Vetlanda julklappskalender

Har du missat något avsnitt i Vetlanda Julsaga?
Varje dag efter uppläsningen från Stadshuset lägger jag upp dagens avsnitt här, så att du är uppdaterad inför nästa avsnitt!

Till min stora glädje kommer Vetlanda Julsaga även att bli en tryckt bok. Är du intresserad av att inhandla den kostar den 99 kr och finns tillgänglig från mitten av januari 2016. Lämna gärna intresseanmälan här på bloggen eller maila: bielkevonsydow@gmail.com

Vill du ha mer info om hela Julklappskalenderns luckägare och Scenkantens artister går du in på destination Vetlanda
Julklappskalendern har också en egen facebookssida

Julsagan om morfar Erik från Vetlanda och hans barnbarn Linnea från Stockholm som får en oväntat äventyrlig jul!

torsdag 24 december, julafton

Till och med de ogoda pralinerna smakar gott

Klockan tjugo i elva möts de vid kyrkan i Vetlanda. Vera står redan på gårdsplanen och väntar. Morfar skyndar fram till henne och tar henne under armen och de lämnar rullatorn kvar i vapenhuset.

Linnea känner på något sätt igen kyrkan de är i. Precis som om hon sett den förut men ändå inte. Så kommer hon ihåg. Hon har sett kyrkan fast från ett annat håll. Hon såg den i mörkret när hon letade efter Selma som slitit sig från promenaden. Kyrkan är fin, Linnea brukar inte gå i kyrkan. Mamma och Cecilia gick inte i kyrkan, de hade som de sa, sin egna privata gudstro. Men ett par gånger hade de varit med dagiset hon gått på innan. Men den kyrkan var inte alls lika fin, och inte fick man gå omkring och ta på alla sakerna där.
-Det finns lekpåsar till alla barn, säger morfar Erik som själv inte verkar så hemmastadd i kyrkan.
Linnea tar en påse men har en känsla av att hon inte kommer att hinna leka med den. De sätter sig nästan längst fram och morfar harklar sig så märkligt. Han försöker viska till Linnea men han har en ganska hög röst för att viska.
-Jo, ser du lilla Linnea, du vet Vera har det ju inte så lätt, hon har ingen egen familj att fira jul med. Så för den goda sakens skull tänkte jag att vi kanske skulle bjuda med henne hem att fira julafton tillsammans. Det finns mat så det räcker till oss alla. Men bara om du tycker det är okej att vi blir en till vid bordet.

Linnea kan inte låta bli att le, hon förstår att morfar har grunnat på att säga det här länge, och han vet ju inte att Linnea redan vet, att Vera och hon pratat om det här för nästan jättelänge sedan.
-Visst, svarar Linnea och så börjar gudstjänsten.

I kyrkan har de en fin krubba och alla barn som är där får välja en av figurerna att delta med i julevangeliet. Linnea vill vara ängel och fastän mamma Camilla tycker att änglar och prinsessor är könsstereotypa roller för tjejer, väljer Linnea ändå en ängel. Det passar extra bra för hon har på sig rendiademet som nästan ger henne en gloria runt huvudet. Hon sitter i kyrkbänken och lutar huvudet bakåt och betraktar de stora kyrkmålningarna högt upp på väggarna och i taket. På väg ut från kyrkan, efter gudstjänsten träffar de tomten, han ser inte riktigt ut som en vanlig tomte men han ger Linnea ett fint paket.

Sigrid och Selma har precis varit på promenad när morfar, Vera och Linnea kommer tillbaka från kyrkbesöket.
-Kom in på ris à la Malta vetja efter er julmiddag, säger Sigrid.
-Bara om du kommer in på lutfisk först, skrockar morfar.

Så sitter de där tillsammans morfar, Linnea, Vera, Sigrid och Selma och äter julmat. Palle kommer också, men har redan ätit så han tittar lite på TV.

När det är dags för julklappsöppning är alla tomtar med var sin tomteluva, alla utom Linnea som med sitt rendiadem är renen som kör tomtens släde. Erik ger Vera ett mycket fint guldarmband. Det hade han velat ge henne för mer än femtio år sedan, men nu var det dags. Av Linnea får han en röd slips. Linnea och Vera tittar på varandra och skrattar. De hade ju kommit överens om det när de träffades på serviceboendet. Att ge morfar en annan slips än, som Vera sa, den där hemska Kalle Anka-slipsen med Toyota-reklam. Linnea ger Selma sitt stora tuggben och hon ser att tuggbenet är lika långt som Selma själv, men att nog Selma blir glad ändå, fastän hon knappt kan öppna munnen så mycket att hon når om tuggbenet. Till Palle ger hon ett av sina bästa gosedjur och får av honom ett paket Ballerinakex.

Morfar förstår vad det var som känts så tomt och fel innan i lägenheten. Det var det här goda sällskapet, kärleken och vännerna som saknats. Inte julpyntet. Han blir så rörd att han faktiskt fäller en tår när han håller Linnea och Vera i handen och tackar för sin fina slips. Men när han ska torka sig om kinden för att dölja sin gråtmildhet hugger det tag av smärta i armen, han hade glömt bort sitt gips. Vera stryker honom över kinden och tåren försvinner. Det var den varmaste hand Erik hade känt på många år. Och så börjar han sjunga den där sången igen. Samma sång som han sjöng vid sjön när han och Linnea besökte Sigge kista. Sigrid berättar att den heter ”As time goes by”.

Erik är så tillfreds och harmonisk som han aldrig varit. Om man bortser från Palle, är han omgärdad av idel kvinnor, Sigrid, Selma, Linnea och så Vera. I Aladdinasken är det bara de ogoda pralinerna kvar, men Erik äter med glädje flera stycken. Det är är världens bästa jul.

Linnea och Palle går ut och leker efter julklappsutdelningen och julmaten. De springer bort till Forngården och smäller sina smällare.
-Du och jag ska alltid hålla kontakten, säger Palle. Vi kan skypa!
Linnea känner att hon inte alls saknar grillade räkor på stranden, utan att detta är hennes bästa jul någonsin. Hon är alldeles, alldeles lycklig.
-Klart vi ska skypa, säger Linnea och ger Palle en puss på kinden.
Palle blir alldeles röd i ansiktet men det syns inte för det är mörkt ute.

Så blev det en helt fantastisk jul i Vetlanda för Linnea, Erik, Sigrid, Selma, Vera och Palle. Tack vare nya bekantskaper, spirande kärlek och ett och annat äventyr!


GOD JUL till er alla!


onsdag 23 december

Det viktiga samtalet

-Jag ska åka ett ärende själv, säger morfar.
Linnea säger glatt att det går så bra, så bra. Hon anar att morfar ska ut och köpa de sista julklapparna till henne och hon fantiserar kring vad han ska köpa till henne. Hon tror nog att han ska köpa stora klappar eftersom han ska åka med bilen och inte bara gå.

Men morfar Erik ska inte köpa några julkappar, han vill vara lite för sig själv och prata med den person som stöttat honom i nästan hans hela vuxna liv. Han vill be om råd.

Han kör ut mot Hällinge och svänger av mot Näsby. Där parkerar han bilen vid kyrkogården och går den raka gången bort till gravstenarna. Där ligger hon, hans saliga hustru. Nu måste han prata med henne och få hennes råd och kanske till och med hennes välsignelse.

-Kära du, säger han när han står framför hennes gravsten, du vet att jag alltid älskat dig och alltid varit dig trogen. Du har varit mitt allt.
Det är fler människor på kyrkogården som besöker sina nära och kära och gott om kyrkpersonal som förbereder julens familjegudstjänster. Men morfar Erik bryr sig ändå inte om att viska. Han behöver prata, och det gör man inte tyst. Man säger det man har på hjärtat rakt ut.

Det som plågat honom är kanske inte att han funnit intresse av en annan kvinna. Det vet han att saliga hustrun inte skulle missunna honom. Hon var aldrig den missunsamma typen, varken mot honom eller någon annan. Utan det är väl mer att det är Vera som han fattat tycke för, igen. Vera var ju hans första kärlek precis när det ljuva 60-talet skulle börja. Och nu har hans vurm för Vera blossat upp igen. På sätt känner sig Erik nästan som han skulle vara otrogen om han börjar träffa Vera på gamla dagar. Men han kan inte göra något åt det. Dragningskraften till denna vackra dam går inte att hejda. Han blir alldeles varm av att bara tänka på Vera, och samtidigt fylld av dåligt samvete.

Hur tycker du nu jag ska göra kära du, säger Erik och lägger kransar på två hennes grav. Två kransar har han köpt, en för att pryda graven med och en extra för att liksom blidka henne för han visste att hon kunde vara lika humörsfylld som hon var vän.

Erik får inget svar, det är alldeles tyst vid graven. Han står kvar en bra stund och ser andra människor också besöka sina käras gravar. Många lägger kransar men ingen verka prata högt med den som ligger i graven. Inte så som Erik gjort.


Men när han går den raka vägen tillbaka från gravarna till bilen vet han ändå precis hur han ska gå tillväga och göra. Han stannar på hemvägen vid guldsmedsaffären och han vet utan tvivel precis vad han ska inhandla.


tisdag 22 december

Om du tänder ett ljus i taget går det bra

På julbordet har alla ätit så mycket de någonsin kunnat. Morfar Erik säger, är man smålänning så är man. Vilket innebar att han ätit alldeles för mycket av allt: syltor, stångkorv, pölsa, pastejer, sillinläggningar, rödbetssallad, ja till och med grisfötter. Fastän han visste att det innebar minst dubbel dos av Samarin när han kom hem.

Har man betalt femhundra kronor för en måltid så måste man äta för minst det beloppet tycktes hans motto vara. Det enda han faktiskt inte åt för mycket av, ja faktiskt inte alls, var lutfisken, för den skulle han äta på julafton.
Linnea och Palle åt mest köttbullar och prinskorv, det var det som de gillade bäst, trots morfar Eriks förslag att äta mer av de dyra delikatesserna nu när det bjöds. Sedan hade de promenerat och lekt med Selma i snön som trots farhågor från Sigrid, hade legat så förnöjt i sin korg i gästgiveriets hall under måltiden.

Bettan hade utan krångel startat vid hemfärden. Men ingen hade varit orolig ändå, för de visste ju att Palle var motormästaren som med sina slag med tången kunde starta gamla Bettan.

På julmarknaden hade Erik köpt lite mer julprydnader. Han hade köpt änglar som hängde lite på sniskan i sytråd. Trots att det varit en lång dag med umgänge och julbord är han inte trött när han kommer hem utan har energi för att pynta i lägenheten. Linnea leker utomhus med Palle så han får hänga upp änglarna själv. Det är minsann inte det lättaste med en arm i gips och utan några direkt talanger för pyntning. Men nu hänger änglarna där, några i fönstret och några i lampkronan. Lite fint blev det allt, men det känns ändå som om lägenheten inte är komplett, som att något fattas.

När Linnea kommer hem bestämmer de sig för att ta tjuren vid hornen och skypa med Linneas mamma Camilla och berätta allt som hittills hänt, inklusive det som hänt med adventsljusstaken som fattade eld i Linneas hår. De tar sig mod och Linnea ringer upp. Linnea vet att det är mycket sent hos mamma i Thailand. De ligger sex timmar före så det är egentligen mitt i natten. Men morfar säger att det är bäst vi ringer nu, nu medan vi törs. Linneas rosa hårfärg har blekts så nu syns mest en svag nyans av rosa, men när hon tar av sig rendidemet så syns den frisyren och färgen tydligare.

Mamma blir förstås förskräckt och ojar sig över vad som kunde ha hänt, men tar det hela förvånansvärt lugnt. Hon tycker också synd om morfar som fått gipsa armen och undrar hur det går att sköta Linnea och alla sysslorna nu. Men morfar Erik bedyrar att allt går bra, att Linnea är så duktig hjälpreda, att hon fått gott sällskap av Palle och Selma och att de ser fram emot julafton. Det går också bra med Linneas öron, hon tar sin medicin och har inte längre ont. Mamma Camilla blir glad av alla betryggande nyheter, men börjar ändå gråta för hon saknar Linnea så mycket. Linnea gråter också en skvätt för hon saknar sin mamma, men de grillade räkorna på stranden och snorklingen saknar hon mindre än vad hon gjorde innan. Nu är allt så kul med Palle och Selma och alla härliga äventyr de har tillsammans.

Puss och kram säger de till varandra och lägger på.

Erik känner att en sten har lossnat från hans bröst, nog har det tyngt att inte ha sagt något om att Linnea svedde av halva sitt blonda hår i adventsljusstaken. Han har varit lite rädd för vad Camilla ska tycka om hans förmåga att ta hand om henne.

Nu när allt är berättat och inga ledsamheter finns förslår morfar att de kanske ändå ska tända adventsljusstaken. Det är ju trots allt vintersolståndet idag. Längst bort från solen stod jorden kl 5.48 i morse. Det behövs sannerligen lite ljuständning.
-Det gör vi, säger Linnea, vi tänder alla fyra ljusen, men du får tända. Det känns lite otäckt om jag ska göra det.

Men morfar tänker på ett annat sätt, han tänker att om han gör det åt henne, kanske hon får med sig känslan av att vara rädd och att inte kunna.

-Tänd du, säger morfar. Vi tar en tändsticka för varje ljus, så går det säkert bra.
Linnea tänder varje ljus mycket långsamt. Håller sig långt ifrån med håret. Lite läskigt känns det, men morfar står alldeles nära intill och håller sin hand runt hennes så att allt går bra.


När de sitter tillsammans och stolt tittar på den lysande gamla adventsljusstaken i valnötsträ som Erik själv har snickrat ihop för många år sedan, tänker morfar att i morgon, då är det dags, att våga prata med någon särskild igen. Ett mycket viktigt samtal behöver han göra i morgon.


måndag 21 december

Det går lika bra med tång som skiftnyckel

-Idag ska vi åka på julbord och julmarknad, säger morfar redan under frukosten.
Nej, tänker Linnea, jag ska ju vara med Palle och leka.
-Nu ska vi ha en riktigt härlig juldag. Med äkta julbord och julmarknad. De har en kombinerad begivenhet, och även om jag inte klarar av att bära hem en julgran klarar jag nog av att äta ett julbord och gå runt i kylan och titta på julmarknaden. De har till och med en riktig brassorkester som spelar julmusik.
-Jag trodde inte du var så mycket för julen, säger Linnea och hoppas nästan att morfar ska bli sådär antijulig igen.
De senaste veckorna har han varit som helt förbytt och verkar tycka att julen är det roligaste som finns. Linnea vet nog vad det beror på. Det beror på Vera. Morfar har blivit kär och vill göra jättejuliga och mysiga grejor hela tiden.
-Kanske kan vi köpa lite mer julpynt till lägenheten också, säger morfar och ler med hela ansiktet. Stackars Vera sitter ju bara där på serviceboendet och kan inte annat så jag tänkte att vi kunde ta med henne ut på en riktigt trevlig juldag. Bara för den goda sakens skulle, säger morfar.
Men Linnea fattar nog, inte gör han det för någon god sak, han gör det för att han är alldeles tokig i Vera. Hon har minsann hört hur de har pratat med varandra i telefonen och morfar skrattar så där småfånigt åt allt Vera säger och åt sina egna skämt.
Linnea ringer på hos Palle och berättar att de inte kan leka på hela dagen för att hon och morfar ska åka och äta på ett speciellt ställe på landet utanför Vetlanda.
-Så bra, säger Palle, för jag ska också äta idag. Vi kan åka tillsammans.
-Det funkar nog inte så bra. Vi ska åka med Vera från serviceboendet.
-Det passar jättebra, svarar Palle, henne känner jag ju nästan.
Märkligt nog tycker inte morfar att det blir något problem med att Palle ska med. Han pratar med Palles familj och löser det ekonomiska. Morfar träffar Selma och Sigrid på väg till trappuppgången och helt plötsligt ska alla åka tillsammans och äta julbord och gå på julmarknad på gästgiveriet.
-Jo visst, vi blir några fler kvittrar morfar i telefonen, ju fler desto roligare, säger han och skrattar åt sin egen lustighet.
Efter lite ytterligare prat går det att ordna ett bord till fem personer istället för tre, men Selma måste ligga i en korg i vestibulen, man får inte ta med sig hundar in i matsalen.
-Det blir jättebra, säger morfar utan att ha det minsta aning om Selma vill ligga själv i en korg i hallen.

Det blir trångt i bilen. Så många människor och en hund har aldrig suttit i Bettan någon gång. Vera sitter naturligtvis i framsätet bredvid morfar. Sigrid har Selma i knät, och Linnea och Palle sitter bredvid varandra, mycket nära varandra. Så nära att de knappt kan få upp sina säkerhetsbälten som ligger gömda under sätet. De får buffa mycket på varandra och de skrattar så de kiknar.
Nu är alla fastspända och de ska åka iväg från serviceboendet där de hämtat Vera. Alla är mycket förväntansfulla och hungriga. Morfar och Linnea har inte ätit mer än frukost, så man har gott om plats för både sill och rullader, säger morfar. Palle har däremot ätit innan idag. Han är inte så hungrig men på jättegott humör.

Så händer absolut ingenting.

Erik drar ut nyckeln, sätter tillbaka den i tändningslåset och försöker igen.

Det händer absolut ingenting nu heller.

Erik blir helt kallsvettig. Jädrar, tänker han men säger, järnspikar. Lite sans har han ändå kvar. Det finns både damer och barn i bilen.
Alla tittar på Erik men ingen säger någonting.
Han trampar på gasen och bromsen ett par gånger för att blidka Bettan. Han pratar snällt till henne, ber en bön fastän han knappt är troende. Snälla Bettan, svik mig inte nu, snälla inte nu.

Det börjar bli kallt i bilen och fönsterrutorna immar igen. Morfar är ju till råga på allt nästan handikappade med sin gipsade vänsterarm. Han skulle inte ens klara av att öppna motorhuven. För det krävs båda armarna och händerna samtidigt. Då finner Palle på råd.
-Starta inte fler gånger, då blir motorn sur, säger han med hög och bestämd röst. Linnea tittar förvånat på Palle.
-Dra i spaken så öppnar jag motorhuven, fortsätter han med lika klar röst. Linnea blir så imponerad av Palle, vars främsta färdigheter tidigare verkat ha med godis eller pepparkakshusbyggande att göra.
Morfar Erik drar i spaken och Palle gör sig lös från säkerhetsbältet, går ut och hakar i säkerhetspinnen och ställer upp motorhuven.
-Ge mig en skiftnyckel, ropar han till morfar.
Alla går ur bilen. Selma behöver kissa. Vera behöver sträcka på sig för att inte frysa och Linnea vill se allt som Palle gör.
-Jag har ingen skiftnyckel, svarar morfar och letar med sin ogipsade arm i kofferten. Men jag har en stor tång.
-Det går bra med vilket som, svarar Palle.
Och så slår och bankar han på de olika delarna i motorn och Linnea tror aldrig att det kan gå vägen. Det verkar mer som om Palle håller på att skrota Bettan. Han skruvar också lite på diverse mojänger och det ryker ur munnen på honom av kylan.
Morfar försöker också hjälpa till men Palle skjuter undan honom.

-Sätt dig i bilen, säger han till Erik. Starta nu.

Morfar är mycket skeptisk men gör till Linneas förvåning precis som Palle säger.
Han vrider om nyckeln och,

Bettan startar direkt. Utan varken host eller fräs.
-Gasa ordentligt, ropar Palle från andra sidan motorhuven.

Morfar gasar, alla applåderar och så är de på väg till julbordet och julmarknaden.

Söndag 20 december

Karlssons klister räddar husbygget

Morfar Erik går runt i lägenheten och känner sig rastlös. När han öppnar skafferidörren lyser det omonterade pepparkakshuset honom i ögonen som ett dåligt samvete. Och en stor del av natten har han legat vaken och tänkt både på sin saliga hustru och på Vera. De är så olika, men tankarna har varit liknande. Han känner en värme och en förälskelse för dem båda. Men han vågar inget säga till Linnea om Veras förslag på julafton. Linnea kanske skulle bli ledsen över att inte ha morfar för sig själv. Det skulle ju bli deras jul tillsammans. Kanske blir hon blyg om Vera finns med. Armen värker fortfarande, inte när han sitter still, men så fort han rör sig. Och lite tröttsamt blir det att sitta stilla hela dagen. Det kliar under gipset och det är sannerligen inte lätt att tvätta sig eller duscha. Men gipset måste han ha på i tre veckor till så det är bara att vänja sig. Den lilla plastgranen med färdiginbyggd ljusslinga lyser på bordet. Det känns allt lite tomt i lägenheten och det nya julpyntet till trots ångrar morfar Erik nästan att han slängt alla sina gamla julprydnader. De kanske inte var så tokiga att ha framme vid julen i alla fall, tänker han.

Palle och Linnea är på stan och fortsätter sin julhandel. Palle köper en massa godis och Ballerinakex och en hel tårta som han egenhändigt slår in i presentpapper. Linnea vet precis vad hon ska köpa till Selma, hon besöker djurbutiken och köper det största tuggbenet hon hittar. Kanske lite för stort för Selma som ändå bara är en tax, men hon vill verkligen visa hur mycket hon tycker om henne. Sedan har hon ju den fiffiga presenten till morfar som hon och Vera bestämt att hon ska köpa. Hon går runt i många affärer för att hitta den rätta. Palle blir lite otålig och springer in och ut i butikerna, men Linnea kan inte stressa, hon måste verkligen hitta den rätta julklappen till morfar. Han behöver verkligen den.

-Jag har ett pepparkakshus hemma hos morfar som vi inte satt ihop än, säger Linnea till Palle när de kommit hem till gården där de båda bor över julen.
Hon vill gärna umgås med honom en stund till och hoppas han vill hjälpa henne. Morfar kan ju inte nu med armen i gips. Palle är mer än villig, han blir alldeles upprymd och nästan tappar tårtan han slagit in i presentpapper.
-Jag är världsbäst på att sätta ihop pepparkakshus. Det har jag gjort minst hundra gånger. En gång vann jag en pepparkakshustävling. Du har väl skumtomtar och nonstop att sätta på taket, undrar Palle som nästan är halvvägs upp i trappuppgången.
-Det har jag, svarar Linnea.

Morfar Erik övervakar monteringen av husbygget. Smält socker som man ska limma med blir mycket varmt och det är lätt att bränna sig.

Allt går till en början mycket bra. Sockret smälter och kristyr, nonstop, florsocker och skumtomtar ligger redo på köksbänken. Men sockret blir för hett och det första Palle gör när han ska sätta ihop en långsida med en gavel är att bränna sig rejält. Han skriker högt och svär så att till och med morfar blir alldeles häpen. Därefter tappar han gaveln och långsidan i vasken så att de går mitt itu.

Linnea blir så ledsen att hon nästan börjar gråta, men det visar hon inte. Inte vill hon att Palle ska se att hon är liten och gråter över ett pepparkakshus. Palle säger att det där var ett dåligt pepparkakshus, inte alls av samma kvalitet som han vann tävlingen i Kävlinge med. Men Palle blir också ledsen, det ser Linnea.

Men så finner morfar på råd. Han minns som i en snilleblixt tanden han tappade som han limmade fast med Karlssons klister.
-Vänta ungdomar, säger han, och letar med sin friska vänsterarm fram limtuben.
Morfar, Linnea och Palle lyckas tillsammans laga den brutna gaveln och långsidan. De får också med lite möda ihop de andra delarna i pepparkakshuset, fast skorstenen blir för pillig, den struntar de i.

Linnea och Palle spritsar med kristyr runt fönstren och taken. Lämnar en liten kristyrtopp i mitten där nonstopen ska sitta. Huset blir fantastiskt vackert tycker Linnea även om det blir bara en tomte kvar att dekorera med, de andra har de redan ätit upp. Nonstopen räcker inte till hela huset eftersom Palle måste provsmaka en av varje färg mest hela tiden för att veta vilken som smakar bäst. Men det gör inte så mycket. Det är världens vackraste pepparkakshus och de tar en bild på huset där Palle står bredvid. Bilden skickar hon till mamma Camilla och skriver: Detta är min nya vän Palle, han är världsmästare på att bygga pepparkakshus.


Morfar är också mycket nöjd över det färdiga resultatet och att han kommit på idéen med klistret. Man är tydligen inte helt oäven, tänker morfar och känner sig stolt. 


Lördag 19 december

Viskningar

Linnea och Palle är tidigt på stan, långt innan affärerna har öppnat,. Det ligger ett tunt snötäcke på marken, det är fortfarande vitt och pudrigt, men kommer med största sannolikhet snart bli grussmutsat av skor och bildäck. Men det är så härligt, så friskt.

Linnea sätter näsan i vädret och luktar på det fria och tysta. De passerar Stadshuset och ser alla ljusgirlanger. Palle säger att längst upp från balkongen kastar de godis innan jul så att det liksom bara regnar godis. Linnea tänker att Palle verkar mycket förtjust i godis. Hon tycker att Stadshuset ser mystiskt ut, som ett jättestort mörkt sjörövarskepp med många våningar. Kanske finns det kanoner bakom vissa av fönsterluckorna, eller som ett rymdskepp med olika dockningsstationer som far omkring mellan galaxerna, kanske ända bort till stora hund, där stjärnan Sirius finns.

De går vidare i den lilla staden klädd i lampor och granris. Den stora granen på torget springer de runt och Linnea gömmer sig inuti den, men Palle ser henne direkt. Helt oväntat ger Palle Linnea en snabb puss som landar mitt på munnen och säger:
-Du e inte så pjåkig du för att vara en liten tös.
Linnea rodnar men det syns inte där de står bland jättegranens grenar.

-Kom så går vi upp till Greger, säger Palle. Han väntar på oss.

Bara ett par meter från torget ligger serviceboendet. Linnea känner igen det väl. Hon har ju varit där flera gånger.
-Vänta på mig här, säger Palle, Greger kan vara tvär ibland, han är lite senil, för det mesta är han helt normal men ibland är han lite konstig. Han blir nervös av nya människor. Men han är min farfar och mig känner han igen.
Linnea sätter sig i dagrummet där hon suttit flera gånger. Det känns som om Palles besök hos Greger tar lång tid. Hon tar av sig mössan och rendiademet och jackan och lägger sig halvt ner på stolen. Kanske slumrar hon till, för i nästa sekund står Vera lutad över henne. Vera med sin rullator och härliga leende. Hon är så mild och vän, Linnea förstår varför morfar Erik blivit förtjust i henne. Han tror inte att det syns men det syns hur väl som helst, alla kan se hur han svansar för Vera. Morfar är helt enkelt kär i Vera.

Vera viskar något i örat på Linnea som ingen utom de hör. Linnea skrattar och Vera skrattar. De viskar rätt länge och Vera visar med fingrarna hur brett något är och pekar på en av sina färger på den blommönstrade blusen hon har på sig. De skrattar igen och Vera visar Linnea något på klockan hon har på armen. De båda nickar i samförstånd. Så står Palle bredvid dem. Han säger:
-Greger var lite motig idag, det tog extra tid att få bra kontakt.

-Jasså, det är du som är Lennart, säger Vera till Palle. Dig har jag hört talas om, så roligt att du är på besök.
Nu är det Palles tur att rodna, men han har ingen gran att gömma sig bakom. Det rosar ändå upp mot öronen och Linnea ser det tydligt.
-Trevligt att träffas damen, säger Palle lite högtidligt. Men nu måste jag och Linnea gå och inhandla julklappar.
-Tack för titten, ler Vera och Linnea och Vera ger varandra tummen upp och tittar efter varandra när de lämnar serviceboendet.

Så fort de kommit ut säger Palle till Linnea, som för att förekomma de frågor som han vet ska komma:
-Jag är döpt till Lennart, men det är bara farfar som kallar mig det, inte ens mamma och pappa gör det. Jag verkligen hatar namnet Lennart, det låter som en svan eller grävling. Och det förstår ju var och en att en sådan vill man ju inte vara.

Linnea tänker att det nog inte alls skulle vara så tokigt att vara en svan eller grävling, men förstår att Palle inte vill bli kallad Lennart och att de inte ska prata mer om det.

Men nu vet hon precis vad hon ska ge i julklapp. Både till Selma och morfar Erik och kanske till och med till Palle.

Hon har fått de absolut bästa idéerna när hon i avskildhet pratat med Vera. Och hon tittar på sin klocka och vet exakt vad som kommer att hända klockan elva på julafton.


Fredag 18 december

Palle gör entré

Inte vet Erik om det är värktabletterna som verkar eller om det är stödet av gipset som gjort honom bättre, men värken i armen känns mindre nu. Fortfarande får han borsta tänderna med vänsterhanden och trycka på radioknappen och fjärrkontrollen med fel hand. Och Linnea får även idag hjälpa honom på med kläderna. Men han ser en ljusning. Veras förslag kanske kan accepteras ändå. Men han vill inget säga till Linnea, hon kanske inte alls skulle uppskatta deras planer. Linnea har förresten varit ute hela eftermiddagen och det är inte Selma hon är ute och går med för hunden ser han på Sigrids inglasade balkong.

-Det är jullov nu, säger Palle. Jag har släkt här som jag ska fira jul med.
Palle är hela två år äldre än Linnea och går i riktiga skolan. Han kommer inte heller från Vetlanda men verkar ändå veta en hel massa om stan. Han och Linnea blir direkt kompisar och går till storköpet där Palle provsmakar alla bitar av lösgodiset.
-Man måste veta vad man köper, säger han karskt, så man inte köper grisen i säcken. Linnea tycker att Palle har en roligt dialekt, han pratar nästan som MatTina på TV. Ibland hör hon nästan inte vad han säger, men är väldigt rolig. De fann varandra direkt på morfars bakgård.
-Jag ska vara här hela jullovet, så vi kan träffas varje dag, förutom på juldagen, för då har vi familjemiddag, säger han och får just syn på ett affärsbiträde som tittar skarpt på honom där han står och äter av lösgodiset. Kom så går vi vidare, säger Palle och tar tag i Linneas jacka.

Snön har försvunnit och alla änglar Linnea gjort i snön har farit till himlen. Men det gör inte så mycket för hon har fått en lekkamrat som hon kan vara med hela julen. De springer vidare in till stan och Linnea känner faktiskt igen de flesta platser de kommer till. De följer bäcken och kommer till samma ställe som hon var på när Selma slet sig loss. Nu verkar platsen inte alls lika skrämmande längre. De går vidare en bit och kommer till en plats med små röda hus som ingen bor i. Det påminner om Skansen i Stockholm där hon och mamma har varit flera gånger.
-Här, säger Palle med högtidlig röst, här ska vi smälla smällare du och jag på julafton. Jag har kvar ett par smällare sedan förra året. Det ska vi göra, bara du och jag.
Linnea tänker att det nog är bra att ingen bor i de där små röda husen så att de inte störs av smällarna och dessutom verkar det ganska lågt till tak i husen.
-På sommaren kan man spela minigolf här, fortsätter Palle. Har du gjort det någon gång?
-Nej, svarar Linnea, fast det har hon ju gjort, men inte i Vetlanda.
-Jag är bäst på minigolf, säger Palle, bästa av alla.
De går hemåt igen och Linnea tänker att morfar kanske behöver hennes hjälp nu. Hon har varit borta länge. Men hungrig är hon inte, hon och Palle åt tre korvar var på storköpet.

Innan Palle går in i sitt hus som ligger snett emot morfars lägenhet, ropar han till Linnea.
-I morgon ska jag och köpa julklappar, vi kan gå tillsammans om du vill. Jag ska hälsa på ett par jag känner också. Du kan följa med då också.
Javisst, tänker Linnea, julklappar, hon måste köpa julklappar både till Selma och morfar. Det blir en jättekul dag i morgon. Hon och Palle tillsammans hela dagen. -Okej, svarar hon och springer in i trappen till morfars hus.
Där ligger morfar och sover på soffan med gipset runt armen.
-Hej, säger han glatt när han vaknar. Så fint att du kommer. Jag har nästan varit lite orolig. Var har du varit.

-Jag har träffat en kompis, säger Linnea och känner sig alldeles glad inombords.


Torsdag 17 december

Att komma ur en pyjamas och in i en skjorta är inte alltid så lätt

De där tidiga minuterna innan Erik riktig vaknat, då han befinner sig mellan sömn och vakenhet, får han för sig att han drömt alltihop. Det är alldeles tyst i lägenheten och för en sekund minns han inte att Linnea är hos honom över julen, att han halkade vid Hörnebo skiffergruva och nästan bröt armen.

Så fort han rör sig och försöker ta sig ur sängen förstår han att det inte alls är någon dröm, han och Linnea var verkligen vid Hörnebo skiffergruva igår och han har verkligen slagit sig i armen. Kalle Anka-slipsen som han använt som mitella ligger snurrad om hans bröst men armen har halkat ur. När han reser sig ur sängen hugger det tag och smärtar ända ner i höften. Han tittar på sin arm, den har blivit alldeles grön.
Det gör så ont att han skriker rakt ut, men ångrar sig snabbt, vad ska Linnea tänka, undrar han. Hon måste bli förskräckt. Han måste hålla god min för hennes skull och inte skrämma henne. Den där tiden han fått på vårdcentralen måste han nog använda för högerarmen är obrukbar.

Erik borstar tänderna med vänsterhanden och det går inget bra. Han halkar hela tiden upp mot tandköttet och det känns helt fel att borsta med vänsterhanden. Sedan kommer det kritiska, att klä på sig men först att få av sig pyjamasen. Med stor möda knäpper han upp knapparna i skjortan, men sedan går det inte längre. Armen går bara inte att böja. Det gör så ont. Först nu märker han att Linnea inte är i lägenheten, han tittar på klockan och hon är tjugo över elva!

Tjugo över elva! Han har sovit jättelänge, antagligen på grund av värktabletterna och klockan ett ska han vara så vårdcentralen. Nu börjar det bli bråttom.

Han ser ut genom den inglasade balkongen och ser Linnea där nedanför leka med Selma i snön. De verkar ha jätteskoj tillsammans. Han vinkar till henne med den friska armen och hon kommer upp med en gång. Hon har Selma med sig som far omkring och viftar i lägenheten. Han blir lite irriterad på den där hunden, nu när han har så ont och känner sig stressad över att komma i tid. Men hans irritation verkar varken Linnea eller Selma bry sig om. Med stor smärta och med stor hjälp från Linnea lyckas Erik räta ut armen och få ut den ur nattskjortan och in den i den vanliga skjortan. Men lite pinsamt är det ändå. Att han, som är den som ska ta hand om Linnea som är sex år, är så utlämnad till hennes hjälp. Hon brer honom ett par smörgåsar och säger:
-Ända fram tills du halkade hade vi en jättebra utflykt.
Morfar Erik kan inte annat än att hålla med.

Linnea följer honom till vårdcentralen som bara ligger uppför backen, inte alls långt ifrån där morfar bor. Det går snabbt att gå dit och Erik får bara vänta i vänrummet ett par minuter. Linnea hinner ändå bläddra i många tidningar i väntrummet. Tidningar som verkar handla om olika sjukdomar som hon inte har hört talas om. Inga roliga bilder direkt, men längre ner i hyllan finns Bamsetidningar. Hon kan nästan läsa allt som står i pratbubblorna. En trevliga sköterska kommer ut till Linnea och bjuder henne på pepparkakor. De smakar helt okej men inte riktigt lika gott som de hon och morfar bakade.

Tänk om morfar kommer att dö nu. Hur ska det gå för henne att vara ensam till mamma kommer tillbaka från Thailand?

-Jaha du Erik, det här var bra att du kom med, säger läkaren som verkar vara en hel livstid yngre än Erik. Armen är bruten på två ställen och jag ser på röntgenbilderna att vi behöver gipsa dig för att inte riskera att det läker ihop fel.
-Ska det verkligen vara nödvändigt? undrar Erik som har så ont att det nästan söker honom..
-Det är du själv som bestämmer, svarar läkaren, men jag råder dig till att bli gipsad, det tar dessutom bort smärtan eftersom armen fixeras i rätt läge.

Du behöver inte vara orolig, säger morfar till Linnea när de går hem tillsammans. Jag är bara gipsad för att det ska läka fortare. Inget annat var fel på mig. Du behöver inte vara orolig.
Linnea slappnar av och förstår att morfar inte ska dö på grund av deras äventyrsutflykt och att de kommer att fira jul ihop.


Men morfar lägger sig snabbt i soffan när de kommer hem och känner sig ynkligare än någonsin. Med gipsad arm, oförmögen att klä på sig själv och varken julklappar eller julgran inhandlad med bara ett par dagar kvar innan julafton. Detta var verkligen inte julen Erik hade sett framför sig.


Onsdag 16 december

Inte för att han hade tänkt att köpa så många julklappar till Linnea. Hon har ju en hel säck med sig från Camilla. Men något hade han ju tänkt att det skulle bli. Några paket i alla fall. Men när han vaknar inser han att det inte är något bra läge att springa omkring i julträngseln med en värkande höger arm. Inte kunde han komma bak med armen för att en plocka upp sin plånbok från bakfickan på byxorna. Och inte kunde Linnea bistå honom heller. Då blev det ju ingen överraskning.

Erik har aldrig varit så mycket för att gå till doktorn. Sjukhus har han skytt i hela sitt liv. Bra sås reder sig själv, tänkte han. Inte för att han var någon matlagare men det mesta hade han klarat själv. Han hade till och med limmat på en tand själv med Karlssons klister när en flisa hade lossnat från hörntanden.
Men i takt med att dagen går, Linnea inte är hemma hon är hos Sigrid och Selma, förstår han att han nog måste besöka vårdcentralen i alla fall. Den ligger inte så långt ifrån honom. Han ringer och bokar en tid, jo visst kan han vänta tills i morgon, så farligt är det inte. Men han gruvar sig för hur det ska gå om han inte blir bättre. Inte skulle de kunna köpa någon gran. Det ville nog Linnea ha ändå. Det duger nog inte med lilla plastgranen med inbyggd ljusslinga när han har henne hos sig.

Han tar Kalle-Ankaslipsen och gör som en mitella av den. Äntligen kommer slipsen till riktigt nytta, tänker Erik som känner att smärtan lättar när han får stöd för armen. Men något besök på bandyhallen vid Tjustkulle blir det inte idag. Han hade gärna velat gå på hemmamatchen och ta Linnea med sig. Men det är otänkbart.

Linnea kommer inte hem förrän sent. Hon och Sigrid och Selma har varit och julskyltningsstrosat. De har gått i stan och Linnea stannade särskilt för att titta på det färgglada skyltfönstret i blomsterhandeln vid torget. Så upplyst och fint.

Lite senare ringer även Sigrid och Selma på dörren. Sigrid har förstås fått veta att han halkat och slagit sig. Du måste verkligen till sjukhuset, ojar hon sig när hon får se hans arm som nu hunnit bli både blå och gul av smällen. Det kan vara brutet, och då måste du gipsas. Något gips tänker han då rakt inte ha och inte tror han att armen är bruten heller. Han vill bara att någon ska se på det och ge honom lite tabletter så han kan sova på natten. Varken värktabletterna eller sömntabletterna hade hjälpt honom i natt.

Jag kommer med mat i morgon, säger Sigrid prompt, jag och Linnea går och handlar till dig. Du ska inte förta dig. Goda grannar tar hand om varandra. Erik vet inte riktigt hur han ska ställa sig till Sigrids hjälp. Hon verkar lite styrande den där Sigrid, tänker han. Men visst är han tacksam. Selma springer omkring i lägenheten, kanske hårar hon ner, men det gör nog inte så mycket ändå, tänker Erik som faktiskt är rätt trött av all smärta.

Camilla har naturligtvis också fått nys om att han trillat och slagit sig. Hon undrar om hon måste avbryta fotograferingsjobbet och resa hem från Thailand. Nej, hävdar morfar, absolut inte. Vi klarar oss mycket bra.


Ett sådant ståhej det blev bara för att jag halkade i Hörnebo skiffergruva och slog armen, tänker han. Linnea kommer med en filt och sveper o honom när han sitter och ser på nyheterna på TV. När han ska sova tänker han på Sigrid, Linnea, Camilla och Vera. Så många kvinnor han har som bryr sig om honom. 


Tisdag 15 december 

Morfar är lika glad i hågen idag som igår. Han är uppe tidigt och gör matsäck med stora köttbulle- och leverpastejmackor och varm choklad i termos.
-Nu ska vi på utflykt, säger morfar glatt. Vi ska vara borta hela dagen, så ta på dig ordentligt med kläder. Vi ska på upptäcksfärd.
Linnea funderar på vad de ska upptäcka och tar på sig den tjocka overallen, mössa, vantar och rendiademet.
Matsäcken har de i morfars gamla jaktryggsäck som inte använts på väldigt många år. Bettan startar direkt och morfar berättar lika upprymt som igår om sin barndoms äventyr och Linnea lyssnar, men undrar ändå varför morfar pratar så snabbt och liksom skrattar åt sina egna minnen. Det är som en helt ny morfar har fötts efter luciafirandet på serviceboendet. Hon undrar om det kanske kan ha något med Vera att göra. Morfar pratar så mycket att Linnea knappt hinner svara, men det verkar inte göra så mycket för han pratar på oavbrutet.

-Här lilla Linnea, säger han när de kommit fram till Karlstorp utanför Pauliström. Här ska vi gå på upptäcksfärd till Sigge kista.
De äter sin matsäck i bilen för båda är redan hungriga. Och så börjar de gå och morfar berättar att här finns en grotta och i den levde det ett rövarband på 1500-talet som var onda och som gjorde en kvinna mycket illa, men kvinnan var smart och utlistade rövarbandet och fick dem alla på fall. Linnea vet inte vad ett rövarband är men förstår att historian är mycket dramatisk.
-Har allt detta verkligen hänt, undrar hon.
-Nja, svarar morfar, det är vad sägnen säger i alla fall.
Linnea vet inte heller vad en sägen är men förstår att det kanske har hänt, eller kanske inte.

Väl uppe på höjden vid sjön har de en vidunderlig utsikt. De stannar båda två och betraktar den vackra naturen. Så gör morfar något Linnea aldrig hört honom göra innan. Han sjunger en sång. Rakt ut i luften mot sjön nedanför dem. Linnea har hört sången innan men kan inte riktigt minnas från var. Hon frågar heller inte för det verkar som om morfar är lycklig i sin sång. Linnea är också lycklig. Men nu börjar det bli kallt så de går vägen tillbaka till bilen.

-Nu åker vi till Levanders kafé för en kopp kaffe och kringla. Idag vet jag att det är öppet, säger morfar som märker att Linnea blivit lite trött och behöver ny energi.

Linnea och morfar har inte tid att sitta länge på kafét så länge för de har en upptäcksfärd kvar att göra innan det blir mörkt.

De åker många kringelikrokvägar innan de är framme.
-Vi behöver ha ficklampa med oss, säger morfar och det pirrar i magen av spänning hos Linnea.
De är vid Hörnebo skiffergruva och de går vägen ner till gruvan, morfar pratar om allt möjligt igen, men nu är Linnea så fascinerad av det fantastiska och mystiska och de hala spängerna och branta trapporna gör att hon behöver koncentrera sig, så hon inte hör ett ord av det morfar säger.

Plötsligt blir hörs en duns och ett kanande ljud. Linnea vänder sig om och förväntar sig ett spöke eller något annat, kanske ett troll som bodde i gruvan och som kommit till liv och vill jaga bort dem. Det här känns mer spännande än spökhuset på Gröna Lund och detta är på riktigt.

När hon lyser med ficklampan bakom sig ser hon ingenting men när hon riktar strålen mot marken ser hon vad som ligger där.

Det är morfar.

Han har halkat och hans ficklampa har slocknat.

De linkar tillbaka till bilen, morfar stöttar sig på Linnea. Han har inte skadat sig svårt men han har fått en rejäl smäll i höger arm.
De kör hem och morfar är mycket tacksam för att Bettan har automatlåda. Linnea blir lite oroligt för morfar men han bedyrar att han är oskadd.
-Det krävs allvarligare saker än en skiffergruva för att få mig i sänk, skrattar han. Men Linnea ser att han grimaserar med munnen.

Den kvällen får morfar Erik ta trippel dos av sina värktabletter. Attans också, tänker han. Jag som kände mig som tjugo år igen. Det är jag visst inte längre. När han lägger sig i sängen kan han bara ligga på vänster sida och högerarmen värker väldigt.

Hur ska det gå, tänker han. Och lilla Linnea, hur ska han kunna ta hand om henne med bara en arm. 


Måndag 14 december

Dagen efter Lucia vill inte ens Linnea äta några pepparkakor, åtminstone inte till frukost. Hon tittar på den djupa plåten på morfars spis, det finns nästan 100 pepparkakor kvar, föreställande tomtar, Selmor, snöflingor och renar. Ja, de såg i alla fall så ut innan de gräddades. De är gjorda på fri hand för morfar Erik hade inga pepparkaksformar. Men efter Luciafirandet på serviceboendet igår känns det som om de båda fått sin beskärda del av pepparkakor och lussebullar.

Vera hade sett så annorlunda ut från första gången Linnea hade sett henne. Hon var uppklädd i en alltför stor vit blus, som liksom verkade sitta långt utanför hennes smala kropp. Hon hade pärlhalsband och, detta var det som gjorde störst skillnad, hon var vitpudrad, som om hon fått babypuder i ansiktet och glömt borsta bort det och mitt på kinderna var hon alldeles rosa, som persikorna Linnea och hennes mamma brukade köpa. Om munnen var hon blankrosa i ett läppstift som satt, precis som blusen, lite utanför hennes mun. Linnea förstod vad Vera hade gjort. Hon hade sminkat sig. Hon såg ut precis som Linnea och hennes kompisar när de klädde ut sig till prinsessor och hade sminkat sig själva.

Linnea sitter på sin säng och öppnar för första gången alla påsar som mamma Camilla skickat med henne, med spel, julklappar och annat smått och gott. I en av påsarna finns en prinsessdräkt. Hon klär på sig den och målar sig med det medföljande sminket och blir så fin, så fin, precis som Törnrosa, fast med kort hår på ena sidan och rosa på den andra. Hon speglar sig och tänker att det var nog så här Vera kände att hon såg ut när hon träffade morfar igår.

Erik hade tyckt det var alldeles underbart att fira Lucia med den goda Vera. Så vacker hon var, han hade minsann känt att hon luktade gott av parfym. Och minst fyra koppar kaffe hade de druckit, och ätit massor med fikabröd, så mycket att Erik nu var tvungen att ta sin andra Samarin för magen. Tänk att han kunde känna så igen, det trodde han aldrig. Efter sin frus bortgång hade han räknat med att vara ensam resten av sitt liv, och inte hade han lidit av det, snarare tvärtom, det hade känts skönt att veta att han haft ett fint äktenskap med mycket kärlek bakom sig. Det är inte alla förunnade att ha haft det.

Men så kom Vera tillbaka i tankarna. Vera som varit hans ungdoms kärlek men på grund av åldersskillnaden varit helt omöjlig på den tiden. Inte hade Vera ens tittat åt honom, åtta år äldre som hon var. Men nu, nu gör åldersskillnaden ingenting. De är nästan som jämngamla. Lite dåligt samvete får han, att tänka så om Vera, såhär på gamla dagar, och tänk om han i själva verket bara gått och längtat efter Vera i alla år. Men han skjutsar iväg de tankarna under sängen snabbt, för Linnea ropar efter honom. Och lilla Linnea verkade ju också trivas i Veras sällskap. Tänk om det blir som Vera hade föreslagit, tänk om han skulle tacka ja till det erbjudandet som Vera givit honom på Luciafriandet. Det är ju nästan otänkbart, men kanske.

Morfar är alldeles pirrig i benen och känner att han måste ta sig för något. Han föreslår att han och Linnea ska åka en tur med bilen, så han kan visa Linnea de vackra trakterna runt Vetlanda. Bettan startar direkt och de kör ut mot Skede, där ser Linnea den vackraste bro hon någonsin har sett. De går ut och Linnea fotograferar med sin mobil och skickar bilden till mamma i Thailand. Sedan far de vidare och Linnea har aldrig sett så många snöklädda granar som idag. Morfar berättar så upprymt om när han var liten, hur de åkte spark och gjorde egna skidor som de åkte med. Hur de var ute från morgon till kväll och bara lekte. Linnea vet hur en spark ser ut, det har hon sett på Madicken-filmerna. Men så undrar hon, hur det kom sig att de kunde leka hela dagarna, gick inte morfar i skolan när han var liten. Fanns det inte skola på den tiden?
-Jo, skrattar morfar, nog gick vi i skolan alltid, och kanske var vi inte ute hela dagarna och lekte och kanske var det inte alltid snö på vintrarna. Men kul hade de ändå.

De åker vidare till Skirö som brukar kallas Smålands trädgård och som är så vackert, berättar morfar. Linnea ser dock inte fler trädgårdar än vanligt. Sedan stannar de Levanders kafé i Alseda som tyvärr är stängt på måndagar.

-Vi får komma hit i morgon igen, säger morfar. På hemvägen kör de förbi Flugeby och där ser Linnea det mest fantastiska hus hon någonsin har sett. Det är julpyntat med rörliga tomtar, blinkande slingor och renar som drar slädar. Hela huset och den stora trädgården är knökad med julpynt i olika färger. Det ser precis ut som i de amerikanska filmer som Linnea har sett. Där stannar de en lång stund och tittar. När de sätter sig i bilen för att åka hem igen pratar de glatt om alla ornamenten i trädgården. Och så minns Erik, att det var här, i närheten av fotbollsplanen han sett Vera för första gången, och han blir alldeles varm i ansiktet. Men om det säger han inget till Linnea.


Söndag 13 december Lucia

Riktigt tidigt sätter morfar på TV:n och de ser tillsammans luciafirandet. Morfar tycker det är så fint, så fint. Det har varit hans dröm länge att bara få sitta hemma och titta på TV:n och se luciafirandet, inte behöva gå någonstans och nu är han är så nöjd.

Linnea tycker också det är fint. Hon har på sig sitt lucialinne med både glitter och rött band om magen för runt huvudet har hon sitt rendiadem och där får det inte plats något glitter. Lucialinnet har fläckar på bröstet efter pepparkaksdegen, men det gör absolut ingenting. Det finns ju tvättmaskin som mamma Camilla brukade säga.

När luciafirandet är slut och Linnea ätit ytterligare 20 pepparkakor och morfar säkert ätit 3 ringer det på telefonen. Morfar rycker till, inte brukar det ringa såhär tidigt inte. Och Camilla ringer alltid på Linneas mobiltelefon så hon kan det inte vara.

Morfar hastar till telefonen och harklar sig snabbt innan han svarar mer formellt än vad han brukar. Med en gång mjuknar både hans röst och hans kropp. Han sätter sig i soffan och skrattar åt något personen säger i andra änden. Morfar antecknar något på ett papper som ligger vid telefonen och sedan skrattar han lite till och blir nästan lite fånig i rösten, tycker Linnea som lyssnar uppmärksamt.

-Idag ska vi göra något mycket roligt säger morfar ovanligt högt, Linnea sitter ju alldeles bredvid.
Erik plirar med hela ansiktet och hon hinner varken undra eller fråga vad de ska göra som är så roligt för morfar fortsätter snabbt:
-Vi ska till serviceboendet och fira Lucia redan klockan fyra.
Linnea undrar vad som är så fantastiskt roligt med det och det är ju bara morgon än så fram till klockan fyra är det jättelång tid.
Morfar börjar rota frenetiskt i sin garderob och slänger med skjortor och byxor till höger och vänster. Jag måste hinna tvätta, mumlar han för sig själv.
-Vad letar du efter, frågar Linnea?
-Jag måste hitta mina slipsar, ropar morfar med huvudet nedstoppat i en av lådorna.
Han är alldeles exalterad och börjar nästan svettas, vad varmt det är i den här lägenheten, ropar morfar längst inne i garderoben.
-Kan inte du ta och gå över till Sigrid och Selma, de skulle säkert bli jätteglada, fortsätter morfar inne från garderoben.

Linnea undrar om Selma och Sigrid verkligen skulle bli så glada över att få besök så tidigt, det är nästan inte ljust ute än. Och själv har hon ingen lust att gå ut så här tidigt. Det är kallt och hur rolig snön än är har hon ingen lust att göra snöänglar nu. Hon har inte ens borstat tänderna. Men hon lommar iväg i sitt lucialinne med täckbyxor och jacka under och såklart rendiademet på huvudet. Rendiademet sitter ovanför mössan. Mössa måste hon ha, säger mamma, för öronens skull. Och idag med den här kylan har Linnea inget emot att ha mössa.

Det är ingen som öppnar hos Selma och Sigrid. Linnea tittar in genom brevinkastet och ser att det är helt släckt. Det är ingen hemma.

När hon kommer tillbaka till morfar står han i bara kalsongerna och tvättar i handfatet.
-Min skjorta måste bli ren, säger han.
Men Linnea vet vad mamma brukar säga, man kan inte komma på att man ska använda kläder som behöver tvättas samma dag, de hinner inte torka.
-Är du alldeles säker på att du inte har någon annan skjorta att ha på dig, frågar Linnea. Den hinner kanske inte torka.
-Du har alldeles rätt, flicka lilla. Men slipsen måste jag hitta.
Sedan hans saliga fru hade dött och han sålt huset och flyttat in i lägenheten hade han knappt använt slips. Han vet att det finns en hel låda någonstans, men var? Nog hade han fått fars-dags-slipsar och julklappsslipsar så det räckte och blev över, men nu kan han inte hitta dem.
Den enda slipsen han hittar är en slips med Kalle Ankamotiv på och reklam för bilmärket Toyota. Det är verkligen inte den han vill ha. Men Linnea bedyrar att den är jättefin och passar alldeles utmärkt på luciafirandet på serviceboendet idag. Ja kanske, tänker morfar. Jag kör ju Toyota och Bettan har hållit i alla år, så kanske kan jag ha den slipsen ändå.

Redan kvart över tre är de färdiga att åka till serviceboendet fastän det tar mindre än fem minuter att köra dit. De har ätit färdigköttbullar och pulvermos som morfar har lagat. Morfar har varit lustigt frånvarande hela dagen, tycker Linnea. Han har pysslat och skrattat för sig själv och hållit på alldeles överdrivet mycket med sin klädsel och stått framför badrumsspegeln och rakat sig i nästan en hel timme.

Bettan vill inte starta. Hon hostar och sedan låter hon inget mer. Nu svär morfar. Det är första gången Linnea hör honom använda sådana ord. Det är fula ord har mamma sagt men hon säger inget om det till morfar.

Plötsligt vill Bettan igen och startar utan krångel. När de kommer till serviceboendet är det otroligt mycket folk där. Sorlet är högt och hela dagrummet och matsalen är pyntad med glitter. De sätter sig ned på två utav de få tomma platserna, morfar pratar med jättemånga människor. Det verkar som om han känner alla. Men han spanar hela tiden ut över folkhavet.

Han letar efter Vera. Vera har inte kommit än. Men precis innan luciatåget kommer ser de Vera med sin rullator. Morfar går henne till mötes och nästan viftar bort Linnea och visar henne hastigt till en annan plats bredvid en annan dam. Han häller upp kaffe till Vera och ler.


Morfar vill sitta alldeles nära Vera. 


Lördag 12 december 2015

Snön som fullkomligt vräkte ned igår kväll blev inte den jättedriva som Linnea hade hoppats på. Den verkar ha blåst bort. Och inte går det att göra några snöbollar eller snölyktor av den. Det är alldeles för kallt för det, det är ingen kramsnö. Men vad gör det? Det är ändå ett par centimeters snötäcke som man kan göra änglar i. Linnea gör änglar i hela morfars trädgård.

När Linnea är tillräckligt blöt om kläderna och snöig ända in i nacken och det inte finns en enda plätt kvar att göra änglar på går hon in i lägenheten och där står morfar Erik med förklädet på och berättar glad i hågen att nu ska de baka pepparkakor till lucia som är i morgon och sätta ihop pepparkakshuset och pynta det med en massa nonstopgodis!

Linnea tar på sig sitt fina nya lucialinne och ett förkläde och så börjar de kavla ut den färdiga pepparkaksdegen som de köpt på IKEA. Morfar tycker nog att Linnea kan spara sitt lucialinne tills i morgon eftersom han anar att det blir fläckar på det vita linnet. Men han säger inget om det, Linnea verkar så glad, och det där rendiademet har hon också på sig. Han tänker att han ska ta ett fotografi. Han letar efter kameran och hittar den till slut, men det är ingen filmrulle i kameran så det blir ingen bild. Vad är en filmrulle för något, undrar Linnea och tar på ett kick en bild i sin mobil och visar den för morfar. De skickar den till Camilla i Thailand.

Hur mycket han än tycker om sitt barnbarn kan han nog tycka att det är en aning ansträngande att ha Linnea boende hos sig under så lång tid. Inte för att Linnea är jobbig på något sätt, utan mer för att det rubbar hans rutiner. Han har egentligen aldrig haft någon boende hos sig, förutom de korta dagar då Camilla, Cecilia och Linnea hälsat på honom under somrarna. Då har han tyckt det varit roligt när de kom men lika roligt när de åkt, för då har han kunnat komma tillbaka till sina rutiner igen. Morgonradion, tidningsläsandet och nyheterna på TV:n på kvällarna. Nu när Linnea är hos honom så länge kan han bara ibland hålla sig till sina rutiner. Men samtidigt kommer han på att han inte en enda gång sedan Linnea kommit behövt ta värktabletterna lederna och inte en enda gång tagit sina sömntabletter. Han har var kväll somnat som en stock av alla aktiviteter de gjort.

-Vi har inga pepparksformar, säger Linnea.
De har jättemycket pepparkaksdeg, fem paket faktiskt. Men inte en enda form. Men de tar morfars whiskeyglas som passar perfekt till en stor rund pepparkaka. Och sedan skär Linnea ut egna former som påminner om Selma, snöflingor, räkor och tomtar.

Hur länge de än håller på, och hur många plåtar de än gräddar verkar pepparkaksdegen aldrig ta slut. Det blir alltid restbit, på restbit på restbit. Och nu har de ingen mer plats att ställa alla varma pepparkakor. De räknar att de har bakat 179 pepparkakor och lägger in resten av degen i kylen. Pust, tänker morfar, nu har jag bakat pepparkakor så det räcker för hela resten av mitt liv. Egentligen är han trött och vill lägga sig ned och vila, men han har ju lovat att sätta ihop pepparkakshuset.

Linnea äter så många varma pepparkakor och dricker kall mjölk till att hon knappt orkar röra sig. Pepparkakorna smakar så jättegott. Godare än några andra pepparkakor hon har ätit tidigare. Morfar äter bara tre stycken. Hon kan inte förstå varför han inte äter fler nu när de har så många. Vissa har blivit lite brända. Särskilt de som ser ut som Selma eftersom de är så mycket mindre än whiskeyglasets pepparkaka och tomtepepparkakan. Men det gör absolut inget. Alla pepparkakor smakar lika gott tycker Linnea.

Så kommer hon på att hon inte haft ont i sina öron på flera dagar, lite kände hon när hon låg i snön och gjorde änglar, men det var bara lite och nästan inte så man kan kalla det ont.


Morfar har somnat på soffan och Linnea tänker att pepparkakshuset kan nog vänta till en annan dag.


Fredag 11 december 2015

När morfar, dagen efter hundäventyret, ser hur smutsiga och skrapade Linneas byxor är undrar han vad som hänt.
-Inget särskilt, svarar Linnea. Men hon förstår att morfar nog kommer att få reda på vad som hänt av Sigrid så hon lägger snabbt till: Selma slet sig och jag halkade på isfläckarna vid bäckpromenaden.
Inte heller morfar blir arg, han säger bara, ja se taxar, ettriga och envisa hundar. Vi får tvätta både din jacka och dina byxor.

Linnea och morfar tvättar kläderna, morfar har ett jättegammalt tvättmedel som klumpat ihop sig till stora snöbollar. Morfar verkar inte veta hur man sköter tvättmaskinen. Han vrider på rattarna fram och tillbaka och funderar på om det behövs sköljmedel eller inte. Linnea undrar hur han över huvud taget klarar sig själv när han inte ens vet hur man tvättar sina kläder. Linnea vet på ett ungefär hur man tvättar. Hon har varit med mamma i tvättstugan många gånger och även om morfars tvättmaskin inte ser exakt likadan ut som i hennes tvättstuga visar hon morfar hur hon tror att rattarna ska stå för att det ska bli rätt. Javisst, skrattar morfar, du kan så mycket du. Och så börjar tvättmaskinen snurra.

Morfar berättar inlevelsefullt medan tvättmaskinen snurrar att det spelas bandy ikväll i Uppsala, som inte ligger så långt ifrån Stockholm där Linnea bor. Det är Vetlandas stolthet, säger morfar och tar på sig en gul och svart keps, som spelar där, VBK heter de och de spelar mot ett lag som heter Sirius. Något bandylag som heter Sirius har Linnea aldrig hört talas om. Men hon vet vad det riktiga Sirius är. Det har hon och Cecilia pratat om många gånger. Sirius är den starkaste lysande stjärnan på himlen. Den ligger i stjärnbilden stora hunden. Hundar är det bästa som finns. Och så tänker hon på Selma som inte blivit påkörd eller sprungit bort utan sprungit raka vägen hem när hon inte hittat Linnea.
-Kom morfar, säger Linnea, kom ska jag visa dig den riktiga Sirius, den syns på himlen nu.
Morfar har fortfarande på sig sin gula och svarta keps och sträcker på sig lite extra.
När de kommer fram till fönstret ser de.

Det snöar, det snöar något helt otroligt mycket. Snöflingorna är inte flingor utan nästan lika stora som morfars ihopklumpade tvättmedelsbollar.
Linnea är som förtrollad av allt som fullkomligt vräker ner från himlen. Det snöar så mycket att varken Sigrid och Selmas lägenhet på andra sidan gården syns eller den störst lysande stjärnan Sirius.


Linnea är så lycklig, så här har det aldrig snöat innan, och för första gången är hon riktigt lycklig över att hon inte är i Thailand med mamma och Cecilia. De må ha grillade räkor på stranden men snöflingor stora som tvättmedelsbollar, det har de INTE!


torsdag 10 december 2015

-Selma, Selma, ropar Linnea så högt hon bara kan.
Men det är alldeles tyst. Det enda som hörs är vattnet som forsar i bäcken.
-Selma, Selma ropar Linnea igen.
Och så börjar hon springa åt olika håll för att leta, tänk om Selma blivit överkörd, eller sprungit till skogs och aldrig mer kommer tillbaka. Så fruktansvärt ledsen Sigrid skulle bli, och så arg morfar skulle bli, då skulle hon inte kunna visa sig ute på den inglasade balkongen mer, och alla i hela Vetlanda, ja hela världen skulle få reda på att hon inte kunde ta en hund på promenad utan att tappa bort den.

Bäcken blir lite större, som en mindre damm. Till höger ligger ett stort grått hus med många ingångar. Hon vet inte vad det är för hus. Men så länge hon håller sig till bäcken vet hon i alla fall på ett ungefär var hon är.

Men så tycker hon att hon ser något som rör sig därborta. Javisst är det något som saktar trippar fram. Det krasar lite under fötterna av kylan. Linnea springer, det är ett bra stycke fram och hon hör sitt eget hjärta slå och ser den kalla andedräkten bilda små moln framför munnen. Ja, där är Selma.

Precis när Linnea är framme flaxar Selma till och lyfter mot himlen och kväker högt. Linnea blir så rädd att hon halkar på den kvällstunna isen som lagt sig på gångbanan. Det var ju inte alls Selma hon hade sett och hört, det var en fågel som bodde i dammen som varit ute och gått och säkert blivit lika rädd som Linnea och flugit sin väg i ren bestörtning.

Nu börjar Linnea gråta, och hon är mycket mer ledsen än när hon brände av sitt långa blonda hår, hon är till och med mer ledsen än när hon förstod att hon inte kunde åka till Thailand över julen. Linnea är så ledsen som hon aldrig varit förut.

Hon vet inte vad hon ska göra, mobiltelefonen har hon inte med sig, morfar ligger och sover, Sigrid sitter hemma bland julpyntet och vet inte ännu att något hemskt har hänt. Och nu vet hon inte alls längre var hon är. Hon går över ett övergångsställe och tittar noga åt båda hållen innan hon går över gatan. Men det finns inga bilar här och inga människor, inte en enda människa har hon träffat sedan Selma sprang iväg. Långt på på andra sidan en jättestor väg ser hon en vit stor byggnad med svart tak. Det lyser från huset av ljus. Det ser ut som en kyrka men Linnea känner ingen där och Selma är borta.

Men hon ser fortfarande bäcken och hon är så klok att hon förstår att om hon vänder håll och går samma väg tillbaka måste hon förr eller senare komma hem till morfar. Hela vägen gråter hon och hela vägen ropar hon efter Selma. Då möter hon en gammal farbror och en lika gammal dam. De stannar och tycker synd om Linnea. De förstår vad som hänt och följer henne hem till morfar. De är mycket snälla och vill verkligen hjälpa Linnea.
-Ja, si taxar säger den gamla damen, ho fick la syn på en fågel o sprang efter, di e såna där, di däringa taxarna, du ska se att allt blir bra. Men trots damens försök att trösta kan inte Linnea lyssna så noga för hon bara tänker på vad hon ska säga när hon träffar Sigrid igen. Hur ska hon förklara för Sigrid vad som hänt? Hon känner sig så dum.

När de närmar sig morfars hus tycker Linnea att hon ser något vid dörröppningen till Sigrids hus. Men hennes ögon är fyllda med isande tårar så hon ser inte tydligt. När de kommer lite närmare ser hon:
Där sitter Selma och viftar på svansen. Selma springer och möter Linnea och hoppar upp och ner för att välkomna henne. Kopplet med den fastknutna bajspåsen har trasslat sig lite runt de korta benen men hon ser alldeles oskadd ut.

När Sigrid kommit ned från lägenheten pratar den gamla damen och den gamla farbrodern tillsammans.
-Ja, hon var så duktig bedyrar den gamla damen, så redig och gick hem och sprang inte vilse.
-Ja, det skulle jag ju ha sagt till dig lilla Linnea, säger Sigrid, Selma är en jakthund och får ibland för sig att springa iväg, men hon hittar alltid hem. Kom in lilla Linnea så ska jag göra en kopp varm choklad till dig. Ingen är arg.

Linnea är inte heller arg på Selma, bara överlycklig för att de båda hittat hem. Efter den varma chokladen känner Linnea sig väldigt trött. Hon går hem och där ligger morfar och sover. När hon kommer hem säger han:
  • Men hej Linnea, är du redan tillbaka, det var en kort promenad.

Men Linnea ser på klockan att det är sent och att hon varit iväg en mycket lång stund. Hon lägger sig i sängen med sina 27 gosedjur och somnar direkt.


Onsdag 9 december 2015

Eriks bil, han kallar henne Bettan, har hållit stilen i många år. Hon är välvårdad och välservad och automatlådan är Erik extra tacksam för. Särskilt nu när han börjar bli lite åren är det oerhört skönt att slippa växla. Han har inte kört en bil med manuell växellåda på väldigt länge. Men nog hade han hört Bettan hosta på hemvägen, men börjar man som bil närma sig 30 år och rullat 30 tusen mil har man rätt att hosta lite då och då. Lite orolig hade ändå blivit för strax innan Ekenässjön hade Bettan för en kort sekund lagt av helt. Den upplysta panelen hade slocknat och motorn dött. Men som tur var tändes Bettan strax efter och allt var som vanligt igen. Erik hade inget sagt till Linnea, han ville inte göra henne orolig, och han trodde inte hon hade märkt något av Bettans hosta eller motorstopp.

Väl hemma i lägenheten igen hade de pyntat efter bästa förmåga. Linnea hade hela tiden på sig sitt rendiadem med renöron och renhorn. Hon verkligen klädde i det. Med sitt korta rosa hår och den lysande renens öron och horn skickade hon en bild via telefonen till mamma Camilla. Hon tyckte både diademet och frisyren var snygg. Det gladde både Linnea och Erik, mest Erik som var oerhört lättad över att Camilla tyckte frisyren var fin och att hon än så länge inte visste anledningen till varför den nya frisyren kom till.

När de pyntat lägenheten klart och hängt upp glittergirlangerna, ljuslyktorna och de nyinköpta kransarna tar Erik fram lite av det gamla som han inte hade hjärta att slänga på tippen i Flishult. Han kan inte kalla det julkrams, för det är minnen från hans barndomsjular. Det är ett par rådjur i gips och en julduk som hans mamma broderat, med de intrikata broderiteknikerna klyvsöm och klumpsöm som gjorde det olämpligt att ställa något på duken på grund av sin ojämna yta.

Erik tycker ändå det ser tomt och fattigt ut när han tänder den enda julstjärnan de har i fönstret. En gigantisk spetsig julstjärna i vitt och rött som täcker hela fönstret och lite av fönsterkarmarna också. Han som varit den som velat ha det helt rent från julkrams och sett fram emot en ensam julfri jul, tycker nu att det fattas något i lägenheten, den ser tom och ojulig ut. Han till och med saknar de utklippta granarna i sytråd som brukade hänga på sniskan i fönstret. Han frågar Linnea om hon har några mer önskemål om julpynt men hon tycker det är bra som det är. Och inte har hon några julprydnader med sig för det skulle de ha gjort på fritids under december månad och då är hon ju inte där.

Lite trött efter dagens utflykt till IKEA lägger sig Erik på soffan och vilar. Han är glad för att allt gått bra och att Bettan ville ta dem hela vägen hem. Det är mycket skönt att lägga sig ned, de 24 köttbullarna han åt på IKEA hoppar fortfarande runt i magen och Erik är nära att slumra till.

Men Linnea är minsann inte det minsta trött. Hon är pigg av att ha suttit stilla mest hela dagen och vill gärna göra något. Morfar snarkar på soffan och är inget sällskap direkt.

Då kommer hon på det.

Hon går ut på den inglasade balkongen och tittar om hon ser Selma, det gör hon inte. Det lyser i Sigrids lägenhet men ingen hund syns till. Linnea minns vad Sigrid sagt, kom gärna förbi och ta en promenad med Selma, nu vet du ju vilken runda du ska gå.

- Morfar, jag går över till Sigrid och går en promenad med Selma, säger hon.
- Javisst, svarar morfar som tillfälligt väcks ur sin vila, du kan ju koden till våra hus, funkar det inte ringer du på porttelefonen och så öppnar jag till dig när du kommer tillbaka.

Både Selma och Sigrid blir jätteglada av att Linnea kommer på besök och vill ta en promenad. Sigrids lägenhet är VERKLIGEN pyntad, från golv till tak med gammeldags dukar, bonader och ljusstakar. Men tända några fler ljusstakar vill inte Linnea göra.

Det går alldeles utmärkt till en början att gå bäckrundan med Selma. De följer vattnet och Linnea känner igen husen omkring sig.


Men plötsligt vill Selma gå en annan väg. Hon stannar och sätter sig på baken. Linnea vågar inte dra hårt i Selma utan ger efter och följer med en bit på hennes nya väg. Plötligt får Selma väldigt brått och drar till så snabbt att Linnea tappar taget om kopplet. Hon ser hunden springa iväg åt ett håll som hon inte vet något om och rätt som det är ser hon inte Selma mer... 


Tisdag 8 december 2015

Morgonen då Linnea och Erik ska åka till IKEA och julhandla börjar dåligt. Linnea har brottats med sina 27 gosedjur i sängen hela natten och de har hela tiden trillat på golvet eller hamnat som en stor knöl under ryggen, eller kittlat hennes mun precis när hon skulle till att somna. Lakanen har varit jättevarma och det är så torrt och konstigt i morfars lägenhet. Och tyst, så otroligt tyst. Inte som hemma i lägenheten i Stockholm där det knarrar i trägolven och spolar i grannarnas rör. Nej, här i Vetlanda är det helt tyst, för tyst för att kunna somna. Hon är jättetrött när hon vaknar och har ingen lust alls att äta morfars gröt eller hans bruna bröd.

Morfar i sin tur har drömt mardrömmar hela natten om adventsljusstakar som har 100 ljus som alla ska tändas samtidigt och plötsligt mitt i drömmen står han naken och flintskallig med sin brandsläckare på Vetlanda torg så när på ett par kalsonger som har tändstickor som motiv. När han från torget försöker ta sig hem blir han stoppad av luciatåg och julfirare och är tvungen att gå bakom Stadshotellet för att kunna ta sig hem. Precis när han närmar sig sin lägenhet står Camilla där och bannar honom för att han inte tagit hand om Linnea och gjort en traditionell jul för henne och att han varit ansvarslös och orsakat att Linnea bränt av sitt hår och nu skulle hon aldrig bli fri från sina öroninflammationer.

Det var rena befrielsen att vakna och inse att allt detta bara var en dröm. Han hade sin pyjamas på sig och inga kalsonger med tändstickor på.

Men trött var han, och idag skulle de åka ändå till Jönköping för att handla nytt julkrams.

De äter frukost tillsammans under tystnad och när åker iväg i den röda bilen är det fortfarande tyst. När mamma Camilla ringer från Thailand och berättar att hon saknar Linnea otroligt mycket och att det minsann inte alls bara är roligt i Thailand med den fuktiga värmen och alla insekter på kvällarna och nu hade hennes mage börjat krångla också på grund av den starka maten. På något sätt får det liv i både Linnea och Erik, inte så att de gläds åt att mamma Camilla har det tufft, men på något sätt ger det dem större uppskattning för det de har, och i Vetlanda finns det minsann inga mygg den 8 december, ingen fuktig värme och deras magar fungerar precis som de ska.

Linnea försäger sig nästan, men bara nästan när hon berättar att hon har en ny frisyr som den amerikanska sångerskan Pink, med kort hår på ena sidan och lite längre på andra med rosa färg. Varför då, undrar Camilla som vet att Linnea har sparat länge för att det tunna blonda håret skulle få lite längd. Jag tyckte det var dags för en ny frisyr, svarar Linnea och avslutar ämnet snabbt och säger: Nu är vi på väg till IKEA och morfar måste koncentrera sig på att köra. Och efter de sedvanliga förmaningarna från om öronmediciner och tidiga läggtider och minimal konsumtion av godis lägger de på luren.

När de kommer till Jönköping ser Linnea IKEA-varuhuset från vägen och ropar till morfar. Morfar ser också IKEA men inser att han är på fel sida för att kunna svänga av. IKEA-varuhuset är på vänster sida och de befinner sig på höger körfält på motorvägen. Erik kör vidare och vänder men på grund av vägarbeten kommer de inte på rätt avfart och rätt som det är är de på väg mot Vetlanda igen. Men morfar gör om hela proceduren en gång till och till slut kommer de till IKEAs parkering.

Där möts de av en nästan fullpackad parkering. Hur kan detta komma sig, undrar Erik. Det är ju lunchdags en helt vanlig tisdag. Är det något annat är på gång kanske? Men det är det inte, det är bara det att det är fler personer än Erik och Linnea som slagits av tanken att de ska åka till IKEA och julhandla. När morfar kommer in i varuhuset blir han alldeles matt av alla gångar med pilar som han ska följa och säger till Linnea att de nog ska ta en kopp kaffe först. Väl i restaurangen äter de lunch, massor av köttbullar och potatis, Linnea väljer pommes frites.

Morfar och Linnea står nu på julavdelningen och nog glittrar det fint av alla glittergirlanger från golv till tak, och stjärnlampor och strössel och kulor och blockljus och allt det andra. Men egentligen är hon inte så intresserad, det hon är mest intresserad av är ett diadem med renöron och horn som hon hittar vid utgången nära värmeljusen.
  • -Du får välja det du vill ha, säger Erik.
  • -Har du verkligen slängt alla dina julsaker, frågar Linnea.
  • -Ja, de blev väl lite för gamla, svarar Erik.
  • -Har du slängt den fina kransen som du brukade ha på dörren, utbrister Linnea. Den som var så fin.
Erik tänker på kransen i plast som tappat alla rätta kulörerna och som nu har blivit bränsle till värmeverket.

De köper värmeljus, lite glitter och ett par nya kransar, rendiademet och en luciadräkt till Linnea. Och plötsligt så slår det honom att han inte en enda gång egentligen frågat Linnea om hon gillade julkrams, han hade bara tagit det för givet att hon som barn gillade mycket pynt. För det lilla de hade köpt kunde de lika väl ha köpt i Vetlanda nu när det är torgdag och besparat sig resan till Jönköping.

Men ute i IKEAs matvarushop köper de en massa färdigpepparkaksdeg och ett pepparkakshus som de bara ska limma ihop. Det tycker Linnea är det bästa av allt. Förutom diademet med renöron och renhorn.


På vägen hem börjar Eriks röda bil att låta väldigt konstigt. Varje gång han gasar tjuter och slirar det konstigt. Linnea hör ljudet med en gång och tittar på honom, men antingen hör han det inte eller så låtsas han inte om det för han håller hårt i ratten och tittar bara rakt fram på vägen.

Måndag 7 december 2015

  • -Jag kan klippa dig som Pink, säger hårfrisörskan och visar Linnea en tidningsbild av den amerikanska sångerskan med kort blont hår på ena sidan och med rosa slingor på andra sidan. Och så kan jag spraya lite rosa färg.
Linnea vet inte vem Pink är men det låter otroligt läckert med rosa hår. Tänk vad häftigt det kan vara i Vetlanda, tänker Linnea som aldrig tänkt på Vetlanda som ett häftigt ställe tidigare.
Det går väl att tvätta bort, frågar morfar Erik lite oroligt. Han tänker på hur mamma Camilla ska reagera när hon träffar Linnea med både kort hår på ena sidan och rosa på andra sidan. Det blir lite väl många saker att förklara på en och samma gång.

- Ingen fara, kvittrar hårfrisörskan, det försvinner på ett par tvättar.

Frisörskan håller god min och säger inte ett knyst när hon jämnar till den vänstra sidans avbrända toppar. Hon frågar inte ens vad som hänt med Linneas hår. Hon klipper henne som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt liv än att klippa små barn vars hår kommit alldeles för nära tända adventsljusstakar. Men morfar Erik fick sig rejäl en tankeställare igår och innan de hade gått till frisersalongen hade han kollat så båda brandvarnarna fungerade och skakat om pulversläckaren i hallen, för att vara på den säkra sidan, i fall något skulle hända igen.

Det fanns hur många frisersalonger som helst i telefonkatalogen så det hade inte varit något problem att få tag i någon som direkt på måndagsförmiddagen kunde klippa Linnea. De behövde bara gå ett par hundra meter från Eriks lägenhet förbi gamla bageri Ritz. Där hade Erik suttit många gånger och ätit riktigt goda smörgåsar och druckit hett kaffe. Den tiden kunde han sakna. Nu för tiden fanns det så många olika sorters kaffe med märkliga namn. Han kände sig helt vilsen när han besökte vissa fik. På Ritz bageri fanns bara kaffe, vanligt, hederligt, riktigt gott kaffe. Där hade de samlats, många av hans arbetskamrater och tittat ut över de förbipasserande människorna och den stora byggnaden mitt emot som en gång i tiden var sjukhus. Det fanns så många fina hus i centrum då, små fina trähus, de flesta var rivna idag.
Han vaknar ur sina nostalgiska tankar när frisörskan vänder sig mot Erik och frågar:
- Och du kanske också ska passa på att bli lite trimmad.
- Nja, svarar Erik, jag brukar klippa mig själv.
- Jo, jag misstänkte det, svarar frisörskan med glimten i ögat, men nu när lilla Linnea blir så fin kanske du också vill bli det.

När Erik är färdigklippt känner han sig faktiskt extra fin, trots att han tycker sig ha så lite hår håller frisörskan på med honom länge och väl, trimmar lite här och lite där, fixar nackhåret riktigt snyggt och både han och Linnea strålar när de går därifrån. Inte en sekund kan man ana att Linnea för mindre än ett dygn sedan fastnade med håret i adventsljusstaken och ingen kan heller ana det var första gången Erik var och klippte sig sedan hans saliga fru gick bort, vilket var nästan tio år sedan.
Stiliga som få går de båda och fikar på konditoriet mitt i stan och Erik börjar berätta för Linnea om hennes mormor som hon aldrig har träffat. Hur de levt hela sina liv i Vetlanda och alltid trivts bra med det. Hur det såg ut i Vetlanda för 60 år sedan då han själv var en grabb. Till Eriks förvåning lyssnar hon intresserat och avbryter inte honom en enda gång.

Och de hade vanligt kaffe på konditoriet mitt i stan som faktiskt smakade riktigt gott, inte lika hett som på Ritz, men tillräckligt varmt. Linnea är så glad för sin frisyr och sin rosa färg. De tar en selfie i sina nya frisyrer med Linneas mobiltelefon men kommer överens om att vänta med att skicka bilden till mamma Camilla.

Jag tror att vi ska åka till IKEA i morgon och köpa lite nya julprydnader, säger Erik. De gamla gjorde jag mig av med, de var liksom så gamla och mossiga.

Julprydnader, vilka lustiga ord morfar använder, tänker Linnea och saknar varken mamma eller Thailand just nu, att åka till IKEA i morgon blir jättekul!  


söndag 6 december 2015

Det bara hände, snyftar Linnea, det bara hände. Hon står i dörren till badrummet för morfar har inte hunnit komma ut än.

Morfar ser vad som hänt, Linnea har fått väldigt kort hår på ena sidan, hårtopparna är svedda och Linnea ser blek ut. Hennes blåa ögon är vidöppna och blåare än någonsin. Han bannar sig själv för att han inte fattat att hon naturligtvis inte ska hantera tändstickor själv.
- Jag skulle tända alla ljusen och tändstickan tog nästan slut, och vid det sista ljuset bara hände det, säger Linnea och nu ser hon sig själv i badrumsspegeln och börjar storgråta.
Hon ser verkligen alldeles hemsk ut. Hennes tunna blonda änglahår är fortfarande långt på höger sida men på vänster sida är det kort ända upp ovanför örat.
-Nej, skriker Linnea och tar sig för vänstra sidan.
Håret känns alldeles vasst och hopklibbat, som när man fått en kolaklubba i håret.
Men det viktigaste var ju naturligtvis att hon inte skadat sig, hon hade inte bränt sig, enbart blivit chockad och håret på ena sidan försvunnit. Morfar är också chockad, kanske ännu mer än Linnea, för vem vet vad som kunnat ha hänt. Han påminns om att det var ett bra tag sedan han haft ansvar för barn och nog var det så att hans saliga hustru hade varit den som haft störst ansvar för deras dotter Camilla när hon var liten.

Ute i köket står adventsljusstaken och tre ljus brinner, det fjärde hann aldrig tändas. Det kanske inte var en sådan bra idé ändå att tända alla ljusen på en gång och på så sätt gå händelserna i förväg.

De kommer överens om att inte säga något till mamma i telefon idag om vad som hänt med adventsljusstaken och Linneas hår.

Morfar försöker klura ut vart han kan ta Linnea så att hon kan klippa sig. Det var årtal sedan han själv gått till barberaren. De få stråna han har kvar klipper han så gott han kunde med kökssaxen och håret kring öronen med rakapparaten. Men att ge sig på och klippa lilla Linnea det vågade han då rakt inte göra. Det skulle kunna sluta i en ännu större katastrof än det som nyss hände. Idag är det söndag, men i morgon är det han som letar upp en frisersalong i telefonkatalogen.
- Nu måste vi göra något annat, säger morfar, något som skingrar tankarna.
Han släcker ljusen i adventsljusstaken och ställer den allra längst in i skåpet så att de inte ska behöva se den och bli påminda om olyckan.

- Vi åker en sväng i bilen och tittar på lite grejor.
Linnea förstår inte alls hur det skulle bli roligt att sätta sig i morfars röda bil och åka och titta på grejor. Men hon har ingen bättre idé. Hon har slutat gråta men när hon får låna en stor svart mössa av morfar att ha på huvudet känner hon igen det korta stubbiga håret på vänster sida och hon blir ledsen igen. Samtidigt kommer hon på att hon faktiskt inte haft ont i örat en enda gång sedan det där med ljusen hände. Som om hon glömt bort sina öron på grund av uppståndelsen som blev.

Precis när de kommit utanför dörren och morfar går i förväg för att köra ut bilen får Linnea syn på hunden taxen och damen som har honom i koppel. Hon hälsar trevligt på Linnea och hunden viftar på svansen och vill hälsa på Linnea.
-Hej taxen, säger Linnea.
- Så duktig du är som vet att det är en tax, skrattar damen.
- Heter han inte taxen, frågar Linnea.
- Nej, och det är en hon, och hon heter Selma, precis som hon på tjugosedlarna, fast det har kommit en ny nu, med en annan författare, som du säkert känner igen, Astrid Lindgren.

Men Linnea lyssnar inte så noga på den pratglada damen för hon klappar Selma. De kramas och Selma slickar Linnea i ansiktet så intensivt att den stora mössan nästan åker av. Linnea känner en sådan lycka. I Stockholm får hon inte ha hund, det har mamma sagt tusentals gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger Linnea har bönat och bett. Hundar kan man inte ha i lägenhet, säger mamma, och vem ska gå ut med hunden när vi är borta på dagarna. Men i Vetlanda kan man minsann ha hund fast man bor i lägenhet.
- Får jag gå ut med henne, frågar Linnea. Jag ska ta hand om henne jättenoga.

De bestämmer sig för att gå en gemensam promenad runt i Vetlanda, för Linnea kan ju inte området. Hon kan gå vilse. Morfar som undrar var Linnea blev av, kommer och hälsar lite avvaktande på damen med hunden.
- Om vi går den här rundan, säger damen, som heter Sigrid, kan du kanske gå den själv nästa gång. Men man måste vara noga med att ha plastpåsar med sig till hundbajset, annars blir gubbarna och kärringarna i området tokiga, skrattar Sigrid och blinkar till morfar.
Morfar skrattar också, men lite mer ansträngt.

Linnea, morfar, Selma och Sigrid går bäckpromenaden i Vetlanda och morfar och Sigrid pratar lite försiktigt med varandra. Linnea och Selma är redan bästa kompisar och Linnea har ingen brådska, hon väntar på Selma vid varje luktställe och klappar henne varje gång hon stannar.

Linnea är den lyckligaste flickan i världen, så lycklig att hon nästan glömt bort att hon inte kan äta grillade räkor i Thailand och att hon just svett bort halva sitt hår. 


Lördag 5 december 2015

Morfar är lite lustig, tycker Linnea. Han går upp jättetidigt på mornarna, hon hör honom redan klockan halvsex. köksklockan ser hon när hon ligger i sin säng, och Linnea var duktig på klockan, de hade övat i skolan och hon kan nästan hela dygnet. Då satte han på radion och lyssnade på något radioprogram om fåglar, men sedan ligger han kvar jättelänge i sängen och kommer inte upp i köket förrän klockan var elva.

Linnea börjar bli lite rastlös. Du kan ta dig frukost i kylen, ropar morfar ropat från sängen till Linnea. I kylen finns risgrynsgröt, nyponsoppa och en sillburk. Inget som Linnea äter till frukost, men hon hittar ett paket knäckebröd och gör sig en smörgås.

På den inglasade balkongen i morfars lägenhet ser hon rakt in i grannhusets inglasade balkonger. Plötsligt ser hon ett litet huvud sticka upp i fönstret. Sedan försvinner huvudet, sedan kommer det fram igen. Det är en hund, världens gulligaste hund. En brun med långa öron och spetsig nos. Den hoppar upp och ner, upp och ner och hon ser att svansen viftar. Linnea och hunden tittar på varandra och får direkt en särskild kontakt.

Jaså taxen, säger morfar när han väl kommit upp och klätt på sig och satt sig vid köksbordet. Den skäller mest hela tiden, och hundar bara hårar ner.
Linnea hade varken sett eller hört att den skällt, den hade bara tittat på henne och viftat med svansen.
-Vad heter hunden, frågar hon morfar.
-Inte vet jag, svarar morfar, taxen kanske.
Ja, så heter den nog, tänker Linnea. Taxen är ett utmärkt namn på en sådan fin hund.
-Kan vi inte gå ut med den, frågar Linnea.
-Nja, det vet jag inte, hon som har den där hunden verkar inte så intresserad av umgänge, hon verkar mest hålla på med hunden, och inte plockar hon upp bajset efter sig heller, muttrar morfar.
-Men det kan ju vi göra då, svarar Linnea.
-Nja, idag ska vi åka till serviceboendet, säger morfar, och beställa lutfisk och hälsa på Vera. Det är vårt uppdrag idag.

På serviceboendet är det liv i luckan, personal springer fram och tillbaka, de boende sitter i och för sig helt still i allrummet men en man spelar dragspel där, fasansfullt högt, tycker Linnea och håller för öronen. Inga andra på serviceboendet verkar störas av det höga ljudet.
Morfar pratar både länge och väl med restaurang-personalen och Linnea undrar hur lång tid det egentligen kan ta att beställa lite fisk. Linnea går på egen upptäcksfärd och kommer fram till en korridor, sen svänger korridoren och Linnea går vidare. Det är en speciell lukt här, tänker Linnea, nästan som i ett badhus. Och det får henne att tänka på att mamma nog nästan är framme i Thailand nu, kanske badar hon redan i havet och snorklar och äter grillade räkor.
- Där är du ju, ropar morfar, tätt följd av en käck kvinna som tillhör personalen. Vi har letat överallt efter dig.
Det börjar redan skymma och träden har tappat alla sina löv, det ser Linnea ut genom de stora fönstren på serviceboendet.
- Nu ska vi hälsa på Vera, kom Linnea, säger morfar.

Vera ser ut att vara nästan 100 år, tyckerLinnea. Alldeles skrynklig i ansiktet och händerna ser nästan ut som halloweenspöke-händer. Men hon har en varm och stark stämma och kramar Linnea med oväntad kraft.
-Ja si detta är den granne Eriks ännu grannare barnbarn, skrattar Vera och sätter sig på rollatorns sittplats på framsidan.
Men Linnea förstår inte det där med ”granne”. Inte är de grannar, tänker hon. Det kan inte stämma.

Morfar har alltid haft ett gott öga till Vera, hon var faktiskt hans första kärlek. Men det var inte att tänka på för Vera var åtta år äldre än honom och hon tyckte förstås i ungdomen att Erik var rena spolingen. Och sedan hade hon skaffat make och han maka och allt var lagt på is. Men nu, såhär när de blivit ensamma på ålderns höst... Känslorna lever fortfarande i Erik, gammal kärlek rostar aldrig som de säger...

Titta, ropar Linnea när de kommit hem till lägenheten igen då hon öppnar skåpet och får syn på adventsljusstaken. Så fin den är, du har ju inte tänt något ljus än. Kan vi inte tända alla på en gång, ropar Linna till morfar som är i badrummet.
Jippi, tänker morfar, hon vill också tända alla ljus på en gång, så roligt, så jätteroligt!
Javisst, säger morfar, tändstickor ligger på fläkten i köket.
En sådan klok tös, tänker morfar, så kul att vi verkar tänka likadant, det är nog speciella ljuständargener som hon fått ärva av mig.

Från badrummet hör morfar att det blir obehagligt tyst i köket för en sekund. Sedan skriker Linnea så det skär genom hel lägenheten.

-Morfar hjälp!!!


Fredag 4 december 2015

Morfar Erik är på centralstationen i Nässjö och väntar på att tåget från Stockholm ska komma. Han är som alltid i god tid, 45 minuter innan tågets ankomsttid står han där och väntar. Inte för att tåg är kända för att ha tidig ankomst, men ändå, man vet ju aldrig, tänker Erik.
När den första chocken hade lagt sig och han verkligen förstod att han inte skulle fira julen själv i Vetlanda utan istället, nästan hela månaden ha besök av sitt barnbarn Linnea hade först ångrat att han slängt allt sitt julkrimskrams. Linnea är ju trots allt en liten flicka och skulle säkert uppskatta girlangerna och stjärnorna i fönstren. Men julkrimskrams kan man ju alltid köpa nytt, han hade minsann hört att IKEA redan börjat julskylta i slutet av september, så nog skulle det finnas nya stjärnor att köpa.

Han hade städat hela lägenheten och fått samla ihop det stora pusslet han lagt fram på storarumsbordet. Pusslet med tre tusen bitar som i slutänden skulle föreställa det tyska pampiga slottet Hohenzollern. Var det något han inte ville, så var det att en pusselbit skulle försvinna och lämna en glugg mitt i den tyska himlen.

Annars hade allt med Tyskland varit förknippat med känsliga minnen under hans uppväxt. Morfar Erik är nämligen född 8 maj 1945, den dagen då andra världskriget tog slut. En dag av glädjefylld smärta, du kom till världen som en gåva av fred och kärlek som hans kloka och jordnära moder Erna, brukade säga. Mamma Erna tog sig alltid för bröstet så fort krigets ondska kom på tal. Ingen pratade därefter om andra världskriget när han växte upp, trots att hans mor och far härbärgerade baltiska flyktingar i många år. Människor som blev en naturlig del av hans egen familj.
Men det där tyska slottet på pusslet var rätt fint ändå, trots att det låg i Tyskland.

Slutligen hade han tagit fram resårsängen där Linnea skulle ligga och skruvat upp en sänglampa till henne, då han förstod att hon redan hade börjat läsa böcker.
Han tänkte att de skulle gå och äta på restaurang när Linnea kom, för övrigt hade han inte en aning om hur han och hon skulle fördriva nästan fyra veckor ihop.

Linnea har tjurat hela tågresan från Stockholm, hon sitter med sin bästa nallekompis i knät och tittar ut genom fönstret. Egentligen ser hon ingenting av naturen utanför, det har redan hunnit bli mörkt, istället ser hon spegelbilden av alla som rör sig fram och tillbaka i vagnen och så ser hon mamma som packat med en massa roliga saker som hon och morfar ska göra under julmånaden. Hela hatthyllan ovanför dem är fylld med påsar från leksaksaffären, extrakläder, spel och gosedjur. Och fast mamma har bedyrat att hon ska ringa varje dag och tänka jättemycket på Linnea och att de ska åka på semester till Thailand nästa år, bara de tillsammans, utan jobb, bara tid tillsammans med bad, snorkling och grillade räkor och är Linnea inte alls glad.

Men när hon möter morfar som står på helt fel perrong och väntar på Linnea och mamma Camilla kan hon ändå inte låta bli att bli lite glad. Morfar är så gullig i sin långa beiga rock, hatt och paraply, fastän det inte alls regnar.

Både morfar och Linnea får en massa råd och förmaningar och påsar och resväskor med allt som är viktigt. Linneas öronmedicin, gosedjur, kläder och julklappar att öppna på julafton. Camilla fäller en tår och säger att hon älskar Linnea så mycket att det närapå gör ont av kärlek i hela kroppen. Linnea kramar mamma och tänker på hur många grillade räkor hon och Cecilia ska få äta. Morfar fyller hela bilen med allt och så kör de till lägenheten i Vetlanda i morfars gamla röda bil.
Tur att jag fortfarande kan köra bil, tänker morfar.
Uh, tänker Linnea och tittar ut genom bilfönstret.

Det äter mat på restaurangen och morfar föreslår att det ska bowla tillsammans. Det är ju alltid så roligt, tycker morfar. Linnea äter inte så mycket av sin taco-tallrik och det går bara halvbra med bowlingen trots att hon använder staketen.

När de kommit hem och lyckats få upp alla påsar i morfars lägenhet tycker Linnea att morfars lägenhet inte ser ut som hon minns den från i somras när hon hälsade på. Den ser mycket större ut nu och inte alls så stillastående som hon mindes den. Morfar har bäddat till henne och lagt ut gosedjur som är alldeles nya. Prislappen är fortfarande kvar. Hon plockar upp sina egna gosedjur också och lägger dem i sängen. Morfar tittar på nyheterna på TV och i rummet bredvid ligger Linnea och 27 stycken gosedjur. Det här kanske inte blir så knasigt ändå, tänker Linnea.


När morfar sett klart på världseländet som presenterats honom på TV:n gläds han åt att väderprognosen ändå inte visar mer än ett par minusgrader och att lilla Linnea är så vacker och växer så fort. När han lägger sig i sängen för att sova är det alldeles tyst i lägenheten och han måste gå upp för att se om Linnea verkligen ligger i sin säng i rummet bredvid. Det gör hon och hon sover så gott. Det här kanske inte blir en så knasig jul i alla fall, tänker morfar och somnar innan han ens hunnit tänka tanken på att ta sina sömntabletter.  


Torsdag 3 december 2015

Linnea har minsann hört allt som mamma Camilla har sagt i telefonsamtalet med morfar. Hon har legat i sin säng och tjuvlyssnat mot väggen. Linnea vet precis när mamma inte vill att hon ska höra. Ibland sänker mamma rösten och ibland pratar hon engelska. Linnea låtsas att hon inte förstår, men såklart kan hon redan engelska ord som icecream och candy. Men den här gången är det inga sådana ord som använts.

Linnea har också förstått att både mamma och extramamma Cecilia har varit upprörda och ledsna, ja till och med upprivna och arga. Mamma brukar få den märkliga rynkan mellan ögonen då. Den syns bara när hon är arg eller ledsen. De sista veckorna har mamma suttit mer än vanligt i telefonen och pratat med olika människor som Linnea inte vet vilka de är. Och den där rynkan, den har funnits där hela tiden.

Och nog begriper Linnea vad det handlar om. Det handlar om hennes öron. Hennes himla, tråkiga, fula öron. Som hon haft så ont i i flera månader. Fram och tillbaka till farbror doktorn. Klistermärkena som hon fått efter varje avslutat läkarbesök har blivit så många att de nu fyller hela garderobsdörren.

Vid sista besöket hos doktorn hade mammas rynka varit så djup att det nästan såg ut som om den hade vuxit fast. Och efteråt hade de gått och fikat på konditori och Linnea fick välja precis vad hon ville, till och med den största och dyraste bakelsen och det var då Linnea verkligen insåg att någonting var riktigt fel. Mamma som alltid ville att hon skulle ta en smörgås eller en sockerfri liten kaka i vanliga fall.

Linnea är alldeles förtvivlad. Hon som sett fram emot att resa till Thailand nästan ett helt år. Ett helt år är nästan som ett helt liv. I hela sitt liv hade hon sett fram emot resan. De skulle snorkla och äta grillade räkor på stranden varenda dag. De hade köpt ny baddräkt, solkräm och skaffat pass. Och nu har allt förstörts på grund av hennes öron. Linnea önskade verkligen att hon inte hade haft några öron. Då hade hon kunnat följa med mamma och Cecilia till Thailand och mått bra hela julen. Hela hennes förskoleklass visste om att hon skulle åka, alla hade varit sååå avis, till och med fröken hade varit avis och nu skulle hon inte kunna följa med på grund av att hennes öron gjorde att hon inte kunde flyga. Linnea hade till och med låtsats att hon inte hade haft ont i öronen men doktorn hade ändå sett att hon ljög. För visst hade hon till och från haft mycket ont.

Nästan en hel månad, hos morfar, i Vetlanda till på köpet. Vilken tradig, hemsk jul det skulle bli, utan strand, snorkling och grillade räkor.

Hos morfar stod tiden nästan stilla, ingenting rörde sig, till och med tavlorna på väggen som föreställde springande hundar stod stilla. Hur tråkig skulle inte den här julen bli. Och morfar som knappt inte hade något julpynt alls, bara några stjärnor i fönstret men inga blinkande lampor, glitter eller änglaludd.
Morfar är ju såklart den bästa i hela världen ändå, trots att tiden står stilla och morfar rör sig långsamt och ibland inte hör vad hon säger. Linnea älskar verkligen sin morfar och han luktar så gott..


Men kontrasterna är stora: istället för en hel månad i Thailand blir det en hel månad i Vetlanda.


Onsdag 2 december 2015

Det är Camilla, Eriks dotter som ringer. Han hör direkt att något inte står rätt till för istället för den snabba, lätt forcerade rösten hon brukar ha talar hon långsamt som hon verkar undvika ämnet. Hon talar också mycket lägre än vad hon brukar göra och Erik har nästan svårt för att höra vad hon säger. De senaste åren tycker han att hörseln hade försämrats en del och buller och brus på restauranger och konserter stör honom mer än vad det brukade göra tidigare. Men han hör klart och tydligt att hans svårigheter att höra vad Camilla säger inte alls har med hans hörsel att göra. Han förstår att hon pratar så lågt för att inte Linnea ska höra vad hon säger.

Jaha, och jaså, svarar morfar Erik. Det var ju tråkigt, ja kan jag hjälpa till med något så gör jag ju naturligtvis det, du kan alltid räkna med stöd från mig, säger han nästan per automatik, men snart förstår han vad han just erbjudit sig och vad Camilla egentligen säger.
Det får honom nästan i chocktillstånd.

Linneas öroninflammationer har inte gått över, det är nu tredje gången på ett halvår och nu misstänker läkarna att hon fått något fel på hörselgången och de behöver operera in en sjunt i örat som avlastar hörselgången och lättare dränerar smuts som bidrar till infektioner. Inget allvarligt alls, sådana ingrepp görs var och varannan dag men någon flygresa är inte att tala om. Det är uteslutet.

Camilla börjar gråta, hon som aldrig gråter, åtminstone inte så Erik hör det.
- Vad ska jag ta mig till, säger hon, jag kan inte avboka uppdraget, en stor del av nästa års inkomst skulle försvinna och vi måste åka över julen, hela kokboken bygger på bilder från svenskarnas julfirande i Thailand.

Ingen finns som kan ta hand om Linnea, bara morfar. Och hon tycker ju så mycket om dig, säger Camilla. Naturligtvis är Linnea jätteledsen, vi har gjort så många förberedelser tillsammans, köpt ny baddräkt och cyklop läst på om alla fiskar hon skulle få se när hon snorklade. Vad ska vi ta oss till?

Sakta men säkert går det upp för morfar Erik att Linnea kommer till honom i Vetlanda redan om ett par dagar och att han och Linnea kommer att fira jul tillsammans.

Erik är alldeles stum och tankarna far omkring i huvudet, han som just slängt alla julsaker, sett fram emot en lugn jul med lutfisk och kanske ett besök på serviceboendet där Vera bor. Sakta men säkert förstår Erik att den jul som han så sett fram emot i all stillhet och ensamhet inte kommer att bli alls så. Han kommer att ha Linnea hos sig i nästan en hel månad.

Hur ska han kunna underhålla henne under hela tiden i alla dagar? Vad ska de göra tillsammans hela dagarna?

Han sätter sig ned och betraktar adventsljusstaken med alla fyra ljus och inser att det nog blir till att tända ett ljus i sänder och inte alla på en gång som han hade planerat.

Tisdag 1 december 2015

Morfar Erik har med glädje vänt ryggen till julen. Han har med glädje vänt ryggen åt traditionellt julfirande. I år ska bli hans första år utan sötsliskig glögg med avsaknad av alkohol, pepparkakor och oskållad mandel. Det blir inget krystat luciafirande, inga trasiga julljustakar, och inga utklippta pappersgranar med sytråd i toppen som hänger på sniskan i fönstren.
Det blir heller ingen dyr julgran som barrar trots vatten med sockerbitar i foten. Den lilla bordsgranen i plast med inbyggd ljusslinga duger alldeles utmärkt. Inga välmenande slipsar eller förmenande gåstavar i julklapp.

I år, för första gången ska morfar Erik få spendera sin jul precis som han vill, äta alla goda praliner i Aladdinasken och slänga de otäcka nya sorterna som med åren blivit allt fler och allt mer ogoda. Han ska med glädje hoppa över den sönderkokta skinkan med saggig griljering. Däremot ska han köpa det äkta vörtbrödet med russin och njuta av lutfisken med den vita såsen. Och den ska han inhandla från restaurangen på serviceboendet där Vera bor. För där vet de precis hur lutfisk ska tillagas och vitsås tillredas. Ha ska fira sin jul själv, alldeles själv, det ska bli så fint. Och kanske ska han, om han är välkommen hälsa på Vera.

Först hade han allt känt sig lite åsidosatt när hans dotter Camilla i våras hade meddelat att hon skulle åka med hela sin lilla familj till Thailand över julen. Som fotograf hade hon fått ett stort uppdrag att göra fotografierna för en livsstilskokbok som ska skildra svenskarna jul i Thailand med koriander i köttbullarna på julafton och dans runt exotiska julträdet på stranden i 30 graders värme, och det uppdraget skulle uppta nästan hela december, inte förrän dagarna innan nyårsafton skulle de komma hem. Men han förstod att det var ett välbetalt uppdrag och han visste också att det inte var helt lätt att försörja sig som frilansfotograf, så naturligtvis ville han inte missunna dem att åka dit.

Den lilla familjen som bodde i Stockholm bestod av Camilla, hennes partner Cecilia och deras dotter Linnea, Eriks förtjusande lilla barnbarn. För lilla Linnea var det också världens största äventyr och det var sista chansen att åka iväg på det sättet, nästa år skulle hon börja skolan och skulle nog inte kunna ta ledigt så länge på en gång. Camillas partner skulle vara assistent under uppdraget och fixa med blixtparasoller och ansvara för matuppläggningarna.

Men hur förtjust han än var i dem alla tre, var jularna ändå rätt påfrestande, och hade blivit alltmer påfrestande för varje år. Det var som om dottern Camilla på något sätt efter skilsmässan från sin man, Eriks numera före detta svärson, ville kompensera den otraditionella nya familjen vid varje högtid med en extra stor dos av traditionella traditioner. Det var alltid, enligt Erik, överdrivet mycket pynt och bak vid både påsk och jul. Och fastän han skämdes för att säga det, tyckte han det var nästan lika skönt när de åkte hem som det var roligt när de kom.

Så den lite bistra känslan att bli ensam kvar i Vetlanda förbyttes relativt snabbt till tillförsikt och förväntan.

Handlingskraftigt hade han rensat ut allt gammalt julbråte som legat och skräpat i källarförrådet och med stor möda sorterat de uttjänade elektriska julljusstakarna för sig och lagt de trasiga pappersstjärnor i brännbartcontainern för sig på Flishults återvinningscentral. Nog hade han tvekat en stund inför de bleknade julkransarna som han och hans saliga hustru alltid brukade hänga på ytterdörren. Men de röda rosetterna i plast hade för länge sedan bleknat till en orange märklig nyans och kottarna i kransen hade en och trillat av och nog var det vackrare att minnas både kransarna och saliga hustrun då allt satt på rätt plats och hade rätt kulör. När det mesta av julbråten var slängt kände sig Erik väl till mods och plötsligt såg källarförrådet mycket större ut.

Och det bästa av allt med den ensamma julen var att han skulle få tända ALLA ljusen på en och samma gång i adventsljusstaken. Något som han alltid, ända sedan han var liten grabb, längtat efter att få göra.
Den gamla ljusstaken i valnötsträ hade han själv snidat som barn. Ofattbart nog höll den fortfarande trots att den åkt fram och tillbaka ur lådorna sedan barndomens tider. Erik betraktade stolt den mörkbruna ljusstaken som redan stod laddad med fyra stearinljus och en tändsticksask vid sidan när telefonen oväntat ringer.

Erik tycker sig nästan höra ett särskilt alarmerande ringande i signalen och han skyndar sig fram för att svara.


Det han får höra i luren får honom nästan att tappa andan...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar