Kivifågeln som läromästare
Om jag vore en fågel skulle jag vara en hackspett. Det är den första fågeln jag kommer att tänka på. Troligtvis för att jag nyss hörde den i dungen från min altan. Med dess mycket speciella ljud som ekar i trädet när den hackar sig fram. På snudd till omöjligt att beskriva i ord.
En god vän till mig skulle vara en
kivifågel. En sådan där rund gullig brun boll men som har klor
längst ute på vingarna som gör att den kan få vara ifred från
rovdjur. Den tillhör nämligen en av de få fågelarter som inte kan
flyga, en endemisk art från Nya Zeeland.
Ingen har egentligen förstått hur
kivifågeln har kunnat överleva under alla år den funnits. För det
finns gott om faror för en liten gullig rund fågel som inte kan
lyfta från marken. Även om man har en klo längst ut på vingen.
Men så började jag tänka på att
kivifågeln kanske har särskilda band till andra organismer och
växter. Kanske står den i förbindelse med naturfenomen som jag
inte förstår mig på eller har allierade som jag inte vet om.
Kanske har den en särskild funktion i kretsloppet som jag kan lära
mig något av.
När jag googlar på kivifågeln får
jag reda på att mindre än fem procent av kivifåglarna blir vuxna,
de flesta äts upp av hermeliner, råttor och katter. Ändå så har
kivifågeln klarat sig trots de införda däggdjuren som kom till Nya
Zeeland i modern tid.
Jag tror vi alla känner någon som kan
liknas vid en kivifågel. Någon som under sin barndom utsatts för
många hot och faror men som mot alla odds har klarat sig och lever
ett gott liv. Kanske förstår vi oss inte riktigt på den här
personen, kanske har den på grund av sina erfarenheter inte blivit
riktigt mainstream och lättydd. Men det kan ju vara så att den
personen har ett speciellt band med kretsloppet själv och att vi
andra, hackspettar, blåmesar eller ugglor, har något riktigt
viktigt att lära oss av det.
Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Bielkes fredagsreflektion 20 april 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar