i sin säng, och Linnea var duktig på klockan, de
hade övat i skolan och hon kan nästan hela dygnet. Då satte han på
radion och lyssnade på något radioprogram om fåglar, men sedan
ligger han kvar jättelänge i sängen och kommer inte upp i köket
förrän klockan var elva.
Linnea
börjar bli lite rastlös. Du kan ta dig frukost i kylen, ropar
morfar ropat från sängen till Linnea. I kylen finns risgrynsgröt,
nyponsoppa och en sillburk. Inget som Linnea äter till frukost, men
hon hittar ett paket knäckebröd och gör sig en smörgås.
På
den inglasade balkongen i morfars lägenhet ser hon rakt in i
grannhusets inglasade balkonger. Plötsligt ser hon ett litet huvud
sticka upp i fönstret. Sedan försvinner huvudet, sedan kommer det
fram igen. Det är en hund, världens gulligaste hund. En brun med
långa öron och spetsig nos. Den hoppar upp och ner, upp och ner och
hon ser att svansen viftar. Linnea och hunden tittar på varandra och
får direkt en särskild kontakt.
Jaså
taxen, säger morfar när han väl kommit upp och klätt på sig och
satt sig vid köksbordet. Den skäller mest hela tiden, och hundar
bara hårar ner.
Linnea
hade varken sett eller hört att den skällt, den hade bara tittat på
henne och viftat med svansen.
-Vad
heter hunden, frågar hon morfar.
-Inte
vet jag, svarar morfar, taxen kanske.
Ja,
så heter den nog, tänker Linnea. Taxen är ett utmärkt namn på en
sådan fin hund.
-Kan
vi inte gå ut med den, frågar Linnea.
-Nja,
det vet jag inte, hon som har den där hunden verkar inte så
intresserad av umgänge, hon verkar mest hålla på med hunden, och
inte plockar hon upp bajset efter sig heller, muttrar morfar.
-Men
det kan ju vi göra då, svarar Linnea.
-Nja,
idag ska vi åka till serviceboendet, säger morfar, och beställa
lutfisk och hälsa på Vera. Det är vårt uppdrag idag.
På
serviceboendet är det liv i luckan, personal springer fram och
tillbaka, de boende sitter i och för sig helt still i allrummet men
en man spelar dragspel där, fasansfullt högt, tycker Linnea och
håller för öronen. Inga andra på serviceboendet verkar störas av
det höga ljudet.
Morfar
pratar både länge och väl med restaurang-personalen och Linnea
undrar hur lång tid det egentligen kan ta att beställa lite fisk.
Linnea går på egen upptäcksfärd och kommer fram till en korridor,
sen svänger korridoren och Linnea går vidare. Det är en speciell
lukt här, tänker Linnea, nästan som i ett badhus. Och det får
henne att tänka på att mamma nog nästan är framme i Thailand nu,
kanske badar hon redan i havet och snorklar och äter grillade räkor.
-
Där är du ju, ropar morfar, tätt följd av en käck kvinna som
tillhör personalen. Vi har letat överallt efter dig.
Det
börjar redan skymma och träden har tappat alla sina löv, det ser
Linnea ut genom de stora fönstren på serviceboendet.
- Nu
ska vi hälsa på Vera, kom Linnea, säger morfar.
Vera
ser ut att vara nästan 100 år, tyckerLinnea. Alldeles skrynklig i
ansiktet och händerna ser nästan ut som halloweenspöke-händer.
Men hon har en varm och stark stämma och kramar Linnea med oväntad
kraft.
-Ja
si detta är den granne Eriks ännu grannare barnbarn, skrattar Vera
och sätter sig på rollatorns sittplats på framsidan.
Men
Linnea förstår inte det där med ”granne”. Inte är de grannar,
tänker hon. Det kan inte stämma.
Morfar
har alltid haft ett gott öga till Vera, hon var faktiskt hans första
kärlek. Men det var inte att tänka på för Vera var åtta år
äldre än honom och hon tyckte förstås i ungdomen att Erik var
rena spolingen. Och sedan hade hon skaffat make och han maka och allt
var lagt på is. Men nu, såhär när de blivit ensamma på ålderns
höst... Känslorna lever fortfarande i Erik, gammal kärlek rostar
aldrig som de säger...
Titta,
ropar Linnea när de kommit hem till lägenheten igen då hon öppnar
skåpet och får syn på adventsljusstaken. Så fin den är, du har
ju inte tänt något ljus än. Kan vi inte tända alla på en gång,
ropar Linna till morfar som är i badrummet.
Jippi,
tänker morfar, hon vill också tända alla ljus på en gång, så
roligt, så jätteroligt!
Javisst,
säger morfar, tändstickor ligger på fläkten i köket.
En
sådan klok tös, tänker morfar, så kul att vi verkar tänka
likadant, det är nog speciella ljuständargener som hon fått ärva
av mig.
Från
badrummet hör morfar att det blir obehagligt tyst i köket för en
sekund. Sedan skriker Linnea så det skär genom hel lägenheten.
-Morfar
hjälp!!!
Fredag
4 december 2015
Morfar
Erik är på centralstationen i Nässjö och väntar på att tåget
från Stockholm ska komma. Han är som alltid i god tid, 45 minuter
innan tågets ankomsttid står han där och väntar. Inte för att
tåg är kända för att ha tidig ankomst, men ändå, man vet ju
aldrig, tänker Erik.
När
den första chocken hade lagt sig och han verkligen förstod att han
inte skulle fira julen själv i Vetlanda utan istället, nästan hela
månaden ha besök av sitt barnbarn Linnea hade först ångrat att
han slängt allt sitt julkrimskrams. Linnea är ju trots allt en
liten flicka och skulle säkert uppskatta girlangerna och stjärnorna
i fönstren. Men julkrimskrams kan man ju alltid köpa nytt, han hade
minsann hört att IKEA redan börjat julskylta i slutet av september,
så nog skulle det finnas nya stjärnor att köpa.
Han
hade städat hela lägenheten och fått samla ihop det stora pusslet
han lagt fram på storarumsbordet. Pusslet med tre tusen bitar som i
slutänden skulle föreställa det tyska pampiga slottet
Hohenzollern. Var det något han inte ville, så var det att en
pusselbit skulle försvinna och lämna en glugg mitt i den tyska
himlen.
Annars
hade allt med Tyskland varit förknippat med känsliga minnen under
hans uppväxt. Morfar Erik är nämligen född 8 maj 1945, den dagen
då andra världskriget tog slut. En dag av glädjefylld smärta, du
kom till världen som en gåva av fred och kärlek som hans kloka och
jordnära moder Erna, brukade säga. Mamma Erna tog sig alltid för
bröstet så fort krigets ondska kom på tal. Ingen pratade därefter
om andra världskriget när han växte upp, trots att hans mor och
far härbärgerade baltiska flyktingar i många år. Människor som
blev en naturlig del av hans egen familj.
Men
det där tyska slottet på pusslet var rätt fint ändå, trots att
det låg i Tyskland.
Slutligen
hade han tagit fram resårsängen där Linnea skulle ligga och
skruvat upp en sänglampa till henne, då han förstod att hon redan
hade börjat läsa böcker.
Han
tänkte att de skulle gå och äta på restaurang när Linnea kom,
för övrigt hade han inte en aning om hur han och hon skulle
fördriva nästan fyra veckor ihop.
Linnea
har tjurat hela tågresan från Stockholm, hon sitter med sin bästa
nallekompis i knät och tittar ut genom fönstret. Egentligen ser hon
ingenting av naturen utanför, det har redan hunnit bli mörkt,
istället ser hon spegelbilden av alla som rör sig fram och tillbaka
i vagnen och så ser hon mamma som packat med en massa roliga saker
som hon och morfar ska göra under julmånaden. Hela hatthyllan
ovanför dem är fylld med påsar från leksaksaffären, extrakläder,
spel och gosedjur. Och fast mamma har bedyrat att hon ska ringa varje
dag och tänka jättemycket på Linnea och att de ska åka på
semester till Thailand nästa år, bara de tillsammans, utan jobb,
bara tid tillsammans med bad, snorkling och grillade räkor och är
Linnea inte alls glad.
Men
när hon möter morfar som står på helt fel perrong och väntar på
Linnea och mamma Camilla kan hon ändå inte låta bli att bli lite
glad. Morfar är så gullig i sin långa beiga rock, hatt och
paraply, fastän det inte alls regnar.
Både
morfar och Linnea får en massa råd och förmaningar och påsar och
resväskor med allt som är viktigt. Linneas öronmedicin, gosedjur,
kläder och julklappar att öppna på julafton. Camilla fäller en
tår och säger att hon älskar Linnea så mycket att det närapå
gör ont av kärlek i hela kroppen. Linnea kramar mamma och tänker
på hur många grillade räkor hon och Cecilia ska få äta. Morfar
fyller hela bilen med allt och så kör de till lägenheten i
Vetlanda i morfars gamla röda bil.
Tur
att jag fortfarande kan köra bil, tänker morfar.
Uh,
tänker Linnea och tittar ut genom bilfönstret.
Det
äter mat på restaurangen och morfar föreslår att det ska bowla
tillsammans. Det är ju alltid så roligt, tycker morfar. Linnea äter
inte så mycket av sin taco-tallrik och det går bara halvbra med
bowlingen trots att hon använder staketen.
När
de kommit hem och lyckats få upp alla påsar i morfars lägenhet
tycker Linnea att morfars lägenhet inte ser ut som hon minns den
från i somras när hon hälsade på. Den ser mycket större ut nu
och inte alls så stillastående som hon mindes den. Morfar har
bäddat till henne och lagt ut gosedjur som är alldeles nya.
Prislappen är fortfarande kvar. Hon plockar upp sina egna gosedjur
också och lägger dem i sängen. Morfar tittar på nyheterna på TV
och i rummet bredvid ligger Linnea och 27 stycken gosedjur. Det här
kanske inte blir så knasigt ändå, tänker Linnea.
När
morfar sett klart på världseländet som presenterats honom på TV:n
gläds han åt att väderprognosen ändå inte visar mer än ett par
minusgrader och att lilla Linnea är så vacker och växer så fort.
När han lägger sig i sängen för att sova är det alldeles tyst i
lägenheten och han måste gå upp för att se om Linnea verkligen
ligger i sin säng i rummet bredvid. Det gör hon och hon sover så
gott. Det här kanske inte blir en så knasig jul i alla fall, tänker
morfar och somnar innan han ens hunnit tänka tanken på att ta sina
sömntabletter.
Torsdag
3 december 2015
Linnea
har minsann hört allt som mamma Camilla har sagt i telefonsamtalet
med morfar. Hon har legat i sin säng och tjuvlyssnat mot väggen.
Linnea vet precis när mamma inte vill att hon ska höra. Ibland
sänker mamma rösten och ibland pratar hon engelska. Linnea låtsas
att hon inte förstår, men såklart kan hon redan engelska ord som
icecream och candy. Men den här gången är det inga sådana ord som
använts.
Linnea
har också förstått att både mamma och extramamma Cecilia har
varit upprörda och ledsna, ja till och med upprivna och arga. Mamma
brukar få den märkliga rynkan mellan ögonen då. Den syns bara när
hon är arg eller ledsen. De sista veckorna har mamma suttit mer än
vanligt i telefonen och pratat med olika människor som Linnea inte
vet vilka de är. Och den där rynkan, den har funnits där hela
tiden.
Och
nog begriper Linnea vad det handlar om. Det handlar om hennes öron.
Hennes himla, tråkiga, fula öron. Som hon haft så ont i i flera
månader. Fram och tillbaka till farbror doktorn. Klistermärkena som
hon fått efter varje avslutat läkarbesök har blivit så många att
de nu fyller hela garderobsdörren.
Vid
sista besöket hos doktorn hade mammas rynka varit så djup att det
nästan såg ut som om den hade vuxit fast. Och efteråt hade de gått
och fikat på konditori och Linnea fick välja precis vad hon ville,
till och med den största och dyraste bakelsen och det var då Linnea
verkligen insåg att någonting var riktigt fel. Mamma som alltid
ville att hon skulle ta en smörgås eller en sockerfri liten kaka i
vanliga fall.
Linnea
är alldeles förtvivlad. Hon som sett fram emot att resa till
Thailand nästan ett helt år. Ett helt år är nästan som ett helt
liv. I hela sitt liv hade hon sett fram emot resan. De skulle snorkla
och äta grillade räkor på stranden varenda dag. De hade köpt ny
baddräkt, solkräm och skaffat pass. Och nu har allt förstörts på
grund av hennes öron. Linnea önskade verkligen att hon inte hade
haft några öron. Då hade hon kunnat följa med mamma och Cecilia
till Thailand och mått bra hela julen. Hela hennes förskoleklass
visste om att hon skulle åka, alla hade varit sååå avis, till och
med fröken hade varit avis och nu skulle hon inte kunna följa med
på grund av att hennes öron gjorde att hon inte kunde flyga. Linnea
hade till och med låtsats att hon inte hade haft ont i öronen men
doktorn hade ändå sett att hon ljög. För visst hade hon till och
från haft mycket ont.
Nästan
en hel månad, hos morfar, i Vetlanda till på köpet. Vilken tradig,
hemsk jul det skulle bli, utan strand, snorkling och grillade räkor.
Hos
morfar stod tiden nästan stilla, ingenting rörde sig, till och med
tavlorna på väggen som föreställde springande hundar stod stilla.
Hur tråkig skulle inte den här julen bli. Och morfar som knappt
inte hade något julpynt alls, bara några stjärnor i fönstret men
inga blinkande lampor, glitter eller änglaludd.
Morfar
är ju såklart den bästa i hela världen ändå, trots att tiden
står stilla och morfar rör sig långsamt och ibland inte hör vad
hon säger. Linnea älskar verkligen sin morfar och han luktar så
gott..
Men
kontrasterna är stora: istället för en hel månad i Thailand blir
det en hel månad i Vetlanda.
Onsdag
2 december 2015
Det
är Camilla, Eriks dotter som ringer. Han hör direkt att något inte
står rätt till för istället för den snabba, lätt forcerade
rösten hon brukar ha talar hon långsamt som hon verkar undvika
ämnet. Hon talar också mycket lägre än vad hon brukar göra och
Erik har nästan svårt för att höra vad hon säger. De senaste
åren tycker han att hörseln hade försämrats en del och buller och
brus på restauranger och konserter stör honom mer än vad det
brukade göra tidigare. Men han hör klart och tydligt att hans
svårigheter att höra vad Camilla säger inte alls har med hans
hörsel att göra. Han förstår att hon pratar så lågt för att
inte Linnea ska höra vad hon säger.
Jaha,
och jaså, svarar morfar Erik. Det var ju tråkigt, ja kan jag hjälpa
till med något så gör jag ju naturligtvis det, du kan alltid räkna
med stöd från mig, säger han nästan per automatik, men snart
förstår han vad han just erbjudit sig och vad Camilla egentligen
säger.
Det
får honom nästan i chocktillstånd.
Linneas
öroninflammationer har inte gått över, det är nu tredje gången
på ett halvår och nu misstänker läkarna att hon fått något fel
på hörselgången och de behöver operera in en sjunt i örat som
avlastar hörselgången och lättare dränerar smuts som bidrar till
infektioner. Inget allvarligt alls, sådana ingrepp görs var och
varannan dag men någon flygresa är inte att tala om. Det är
uteslutet.
Camilla
börjar gråta, hon som aldrig gråter, åtminstone inte så Erik hör
det.
-
Vad ska jag ta mig till, säger hon, jag kan inte avboka uppdraget,
en stor del av nästa års inkomst skulle försvinna och vi måste
åka över julen, hela kokboken bygger på bilder från svenskarnas
julfirande i Thailand.
Ingen
finns som kan ta hand om Linnea, bara morfar. Och hon tycker ju så
mycket om dig, säger Camilla. Naturligtvis är Linnea jätteledsen,
vi har gjort så många förberedelser tillsammans, köpt ny baddräkt
och cyklop läst på om alla fiskar hon skulle få se när hon
snorklade. Vad ska vi ta oss till?
Sakta
men säkert går det upp för morfar Erik att Linnea kommer till
honom i Vetlanda redan om ett par dagar och att han och Linnea kommer
att fira jul tillsammans.
Erik
är alldeles stum och tankarna far omkring i huvudet, han som just
slängt alla julsaker, sett fram emot en lugn jul med lutfisk och
kanske ett besök på serviceboendet där Vera bor. Sakta men säkert
förstår Erik att den jul som han så sett fram emot i all stillhet
och ensamhet inte kommer att bli alls så. Han kommer att ha Linnea
hos sig i nästan en hel månad.
Hur
ska han kunna underhålla henne under hela tiden i alla dagar? Vad
ska de göra tillsammans hela dagarna?
Han
sätter sig ned och betraktar adventsljusstaken med alla fyra ljus
och inser att det nog blir till att tända ett ljus i sänder och
inte alla på en gång som han hade planerat.
Tisdag
1 december 2015
Morfar
Erik har med glädje vänt ryggen till julen. Han har med glädje
vänt ryggen åt traditionellt julfirande. I år ska bli hans första
år utan sötsliskig glögg med avsaknad av alkohol, pepparkakor och
oskållad mandel. Det blir inget krystat luciafirande, inga trasiga
julljustakar, och inga utklippta pappersgranar med sytråd i toppen
som hänger på sniskan i fönstren.
Det
blir heller ingen dyr julgran som barrar trots vatten med sockerbitar
i foten. Den lilla bordsgranen i plast med inbyggd ljusslinga duger
alldeles utmärkt. Inga välmenande slipsar eller förmenande
gåstavar i julklapp.
I
år, för första gången ska morfar Erik få spendera sin jul precis
som han vill, äta alla goda praliner i Aladdinasken och slänga de
otäcka nya sorterna som med åren blivit allt fler och allt mer
ogoda. Han ska med glädje hoppa över den sönderkokta skinkan med
saggig griljering. Däremot ska han köpa det äkta vörtbrödet med
russin och njuta av lutfisken med den vita såsen. Och den ska han
inhandla från restaurangen på serviceboendet där Vera bor. För
där vet de precis hur lutfisk ska tillagas och vitsås tillredas. Ha
ska fira sin jul själv, alldeles själv, det ska bli så fint. Och
kanske ska han, om han är välkommen hälsa på Vera.
Först
hade han allt känt sig lite åsidosatt när hans dotter Camilla i
våras hade meddelat att hon skulle åka med hela sin lilla familj
till Thailand över julen. Som fotograf hade hon fått ett stort
uppdrag att göra fotografierna för en livsstilskokbok som ska
skildra svenskarna jul i Thailand med koriander i köttbullarna på
julafton och dans runt exotiska julträdet på stranden i 30 graders
värme, och det uppdraget skulle uppta nästan hela december, inte
förrän dagarna innan nyårsafton skulle de komma hem. Men han
förstod att det var ett välbetalt uppdrag och han visste också att
det inte var helt lätt att försörja sig som frilansfotograf, så
naturligtvis ville han inte missunna dem att åka dit.
Den
lilla familjen som bodde i Stockholm bestod av Camilla, hennes
partner Cecilia och deras dotter Linnea, Eriks förtjusande lilla
barnbarn. För lilla Linnea var det också världens största äventyr
och det var sista chansen att åka iväg på det sättet, nästa år
skulle hon börja skolan och skulle nog inte kunna ta ledigt så
länge på en gång. Camillas partner skulle vara assistent under
uppdraget och fixa med blixtparasoller och ansvara för
matuppläggningarna.
Men
hur förtjust han än var i dem alla tre, var jularna ändå rätt
påfrestande, och hade blivit alltmer påfrestande för varje år.
Det var som om dottern Camilla på något sätt efter skilsmässan
från sin man, Eriks numera före detta svärson, ville kompensera
den otraditionella nya familjen vid varje högtid med en extra stor
dos av traditionella traditioner. Det var alltid, enligt Erik,
överdrivet mycket pynt och bak vid både påsk och jul. Och fastän
han skämdes för att säga det, tyckte han det var nästan lika
skönt när de åkte hem som det var roligt när de kom.
Så
den lite bistra känslan att bli ensam kvar i Vetlanda förbyttes
relativt snabbt till tillförsikt och förväntan.
Handlingskraftigt
hade han rensat ut allt gammalt julbråte som legat och skräpat i
källarförrådet och med stor möda sorterat de uttjänade
elektriska julljusstakarna för sig och lagt de trasiga
pappersstjärnor i brännbartcontainern för sig på Flishults
återvinningscentral. Nog hade han tvekat en stund inför de bleknade
julkransarna som han och hans saliga hustru alltid brukade hänga på
ytterdörren. Men de röda rosetterna i plast hade för länge sedan
bleknat till en orange märklig nyans och kottarna i kransen hade en
och trillat av och nog var det vackrare att minnas både kransarna
och saliga hustrun då allt satt på rätt plats och hade rätt
kulör. När det mesta av julbråten var slängt kände sig Erik väl
till mods och plötsligt såg källarförrådet mycket större ut.
Och
det bästa av allt med den ensamma julen var att han skulle få tända
ALLA ljusen på en och samma gång i adventsljusstaken. Något som
han alltid, ända sedan han var liten grabb, längtat efter att få
göra.
Den
gamla ljusstaken i valnötsträ hade han själv snidat som barn.
Ofattbart nog höll den fortfarande trots att den åkt fram och
tillbaka ur lådorna sedan barndomens tider. Erik betraktade stolt
den mörkbruna ljusstaken som redan stod laddad med fyra stearinljus
och en tändsticksask vid sidan när telefonen oväntat ringer.
Erik
tycker sig nästan höra ett särskilt alarmerande ringande i
signalen och han skyndar sig fram för att svara.
Det
han får höra i luren får honom nästan att tappa andan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar