Bielkes fredagsreflektion




Varje fredag skriver jag "Bielkes fredagsreflektion" som publiceras i VetlandaAppen, SävsjöAppen, NässjöAppen och EksjöAppen. Det är en personlig, ibland underhållande krönika, ofta med anknytning till småländska höglandet där jag verkar och bor. Här på sidan finns samtliga publicerade krönikor.

Bielkes fredagsreflektion 8 december 2017

Det tar sin tid att julpynta


Då är de uppburna från källaren igen, lådorna med julpynt.

Den årliga genomgången av julljusstakar som, fastän jag försöker hålla koll på vilka lampor som fungerar och sära dem från de trasiga, rullar över köksbänken och korsbefruktar varandra i sin trasighet. Tre julljusstakar har åkt till tippen i år. Sedan samma visa med jordade versus ojordade kontakter. De gamla stakarna har gamla kontakter och passar inte i nya uttag. Fram med förlängningssladdar som korsar och tvärsar golvet eller pryder taket som monsterspindelväv.

Mysigt är det ändå att plocka upp prydnadstomtarna som har tappat sitt löshår, sina ljuslyktor och sina bakkavlar. Som tur är finns längst ner i lådorna en uppsjö av lossnade attiraljer som kan limmas på någon annan tomte som tappat sitt skägg. På så sätt förnyas tomtestaben varje år.

Mina jullådor innehåller flera generationers jul. Där finns dagistidens klippta julgranar i styvt papper med glitter som för länge sedan försvunnit och sytråden de hänger i har tjugotvå knutar, på gränsen till omöjliga att hänga upp.

Där finns min morfars egensnickrade kyrka med ett riktigt spelverk som efter att man spänt fjädern spelar ”Stilla natt”. Först väldigt fort, sedan väldigt långsamt. Vapenhuset i kyrkan sitter löst och kyrkporten trillar ur sina gångjärn men det är klassiker på vårt julbord och kommer så att förbli.

Där finns de nya julljusstakarna i plast med strömbrytare som vi köpt vartefter de gamla i trä tagit slut. Och där finns de tyska julhjärtana som mamma köpte som egentligen känns lite malplacerade men som finns med, som ett kärt minne av mamma. Och där finns de handblåsta exklusiva julgranskulorna som är över 100 år i bruna och gröna kulörer som mormor hade med sig från sitt föräldrahem.

Det blir en ”trip to memory lane”. Varje attiralj från tovad tomte till julkrubbans ensemble väcker minnen av olika tidsepoker och hedrar flera generationers jul. Det tar sin tid att pynta då.

Hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 1 december 2017

Att vara i väntans tider


På söndag är det första advent. Då är det den tredje december, det är det sista datumet som första advent kan infalla för att datum och helgdagar ska hänga ihop. Första advent infaller 27 november-3 december.

Advent kommer från latinets Adventus Domini och betyder Herrens Ankomst. Det är också tiden för adventsstjärnornas ankomst. Strålande solar som symboliserar Betlehemsstjärnan lyser upp våra fönster Adventstider brukar man även säga är väntans tider, troligtvis för att orden är relativt lika varandra.

Vi befinner oss därmed i väntans tider. Vissa väntar på Herren, andra på julafton. Själv väntar jag på 21 december då vintersolståndet inträffar så att ljuset dag för dag vänder åter. Någon annan kanske väntar på det sista teoritestet till körkortet, svar på prostataprovet, skatteåterbäringen eller en sistsista skiva från Kent.

Det är något fint med att vänta. Det finns ett lugn över väntans tid. Man har liksom inget annat att välja på den kommande månaden för det finns inget ogräs i rabatten att rensa, inget picknick-packande för strandutflykter, inget hö att bärga, inga grödor att skörda och saftningar, syltningar och inläggningar av frukt och grönt är redan gjorda. Till och med viltjakten är över.

Naturen vilar och väntar på att åter få spira och bli pånyttfödd när värmen och ljuset vänder åter. Men trots naturvila och slutet på kalenderåret finns det sånt som precis har börjat. Kyrkoåret till exempel har sin första dag på söndag och med den börjar väntan också.

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow  

Bielkes fredagsreflektion 24 november 2017
Mina 4 bästa upplevelsetips i närområdet

När snön ömsom ligger vit på taken och ömsom slaskar runt stövlarna kan det vara läge att tipsa om vackra nöjen som är helt gratis. Jag har valt ut mina favoriter från kommunerna i närheten.

  1. Sävsjö – Eksjöhovgård slottsruin är belägen vid infarten eller utfarten, beroende på vilket håll man kommer ifrån, vid länsväg 127. Slottsruinen är magisk och en kort promenad från parkeringen kommer man ut till den lilla ö där ruinen ligger som har anor från 1600-talet. Att gå över bron och befinna sig där får fantasin att flöda och man föreställer sig hur de gamla ätterna levde sitt liv när det var ett jaktslott.
  2. Vetlanda – Illharjen. Naturreservatet som är beläget vid sydöstra rondellen vid Västerleden. En underbar plats att promenera i oavsett årstid. Så fort man når spängerna (som fungerar för rullstolar också) som leder över de vindlande vattenstråken känns det som man förflyttats till urtiden och vilken varelse som helst kan dyka upp ur vattnet eller i skogen. Här finns både korta och långa rundor man kan gå.
  3. Nässjö – Konstguide Nässjö. Kommunen har haft den goda smaken att göra en webbaserad konstrunda i centrala Nässjö som man antingen kan QR-koda eller köra via GPS. Den ger en enkel och informativ upplevelse av samtliga offentliga utomhuskonstverk. Allt på promenadavstånd från centralstationen. Riktigt kul!
  4. Eksjö – Skurugata och Skuruhatt, naturreservatet 1 mil NO om Eksjö är superspännande med sin djupa ravin och höga bergstopp. Naturens krafter blir oerhört påtagliga här oavsett om man vandrar i den 2 km långa klyftan eller om man ”nöjer sig” med att betrakta utsikten på Skuruhatt. Var dock uppmärksam om det är halt på klipporna, annars kan äventyret bli lite för äventyrligt och sluta med brutna ben. Men maxat är det så det förslår!

Så när vi har spenderat pengar denna handelsfredag finns det ytterligare saker att göra och uppleva i vår härliga närbygd – helt gratis.

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 november 2017

Att uppfylla sina drömmar- är det alltid det bästa?


En dröm jag har burit på länge är att ha en alldeles egen vit flygel. Jag ser mig själv sitta och spela i storarummet på den majestätiska pjäsen vars ljud fyller hela huset och vid sidan står en glänsande silverkandelaber.

Det är en romantisk dröm, sprungen ur 80-talets stämningsfyllda musikvideor med pianister som just hade vita flyglar. Det är en musikalisk dröm för mig som alltid spelat piano, men som då och då fått spela på riktiga flyglar, dock aldrig en vit. Hittills har det varit en kostsam dröm omöjlig att förverkliga.

Tills häromdagen då jag fick erbjudandet att köpa min drömflygel.

Är det rätt att satsa så mycket pengar på ett instrument? Tänk om jag tröttnar på att spela när jag väl fått in flygeln i huset. Tänk om det blir precis som med min fina kaffemaskin som blänker i köket, ensam och sällan använd och som nästan alltid får stryka på foten för snabbkaffet. Är det så att vissa drömmar gör sig bäst just som drömmar och tappar sin glans om de förverkligas?

Kunde jag säga nej? Det var ju något jag tänkt på så länge och längtat efter. Efter ett par sekunders övervägande bestämde jag mig för att köpa flygeln. Den levereras till mig idag. Den kostar ungefär lika mycket som en familjs Thailandssemester. Relativt lite pengar för vissa, stora pengar för mig.

Om det blir så pampigt som det varit i mina drömmar, likaså om den låter lika bra, återstår att se. Nu har jag i alla fall uppfyllt en gammal dröm. Och man brukar ju säga att man sällan ångrar det man gjorde utan mest ångrar det man inte gjorde. Så prognosen är god.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 10 november 2017

Den perfekta varelsen är funnen!


För ett par år sedan hörde jag om en kvinna som sommartid levde på solljus. Enligt henne själv behövde hon extremt lite vanlig föda, den ljusa sommartiden kunde hon likt växterna använda fotosyntesen som näringskretslopp. Med skepsis läste jag artikeln om henne och tyckte det lät mycket flummigt, ett intryck som befästes av de leende, hippieinspirerade barfotafotona som var tagna av henne där hon bodde i en lantlig idyll.

Inte kan en människa använda fotosyntesen, vi är djur och äter föda i form av växter och djur.

Men nu har man hittat ett djur, sammetssnigeln som borde vara den perfekta organismen. Ett djur som både äter föda OCH använder fotosyntesen som energikretslopp. Tydligen kan denna varelse byta efter lust och behag. Precis som man som förare kan bestämma över en hybridbil när man vill nyttja elen och när man kör på bensin.

Skulle inte det vara den ultimata utmaningen för gen- och stamcellsforskare att knåpa ihop ett sätt att plantera in den möjligheten hos fler organismer så att vi skulle kunna välja vilket system vi vill använda oss av. Ett klart intressant alternativ i tider där köttproduktionen håller på att äta upp för stora odlingsytor och djuren pruttar för mycket metangas för att det ska vara sunt. Det skulle också öka andra arters möjlighet till överlevnad, elefanter skulle till exempel kunna stå och sola sig på savannen för att klara livhanken under år av grästorka.

Troligtvis är det ingen bra idé att människan skulle kunna använda sig av fotosyntesen, människans tidigare försök att leka gud har straffat sig, men visst är det en fantastisk upptäckt, detta enkla men geniala djur - sammetssnigeln, som lyckats med det som ingen annan veterligen klarat, kanske förutom den barfota kvinnan i den lantliga idyllen.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 november 2017

Har jag sänkt kvalitetskraven?


Klockan tio i sex på eftermiddagen ser jag mig själv kolla på Judys domstol. En amerikansk semirealityserie med så kallade autentiska rättsfall som rör småsaker som folk kan bli oense om; en beställd cateringtjänst som enligt ena parten inte når upp till förväntade portionsstorlekar, en barnsköterska som anser att barnens moder har dragit henne i håret vid överlämning mellan de skilda föräldrarna till barnen. Ur svensk synvinkel direkt onödigt att uppta rättsväsendets tid med. Men kultur skiljer som bekant åt.

Judys domstol såg jag för tio år sedan. Det var enligt min mening en riktig kalkonserie föreställande en bitsk ointressant låtsasdomare med patetiska låtsasverkliga människor med livskvalitetsbrist.

Och nu noterar jag att jag faktiskt har en viss behållning av samma program som jag tidigare obönhörligen dissat.

Vad har hänt? Har jag med åren blivit mer amerikaniserad? Har stigande ålder gjort mig mer intresserad av vardagsjuridik? Har jag blivit mer van vid det snuttifierade halvseriösa innehållet i tv-kanalerna? Har jag månne sänkt kvalitetskraven för vad jag uppfattar som underhållande?

När domare Judy skällt ut de skenbart upprörda åtalade/målsägande tar programmet slut och följs av maratonsåpopera-serien Glamour känns måttet nästan rågat. Även den serien såg jag för massor av år sedan och noterade, de få sekunderna jag orkade titta, usla skådespelarinsatser och totalt utflippad intrig. Även den serien har jag vant mig vid idag men upplever fortfarande ingen behållning. Det får jag nog tolka som ett sundhetstecken.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow  

Bielkes fredagsreflektion 27 oktober 2017

Är det redan mörkt?

Jag cyklar från stan och fattar inte vad som är på gång.


Klockan är fem på eftermiddagen och kontorsarbetarna har knappt hunnit ut från sina jobb. På cykel utan reflexer och lysen tänker jag att något måste vara fel, att min klocka stannat eller att himlen tillfälligt fördunklats på grund av ett kommande ösregn.

Såklart är det inte så. Det är i slutet av oktober och himlen börjar mörkna vid exakt den här tidpunkten oavsett kommande regnoväder eller inte. Klockan 17.24 går solen ned, eller rättare sagt, jorden snurrar runt solen med sin lutning ifrån solen och på den punkt vi befinner oss vid börjar det skymma vid fem. Plötsligt är det mörkt, borta är sommarlusten att starta projekt i trädgården klockan åtta på kvällen. Istället kura hus i skymningen som snart infaller redan tidig eftermiddag.

Vi är helt enkelt på väg mot mörkare tider ända till det vänder om två månader och det är egentligen inte så långt tills dess. Det är lika lång tid som mellan april och juni. Och det brukar inte kännas långt alls.

Natten mellan lördag och söndag återvänder vi till vintertid, dvs återgår till den tiden som vi egentligen har bestämt ska gälla. Då blir det ännu mörkare om eftermiddagen och den ljusare stunden på morgonen försvinner snabbt i förskingringen. Det är inte så att vi får en timme extra i helgen utan vi får tillbaka något vi lånat ut. Som när vi pantar våra tomflaskor och får en krona per flaska. Den har vi redan betalt för men cashar in vid pantautomaten.

På denna breddgrad vi befinner oss är det naturligt med både extremt mörka och ljusa årstider, men ändå, jag blir lika överraskad varje år. Dags att fixa nytt batteri till cykellyset.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 20 oktober 2017

Otroligt användbar trots många bisatser

Erich Fromm skrev ”Flykten från friheten” år 1945. En bok jag läste för första gången på Lärarhögskolan där den ingick som kurslitteratur. Jag minns att många ondgjorde sig över det komplicerade språket. Boken skiljde sig markant från nutidens twittertexter, men när man hittat den röda tråden och förstått att navigera bland bisatserna insåg man snabbt att denne tyske psykoanalytiker visste vad han pratade om. Boken blev då till en vägledningsbok av kaliber att använda i oroliga, ovissa tider.


För att summera innehållet i ett par meningar kommer Fromm fram till att vägen ut ur själens obotliga ensamhet för den fria moderna människan är att ge sig i kast med saker, våga möta andra människor, trots risken att bli besviken och få förhoppningar om kärlek och vänskap krossade. Det är den enda lösningen för att undvika isolering och extremism. Ett budskap som känns högaktuellt. Erich Fromm var själv av judisk härkomst och fick lämna Tyskland i mitten av 30-talet när nazisterna vann mark och folks sympatier.

Så när vi med rätta blir rädda för terrorism, hat och extremism är Erich Fromms förslag att göra tvärtom mot vad instinkten säger. Instinkten säger att vi ska gömma oss, vara mer vaksamma och misstänksamma, installera larm i våra hus, kika bakom gardinerna när okända människor passerar och bara umgås med dem vi redan känner. Att då göra tvärtom, befinna oss ute, möta människor och företeelser, kasta oss ut fastän vi vet att det kan sluta med svek och förvirring är lösningen och har klart fler fördelar än nackdelar. Det är Fromms slutsats att enbart då kan vi hantera vår frihet, leva i frid med oss själva och andra och utveckla vårt samhälle tillsammans. Jag är benägen att hålla med.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 oktober

Hur tänker mannen?


- Torsdag, fredag kan du komma, bla bla bla. Jag fixar, bla bla bla, inga problem, bla bla bla.

Mannen som talar i telefon bakom fiskdisken tar luren ett par centimeter från örat och tittar uppfordrande och frågande på mig. Ungefär som att han undrar varför en kund stör honom i hans samtal. Jag som står på andra sidan fiskdisken säger:

- Jag ska köpa en makrill, och så förväntar jag mig att han ska avsluta sitt samtal.
- Hel eller halv, frågar mannen kort utan minsta intention att avsluta telefonsamtalet.
- Hel, svarar jag och känner mig faktiskt rätt så nedslagen av hans ointresserade sätt.

Han sveper in makrillen i ett papper och lägger den på disken med en plastpåse vid sidan om. Fortsatt ivrigt talande med sin kompis i telefon tar han betalt med ena handen, ger tillbaka växel utan att bemöta mig med varken en blick eller ett ord. Jag får dessutom lägga ned makrillen själv i påsen.

Jag går ifrån fiskvagnen på torget både häpen och irriterad.

Hur tänker mannen i fråga? Är han helt ointresserad av att kunder handlar i hans fiskvagn? Är han extrainsatt personal som egentligen inte alls har tid eller lust att expediera fiskkunder? Är han omedveten om hur hans beteende uppfattas av mig, struntar han kanske i vilket? Valde han månne medvetet att vara otrevlig?

Så här tänker kvinnan i fråga, dvs jag: Mannen, lägg undan mobiltelefonen när du expedierar folk i din fiskdisk! För maken till ointresserat, serviceominded och nonchalant bemötande har jag sällan skådat! Att låta bli att tala i telefon när man idkar handel borde vara en självklarhet, sunt förnuft helt enkelt.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 6 oktober

Viralt nog för mig


Jag sitter på inspirationsföreläsning: ”Den digitala framtiden”. Föreläsare är en tidningskonnässör och sociala medierexpert. Hon berättar att det säkraste sättet att få en krönika eller ett inlägg viralt, göra skillnad, få massor av delningar och läsningar är att: 1. väcka ilska, typ missförhållande och diskriminering. 2. få läsaren att känna glädje, ex humoristiska händelser 3. uppbringa värmekänslor, ex förverkligade drömmar och hjältedåd. 4. framkalla rädsla, ex krig och elände.

Det funkar det vet vi. Det är inget nytt för de flesta som arbetar med sociala media i form av Facebook, blogg, Instagram, Twitter mm. Jag undrar ändå om inte det som berör oss allra mest i livet oberoende av sociala medier är de små tingen av godhet.

Häromdagen fick min ena flicka Siri en sten i ögat. Det var en kompis till henne som kastade. Det var ingen konfliktsituation, men ändå ovarsamt gjort. Siri kom hem ledsen och hade ett jack strax under ögat. Jag kontaktade pojkens föräldrar. Ett kort samtal mellan hans far och mig utspelade sig där jag berättade att Siris öga var intakt men att det hade kunnat gå illa om den vassa stenen träffat bara någon millimeter högre.

Några timmar senare, strax innan läggdags ringer det på ytterdörren. Utanför står pojken och hans mamma. De kommer för att säga förlåt. Pojken ber om ursäkt och kramar om Siri och allt är bra igen. Så oerhört stort av en 12-årig pojke att följa med sin mamma och rakryggad be om ursäkt för vad han har gjort. Det kallar jag äkta hjältemod, det värmer mitt hjärta och får mig att känna att det verkligen finns hopp för oss människor.

Jag vet inte hur många läsningar eller delningar den här krönikan får. Den blir med största sannolikhet inte viral, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att de små sakerna i livet är de stora och det är viralt nog för mig.

Hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 29 september

Jag har för första gången varit på Reikihealing. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta, jag hade fått behandlingen i present, men jag gick dit med nyfiket sinne.


Jag fick lägga mig på en brits med kläderna på, healern la händerna växelvis på min kropp och ovan min kropp. Hon uppehöll sig extra länge på de ställen hon tyckte behövde extra energi. I mitt fall var det mitt ena knä, inte så märkligt eftersom jag skadade mitt ena knä i vintras. Dock var det andra knäet som behövde extra försorg. Kanske för att det har fått jobba extra som kompensation för det skadade knäet. Hon gick igenom kroppsdel för kroppsdel och berättade att hon såg sig själv som ett medium för energi som strålade via henne ner i min kropp. I min värld påminde det om kristen helbrägdagörelse med handpåläggning.

Det hela pågick i 1,5 timme och till min förvåning upplevde jag inte behandlingen tråkig vid något tillfälle. Jag brukar annars tröttna efter en kort stund på att vara stilla. Häromdagen var jag på bio och såg filmen om Björn Borg och höll på att nicka till efter tjugo minuter.

I slutet av behandlingen bad healern mig att visualisera att jag gick på en vacker stig bärandes en ryggsäck. Det var inga problem, jag tänker ofta i bilder. Lite klurigare blev det när hon bad mig att göra mig av med lasten i ryggsäcken, slänga in den i en imaginär magisk eld och få tillbaka den tom. Ryggsäcken i min fantasi var fullstoppad av sedlar som jag inte hade någon större önskan att bli av med. Hursom, slängde jag in ryggsäcken och fick tillbaka den, dock fortfarande fylld av sedlar som bara var lite brända på toppen.

Efter behandlingen kände jag en härlig lyckokänsla i kroppen, som om jag bar på en massa spännande, ännu oupptäckta roligheter.

Man får tro på vad man vill, var och en blir salig på sin egen tro. Reikihealingen gav mig en härlig upplevelse och jag fick pröva på något nytt och det är nog den stora behållningen.

Jag hälsar er härlig helg
-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 22 september

Från månaden maj är jag strumplös. Det är ett sätt för mig att manifestera den varma årstiden. Inte förrän 1 oktober får jag, enligt mina egna principer, ta på mig strumpor igen. Även om både jag och fötterna längtar efter strumpornas värme och skydd när hösten kommer är första strumpdagen en dag av sorg. Tårna protesterar, känner sig kränkta och instängda och svarar med att bli svettiga och allmänt bångstyriga.


Vi vill inte ha strumpor på oss, säger de och fötterna håller med.

Jag känner mig som en mamma som sätter på sina nylockade barn cykelhjälm på huvudet. Det är ett måste, det är för er säkerhet. En välbevarad frisyr är inget mot ett helt och oskatt huvud vid en cykelolycka, brukar jag välmenande säga till dem. Ungefär så säger jag till tårna:

- Det är för ert eget bästa. Den kalla årstiden är här nu. Ni blir skavda i höstkängorna och jag blir förkyld om jag går på kalla golv utan strumpor. 

Men ingen utav oss gillar läget, varken fötterna eller jag. Vi bara accepterar och tiger still efter en stund.

De senaste kvällarna har jag varit frusen och inte ens idogt flexande med fötterna i soffan gjorde mig varm. För sommaren som aldrig riktigt kom kändes definitivt slut. Det var kallt, regnigt och huttrigt i mitt hus. Inte ens trösten av vissheten att kantarellerna växer tack vare regnet gjorde mig varm och glad.

Då var jag nära att frångå mina strumplösa principer. Men jag stod emot impulsen att sätta på mig strumpor, jag satte på mig ett par varma tofflor och kände mig nöjd med det. Tofflorna åkte av ganska snabbt, efter fem minuter faktiskt. De hade under sina få minuter på fötterna en värmande funktion. Men sen fick det vara nog.

Vissa principer bör hållas på, september är helt enkelt en nakenmånad för fötterna.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 15 september


Sedan jag började ge ut böcker av externa författare på mitt förlag har mitt intresse för litteratur dalat kraftigt. Det låter kanske som en paradox. För nog borde en förläggare vara intresserad av andras böcker. Och visst är jag det, men i takt med att jag mer och mer läser andras manus och har övergripande ansvar för sättning, layout och omslag har jag istället börjat se böcker som produkter. Det finns såklart en logik i det.


Men jag har märkt att jag inte ser andras böcker för dess innehåll och som tidigare, läser för njutningens skull, utan mer börja beundra eller dissa bokomslaget. Om boken är i mjukpärm eller hårdpärm har också blivit viktigt för intrycket jag får av en bok. Därefter lägger jag märke till papperskvalitet i inlagan, vilka typsnitt de har valt, vilken storlek på bokstäverna som finns, hur pagineringen ser ut och hur passande marginalerna är. När jag sedan börjar läsa boken tänker jag mest på vilket berättarperspektiv författaren valt, vilket tempus som är rådande och börjar laborera i tanken om det inte hade varit bättre med ett jag-perspektiv och texten skulle ha vunnit på att bli skriven i presens. Och vips så är boken slut och ibland har jag inte ens tänkt på vad boken egentligen handlar om.

Efter att jag anordnade Vetlanda bokmässa förra helgen köpte jag på mig ett exemplar av varje utställande författares alster. Jag har nu lovat mig själv att jag ska läsa dessa böcker på ett helt amatörmässigt sätt, av ren lust och ta av mig redaktör- och förläggarglasögonen.

Det får vara någon måtta på hur arbetsskadad man får bli.

Ytan är viktig men innehållet viktigare!

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 8 september 2017

Ge det gamla en ny chans


Vart tredje år ser jag om favoritfilmen ”Den enfaldige mördaren”, av Hasse Alfredson. Vart sjunde år läser jag om en av mina favoritböcker ”Den befjädrade ormen” även den av Hasse Alfredson. Att se och läsa om sådant jag sett innan ger mig en känsla av igenkännande men framförallt märker jag, vartefter åren går, att jag lägger märke till nya saker.

Den första gången jag såg ”Den enfaldige mördaren” tänkte jag mest på det finstämda porträttet av den harmynte huvudpersonen och den klassiska repliken - ”Det är inte pengarna, det är principen”, som fabrikören säger när han dagen före julafton kastar in den fattige arbetarens pengar i elden. Andra gången jag såg filmen fastnade den obehagliga tidsandan med skånska nazister som figurerade i filmen på näthinnan. Den tredje gången jag såg filmen tänkte jag mycket på det patriarkala översitteri som fabrikören utsätter huvudpersonen och hans syster för.

Det blir helt enkelt en ny film varje gång, fastän jag känner storyn i detalj.

Häromdagen återupptäckte jag isländska sångerskan Björks debutalbum från 1993, även det en skiva jag lyssnat till många gånger förut. Men nu fick låttexterna och sångerna en helt ny betydelse. Skälet till att jag fick ett sådant annorlunda intryck av albumet är nog att jag själv har utvecklats musikaliskt och att jag befinner mig i en livssituation där hennes musiktexter talar till mig på ett sätt som tidigare varit obekant. Det blev en aha-upplevelse att ta till mig hennes konstnärliga ackompanjemang och röstlek och med nya öron lyssna på musiktexterna som grep tag i mig på ett nästan bokstavligt sätt.

Pröva att läsa om en bok, lyssna om en skiva eller se om en film som du tidigare gillat. Ser du med nya ögon och hör med nya öron?

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 1 september 2017

Tågkupén var fylld av resenärer som knapprade på sina mobiler, lyssnade i lurar, läste eller sov. Utanför tågfönstret regnade det.


Tåget saktade in och stannade utan att vi var vid någon station.
Tjut och brus i högtalaren, konduktörsrösten sa: Vi har fått veta att det är strömavbrott längre fram på spåret och nu är även tåget vi åker i helt strömlöst. Vi återkommer när vi har mer information.

Samtliga resenärer vaknade upp från sina sysslor och började titta sig omkring. Vissa hade anslutande tåg, andra skulle med flyget. Någon förstod inte svenska men förstod ändå att något oönskat inträffat.

Vi började se varandra och började prata med varandra. Bistron blev fylld med folk och personalen gjorde så gott de kunde för att hålla modet uppe på oss alla.

Det blev drygt och några tappade humöret, andra tog det mer med ro. Trist, jag missar mitt möte, tänkte jag. Men så levande alla människor blev. Så medvetna och öppna vi blev mot varandra. De flesta hjälptes åt att hantera situationen.

För väntan blev lång. I över tre timmar var vi strömlösa och det började bli ont om syre i det fullsatta tåget. Vissa drabbades av stark oro som visade sig på olika sätt. Situationen blev med timmarna mycket olustig. Till slut blev vi evakuerade till ett annat tåg under dramatiska former.

Mer än fyra timmar senare än planerat anlände vi till slutdestinationen. Alla var lättade över att komma fram och det var som om vi hunnit lära känna varandra väldigt väl och att vi ville varandras bästa. Det ville vi säkert innan också, men nödsituationen fick oss bekänna färg och visa känslor.

Det blev en händelserik resa som fick mig att reflektera över mänsklighetens många sidor. Dock funderar jag på om det finns alternativa färdmedel till returresan.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 25 augusti 2017

Vad förväntas av en idrottsförälder?


Mina barn gillar alla sporter men har genom åren fokuserat mest på ishockey, fotboll och innebandy. Jag har suttit med på träningar, kört dem till turneringar, deltagit i kringaktiviteter som att stå i kafeterian, skött i sekretariatet, tvättat lagets matchställ, mm.

Det finns de föräldrar som har ett engagemang långt utöver mitt eget. De som helt ideellt tränar laget, planerar, konkar material och bär helhetsansvaret. Min insats kan ses som medelmåttig, någonstans mitt emellan eldsjälarna och de som inte engagerar sig alls.

Jag har förväntningar både på mig själv och på andra föräldrar. För nog blir jag sur när jag märker att inte alla föräldrar betalar mig för presenten jag haft utlägg för och som vi samlat ihop till ledarna som tack för säsongen. Jag upplevde också, under de år barnen var små, att det var samma gäng som hjälptes åt. Vissa föräldrar var aldrig där och lämpade på så sätt över uppgifterna till oss andra. Och även om man glatt gör det för barnens skull kan man känna lite krassa känslor över att vissa slipper undan.

Men hur engagerad måste man vara som förälder? Man har ju faktiskt betalt en avgift för att barnen ska få utöva sin sport. I anmälningsavgiften står det ingenstans att det förväntas av en att man ska tvätta, baka, stå i kafeterian, släpa utrustning, köra till matcher, plocka fram och plocka bort. Man kan sakna körkort, har en knaper ekonomi, ha påvra kunskaper i svenska språket, vara handikappad, jobba de flesta helger, mao sakna möjlighet att vara engagerad. Eller så kanske man helt enkelt inte har lust, man har betalt medlemsavgiften tycker och det ska vara tillräckligt.

Är det okej att inte hjälpa till med kringaktiviteter? Hur löser man det annars om inte ideella krafter hjälper till, höjda medlemsavgifter avskräcker ju ännu fler familjer. Ska man förlita sig till att det alltid finns eldsjälar som ställer upp i ur och skur?

Fredagsfunderingar från en medelengagerad idrottsförälder.

Hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 18 augusti 2017

En solskenshistoria


Vädret i sommar har inte varit det soligaste i mannaminne, ändå finns det gott om människor och historier med sol i hjärtat.

Min väninna blev igår av med sin cykel. Olåst hade hon lämnat den i stan och efter avslutat restaurangbesök var den borta.

Olycka.

Det var hennes makes cykel som hon fått låna med förbehållet att vara noga med att låsa. Tankarna for hos min väninna: Betala dyra tusenlappar för ny cykel, berätta nesan för maken som väntas hem om ett par dagar.

Dubbel olycka.

På natten vaknar min väninna kl 04.30 av oro och grubblar på en strategi för att hitta den stulna cykeln, kanske ska hon uppsöka vissa bostadsområden och leta.

Tidig morgon kl 08.00 besöker min väninnas väninna ett loppisforum på facebook. Där ser hon ett inlägg om en cykel. Inte en cykel till salu utan en text om en upphittad cykel. Min väninnas väninna var med på restaurangbesöket kvällen innan och förstår att det kan vara den försvunna cykeln.

Min väninna får tillbaka sin cykel och personen som lagt upp inlägget berättar att hon sett cykeln kl. 04.30 utanför sitt hus och misstänkt att den var stulen och kl 08.00 gjort inlägget på facebookforumet.

Lycka.

Och det blir dubbel lycka när min väninna träffar sin man igen och får berätta om cykelhistorien.

Hur höga är oddsen för dessa sammanträffanden? Att min väninna vaknar 04.30 och oroar sig, att en annan person vid samma klockslag ser cykeln utanför sin bostad. Och att min väninnas väninna går in på facebookforumet vid kl 08.00 precis då inlägget lagts ut och syns i flödet.

Man kan kalla det slumpen, Guds vilja eller vad som passar en själv bäst. I min värld är ett tecken på godhet och hur tillfälligheter kan samspela till vår fördel, en historia om människor med sol i hjärtat. Uppmärksammar vi händelser likt denna tillräckligt ofta blir vår vardag lyckligare och vår ork att ta itu med svårigheter större.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 11 aug

Den ultimata leken - sten, sax, påse

Den perfekta leken med de perfekta oddsen. Jag och mina barn gör ofta sten-, sax-, påseleken. Vi har lika roligt varje gång och varje gång är det lika spännande.
Om det mot förmodan skulle vara någon som aldrig har spelat sten, sax, påse så berättar jag kort hur leken går till. Två spelare tävlar mot varandra. Med handen visar båda samtidigt, antingen tecken för sten (knuten hand), sax (pekfinger och långfinger i luften) eller påse (öppen hand). Sten slår sax, sax slår påse och påse slår sten. Visar båda samma tecken (vilket kan hände många gånger i rad) körs omgången om tills olika tecken visas. Vi brukar köra först till tre stycken vunna omgångar, då en av oss vunnit och leken är över, tills man spelar nästa gång, vilket för vår del brukar hända inom kort tid.

Det finns så många lekar och spel som bygger på kunskap eller skicklighet där barn och vuxna har olika utgångslägen. Eller lekar som behöver utrustning och där spelpjäser ofelbart försvinner. Eller spel med regler som inte alla förstår sig på eller tolkar olika. Men sten, sax påse förstår sig alla på. Oavsett ålder eller sinnesstämning är det alltid upplyftande och spännande.

När jag och barnen är oense om triviala saker kan vi låta en sten, sax påse avgöra vem som har rätt. När vi väljer mellan olika alternativ brukar vi låta sten,sax påse bestämma vilket vi ska välja. Ibland kör vi turneringar med bäst av tre, i tre omgångar så att alla kan vara med i samma dramatik. Väldigt enkelt, väldigt roligt.

Idag spelade vi sten,sax påse om vad min fredagsreflektion skulle handla om. Svaret blev: sten,sax påse. 

Har du inte provat sten, sax, påse-leken, gör det. Enda svårigheten är om du är själv, då funkar det inte. Ännu har jag inte lyckats köra simultant med båda händerna och hålla dolt för mig själv vad den andra handen ska välja för tecken.

Jag hälsar er härlig helg


Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 4 aug

Vet du vad ”Nudging” är för något?


Nudging handlar om att styra hjärnan, att knuffa den i rätt riktning mot önskade val utan att ta till styrmedel som lagar och regler, skatter eller informationskampanjer.

Det är i och för sig inget nytt att handeln länge använt nudging som ett styrmedel. Tänk på vilka artiklar som ligger närmast kassorna. Det är varor som är enkla och oftast billiga att plocka på sig. Otåliga barn (och vuxna) som står och väntar i kassakön blir extra sugna på godiset som är placerat där. Tänk vilka varor som är placerade i i ögonhöjd i påläggsdisken. Det är oftast de ostar och leverpastejer som affären har störst vinstmarginal på.

Så på sätt är nudging inget nytt alls, men nu ska det tydligen handla mer om att introducera beteenden som får oss att göra klimatsmarta och hälsofrämjande val och mindre om att få oss att köpa mer.

Ett konkret exempel som nyligen gjordes i en matvarukedja. Önskat resultat: Man vill öka andelen av det vi äter med grönsaker och ickeköttprodukter. Man vet att köttfärssås är en favoriträtt. Man placerar bönor bredvid köttfärsen. När vi ser bönorna och köttfärsen på samma ställe får vi idén att köpa både köttfärs och bönor och använda det ihop. Resultat: Köttfärsförsäljningen minskar och bönförsäljningen ökar.

Så långt, så bra. Men betänk ändå att bakom detta val ligger det en teori som är uttänkt och planlagd. Och betänk att denna styrning, kallad nudging, kan användas i vilket syfte som helst.

Köp det du önskar, men tänk själv och var medveten om att varorna i din korg kanske inte är någon slump.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 28 juli

Bokstäverna dansar tango på natten?


Bokstävernas placering på tangentbordet följer inte alls alfabetes ordning. Det kanske skulle de vara enklare om de satt i bokstavsordning.

Men det finns en poäng med att de är placerade som de är för bokstäverna får nya grannar och det är ju alltid berikande att inte se samma vy när man tittar ut över sin tomthäck. B får sällskap av V och N. U får sällskap av Y och I, bokstäver som de annars har långt till i den vanliga alfabetsföljden. Det är bara J,K,L som har samma grannar både till höger och vänster. Kanske trivs de extra bra ihop och har svårt för att skiljas åt. Ö får även ha en granne till höger i Ä och slipper vara sist som brukligt är. Men A har fortfarande ingen granne till vänster. Lite synd tycker jag om bokstaven Q som så sällan blir använd i det svenska språket. Men det gäller ju oavsett om hen finns i det löpande alfabetet eller på tangentbordet.

Det finns två bokstäver som fått stjärnstatus på tangentbordet, F och J, två tangenter med upphöjning så man i blindo ska känna var man befinner sig på tangentbordet. Som två ledstjärnor ligger de i mittersta raden och anger läget för alla andra bokstävers placering.

Jag har roat mig med att se vilka ord som kan bli i obruten följd med bokstavsordningen på tangentbordet. jag har fått fram: ER, ERT, TY, PÅ och AS. Det är inte så många i och för sig, men då har jag inte räknat: I, Å eller Ö som egentligen är egna ord men som jag inte tycker räknas i detta sammanhang.

Jag tror att bokstäverna på tangentbordet trivs bra ihop och gläds över att få finnas i den ordningen, men när jag sover kanske de minglar omkring och skapar ytterligare nya kompisar och nätverk, eller så dansar de passionerad tango fram till småtimmarna, men strax innan jag öppnar datorn igen, snällt och beskedligt hoppar tillbaka till gängse tangentordning.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 21 juli

Att se sin hembygd med nya ögon 

Närmiljön är oftast förknippad med vardagliga bestyr. Inget som skapar stora upplevelser, det mesta går obemärkt förbi.

Det är när vi är på resa långt hemifrån som minnena skapas, tror vi. Då vi öppnar vi våra sinnen, och ser charmen i varje uteservering, inköp gör vi i butiker som alltid kommer att förknippas med minnesvärda situationer. Promenaden vid stranden där vi samlar vackra stenar blir unik.

Veckan som gått har jag lett skrivkurs på Ädelfors Folkhögskola, ungefär en mil från min bostad. Precis som deltagarna i kursen bodde jag på skolans internat och redan efter första dagen när jag gjorde ett ärende inne i Vetlanda kände jag mig som en besökare i min egen stad.

En mycket spännande upplevelse att svänga in på stormarknadens parkering som jag gjort hundratals gånger förut och känna att jag bara tillfälligt var på besök för att inhandla material att använda på kursen. Lika nytt och fräscht kändes det att åka och bada vid en badplats jag besökt massor av gånger innan.

Den nya känslan beror delvis på att jag var i sällskap med personer som aldrig besökt Vetlanda tidigare men även på att jag själv försatt mig i ett nytt ”mode”, ett nytt upptäckarläge. Med helt nya ögon såg jag både Vetlandas butiker, restauranger och vackra miljöer ur ett nytt perspektiv. En härlig känsla att ”turista” i sin egen stad. Det rekommenderas varmt att då och då ha ett öppet sinne i sin egen stad, man kan få upplevelser man inte fått tidigare som lyfter vardagen i samma stad.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 14 juli

5 tips för hur du njuter av sommaren fastän du jobbar 

Inte är sommarens härligheter med bad, grill och utflykter till enbart för dem som är lediga eller har semester. De flesta somrar har jag arbetat även innan jag blev egenföretagare och jag tror inte att jag gjorde särskilt mycket mindre grejor, upplevde färre saker eller samlade mindre sommarminnen än de som var lediga.

Här kommer 5 enkla tips för dig som vill uppleva sommarens ljus och glädje trots jobb.

1. Ät din lunch utomhus. Ta med egen lunchlåda eller köp en take away-portion och sätt dig på närmsta gräsplätt och ha picknick med dig själv eller en kollega.
2. Ha med en färdigpackad badpåse med dig till jobbet så kan du åka direkt efter arbetsdagens slut och ta ett dopp. Eller om du har nära till sjön, kombinera punkt 1 med punkt 2.
3. Cykla eller gå till jobbet och känn de tidiga morgnarnas luft och ljus. Har du långt till jobbet kan du gå eller cykla en delsträcka.
4. Nyttja flextiden, om du har tillgång till det. Gå lite tidigare från jobbet eller kom lite senare en dag och gör något ”somrigt” med de lediga timmarna.
5. Vi behöver mindre sömn den ljusa tiden, så du kan utan större problem gå upp tidigare och gå och lägga dig senare. Du behöver med andra ord inte tacka nej till tillställningar med motiveringen att du ska jobba dagen efter. Du kan sova lite mer i höst/vinter istället.

Säkert har du minst fem fler tips som passar dig och din sommarglädje. Använd dem för att göra din jobbande sommar till en minst lika njutbar tid som dina lediga medmänniskors. Och om du en dag ändå känner dig lite nedstämd för att du jobbar kan du alltid glädjas lite extra när det ösregnar och är småkallt över att du har tillgång till en varm och torr arbetsplats och inte campar i ett tvåmannatält på någon festival någonstans :-)

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow


 Bielkes fredagsreflektion 7 juli 


Humoristisk vattenfilm med torrt budskap


Häromdagen medverkade jag i en humoristisk filmsnutt gjord av Vetlanda kommuns informationsavdelning. Filmen ingår i kampanjen ”Varje droppe räknas” som handlar om att vi behöver bli medvetna om hur vi hushållar med vårt dricksvatten. Låga grundvattenbestånd har uppstått i så gott som varje kommun härikring.

Olika personligheter med olika yrken figurerar i de sex filmer som gjorts. De är spexiga, med glimten i ögat bjuder de medverkande och Vetlanda kommun på informationsmaterial som är av största vikt.

För vad skulle egentligen hända om vi plötsligt inte har tillräckligt med dricksvatten? Det är en helt ny situation som bara för ett par år sedan helt otänkbar. Torka och vattenransonering var realitet främst i ökenländer långt bort, inget som kunde hända i Sverige. Men hux flux har det hänt och det är högst verkligt.

Jag har själv redan fått känna på det för förra året sinade brunnen i sommarstugan i södra Småland. Efter augustis skrivkurser på gården var vattnet slut. Okej, tänkte jag, det kommer nytt till nästa år, men det gjorde det inte. När brunnen synades i början av denna säsong var den lika torr som den var förra augusti. Det är en brunn som använts i över hundra år och som aldrig sinat innan.

Nu börjar det bli lite läskigt, eller hur. Så även om Vetlanda kommuns filmer om att spara vatten är gjorda med humor är budskapet högst allvarligt för det finns över huvud taget inget humoristiskt i att en dag stå utan dricksvatten.

Så vi behöver vi bli påminda om att världen inte går under för att våra gräsmattor på tomten får klara sig utan konstbevattning utan blir lite brunbrända. Världen går däremot under för oss om vi inte har dricksvatten.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow  


Bielkes fredagsreflektion 30 juni

Pengar i madrassen är ingen bra idé

Idag är det slut med Carl von Linnés och Karl XIs sedelvälde. Grundarna av Karlskrona och det botaniska systemet har gjort sitt.

På hundralappen som från och med i morgon är ogiltig att handla med står i mycket små bokstäver, enbart synligt med förstoringsglas, Linnés latinska motto: Omnia mirari etiam tritissima, vilket betyder, Förundra dig över allt, även det mest alldagliga. Och förundrad kan man verkligen bli, bland annat över Riksbankens beslut att på ett par år byta ut alla mynt och sedlar.

Som skäl anges ofta: säkerhet. De nya sedlarna är svårare att förfalska. Om det finns inget att invända. Alla vill känna säkerhet i användningen av sedlar, även om vi paradoxalt nog går mot mindre och mindre kontanthantering. Sverige är ett av de länder där vi använder minst kontanter. Så det är kanske ingen tillfällighet att iZettle och Swish just är svenska betalningsuppfinningar.

Om man hade varit konspirationsteoretiker eller bott i ett land med stor korruption hade man kanske ansett att pengabytet var ett sätt för staten att göra sig av med en skuld till folket. En typ av avancerad penningtvätt. Efter förra årets sedelbyte saknas nästan två miljarder oinlösta kronor. På så sätt har staten blivit av med en relativ stor låneskuld till befolkningen på ett fullt lagligt sätt för det ligger på vårt egna ansvar att växla in. Ungefär 80 miljarder kronor finns idag i kontanter. Det ska bli intressant att med facit i hand se hur mycket av de som ”försvinner” i bytet.

Det finns också en del spännande effekter av sedelbytet. Rånpengar som snart blir värdelösa, pengar som ofta ingen rapporterat som saknade och som fortfarande varit för heta för att tvätta.

Men en sak är säker, det lönar sig inte att ha gamla pengar i madrassen så gå igenom gömställena, leta reda på gamla presentpengar, spargrisar och sedlar stoppade i böcker. Så att vi gör vad vi kan för att casha hem vår låneskuld från staten.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 23 juni

Vi går mot mörkare tider redan på midsommarafton

Klockan 06.24 i onsdags ägde sommarsolståndet rum. Sommarsolståndet är tidpunkten på norra halvklotet då jordens axel står som mest lutad mot solen. Det innebär att det aldrig blir riktigt mörkt var du än befinner dig i Sverige eftersom solen bara är en bit under horisonten. Bor man ovan polcirkeln blir inte det minsta mörkt kring dessa dagar, inte ens någon skymning. Det omvända förhållandet råder på södra delen av halvklotet, de har just nu sin mörkaste tid på året.

Sommarsolståndet har för mig en dubbelbottnad betydelse. Det betyder att vi nu står vid ljusets höjdpunkt. Den ljusnande framtid är så att säga här nu. Det blir inte bättre än såhär. Det betyder också att vi redan i onsdags går mot mörkare tider även om det i realiteten inte märks så mycket de kommande veckorna. Men ändå, dagarna blir kortare och ett tu tre så är det snart jul igen!

Men nu är det midsommar och oavsett om vi firar traditionellt med sill, färskpotatis och dans kring majstången, eller har alternativ majstång, en så kallad majsnippa (för att istället hylla den kvinnliga könssymbolen), eller de facto inte firar alls, står ljuset i sin glans och väntar på oss dag som natt.

Passa på att göra något helt oväntat, ta tillfället i akt och ring en vän du inte talat med på länge, ta bussen till ett ställe du aldrig varit på tidigare eller bara sätt dig ner och tänk en tanke du aldrig tänkt förut. Se vad som händer, kanske blir det en midsommar som både blir traditionell och otraditionell. Ett tillfälle att skapa nya traditioner.

Och för er som läste min förra fredagsreflektion om att jag undrade hur många som skulle trotsa fotograferingsförbudet på skolavslutningen, kan jag berätta att det var en hel del föräldrar, främst pappor, som fotograferade. Antingen hade de missat lappen om fotoförbudet eller så kunde de helt enkelt inte låta bli att fota sina små älsklingar när de sjöng sommarsånger på scenen. Det i sig är en svår tradition att bryta.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 16 juni

Var tar tiden vägen?


Ur ett filosofiskt perspektiv hävdas det att tiden inte alls existerar, att den enbart är en chimär, ett påhitt av den moderna människans iver att mäta och kontrollera flöden. Ur ett biologiskt perspektiv kan tiden beskrivas som; av naturen bestämda cykler, exempelvis dygnsrytm, månens varv runt jorden och jordens varv runt solen.

Ur mitt perspektiv kan jag beskriva tiden som både godtycklig och opålitlig. Vintermånaderna går oerhört långsamt. Mörkrets tid segar sig fram som sirap på en sked som aldrig sluta rinna och hur man än gör hänger dropptrådar kvar i luften. Sedan kommer sommarmånaderna och paniken sprider sig över allt man vill göra men inte hinner med. Nu är vi i mitten av juni och redan snart vänder det mot mörkare tider. Varje dag känns som torsdag när jag ska förbereda min fredagsreflektion! På så sätt känns tiden godtycklig och går med andra ord olika fort.

När jag tänker tillbaka på mina år med småbarn minns jag deras första skor, blöjberget i soptunnan och första utlandssemestern tillsammans. I minnet är det en kort och koncis period, men som faktiskt varade i fem år! Och när jag läser mina dagboksanteckningar från den tiden förstår jag att jag upplevde den som oerhört långsam och dryg. Så på så sätt är tiden, eller åtminstone minnet av den, opålitligt.

I dag har mina barn skolavslutning och jag har fått information om att det är förbjudet att fotografera vid det gemensamma sånguppträdet på scenen. Detta med anledning att förhindra spridning på sociala medier på barn som inte vill eller får synas där. Ett beslut som jag inte debatterar här, men det ska bli spännande att se hur många föräldrar och släktingar som kan avstå från att tårögt filma sina barn när de sjunger: Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart...

Men för mig är det ett tillfälle att uppleva tiden utan att hastighetsbestämma den. Tiden får helt enkelt ta vägen dit den vill.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 9 juni

Det är okej att vara lite bitter och avundsjuk ibland


Jag tycker om både egna och andras framgångar. Jag tycker det är fantastiskt roligt när det går bra för bygdens företag, när mina kämpande kollegor får priser och utmärkelser, när jag har berört människor med böcker jag skrivit eller föredrag jag gjort.

Men det finns liksom en gräns för hur bra det kan gå för andra när man själv befinner sig pustande i en brant uppförsbacke och man samtidigt ska ha förmåga att glädjas. Den gränsen var nära häromdagen.

Överallt på sociala medier såg jag mina vänners framgångar. En författarkollega fick Kulturrådets femåriga arbetsstipendium, jättekul och få förunnat. En god vän fick den eftertraktade chefstjänsten han sökt, väl förtjänat och superspännande. En boende i samma kommun som jag vann 10 miljoner på Joker, ofattbart maxat såklart. En annan god vän kom in på en utländsk eftertraktad skola, beundransvärt och utvecklande.

Jag gläds med dem alla, men samtidigt såg jag mig själv linka upp och ner för trapporna i huset med ömmande Königsopererade tår och avslitet korsband bärandes tvättkorgar med varierande smutsig och ren tvätt. Jag tänkte på att jag själv trots många års sökande aldrig fått något arbetsstipendium, inte ens det ettåriga. Att jag själv inte ens kom på intervju till det uppdrag jag sökte senast och att jag varken har ekonomiska eller andra möjligheter att gå på spännande utbildningar utomlands. Då blev det lite ansträngande att superglädjas med vännernas framgångar.

Jag ringde några av mina andra vänner som för tillfället inte heller är så framgångsrika och vi beklagade oss för varandra en stund. Det kändes bra och ingav nytt hopp. Det är faktiskt helt okej att vara lite bitter och avundsjuk ibland och bra att erkänna att även de känslorna ryms inom en. Det kan man också se som en framgång.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 juni

Jag har en stor svärm av beundrare efter mig!


I Sverige finns cirka 30 000 insektsarter. Det är rätt många och det verkar som om en majoritet av dem finns vid min sommarstuga. De är gråa och bruna, med spröt och utan spröt, vingbeklädda och krypandes. En del är vackra, exempelvis fjärilssorten Amiralen som är enormt ståtlig.

Men de flesta verkar vara sådana som flyger in i hårbotten, biter en, förföljer en, suger blod och surrar illavarslande omkring en. De verkar dessutom har en förkärlek till just mig. Sitter vi i sommarstugan verkar alla insekter flockas runt mig. Jag får fler myggbett än de flesta och i just mitt glas dimper det ner en bålgeting. Ibland kan det kännas som om jag är förföljd. Om insekterna har en förkärlek till mig så har jag en särskilt aversion mot dem, kärleken är så att säga inte besvarad.

Ett särskilt traumatiskt minne jag har är när jag som barn blev biten av en broms under en semester i Norge. Bromsen, gul och otäck bet sig fast i min ankel och släppte inte taget. Det gjorde så ont att jag blev alldeles panikslagen och tappade min tandställning rakt ner för de branta bergen vid Bergens kust. Redan som barn älskade insekterna mig.

Nog vet jag att de har en viktig funktion i ekosystemet, vida viktigare än människans både som mat till andra djur och som pollinerare, men det hjälper liksom inte. Otaliga flugor på maten, inande knott och aggressiva getingar kan helt enkelt förstöra min sommardag och jag börjar längta efter vintern.

Jag vet också att vi i Sverige är förskonade mot riktigt giftiga insekter, här finns inga malariamyggor eller tsetse-flugor. Och om man betänker att det faktiskt finns en miljon insektsarter i världen så existerar enbart ett fåtal av dem i Sverige. Men det hjälper liksom inte. Det mesta med sommaren är underbart men insekternas intåg är det inte. Inte enligt mitt tycke.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 26 maj

Jag anser mig vara en vän av ordning och struktur. Jag har samlat alla dokument på datorn prydligt i olika mappar. Jag har ett nyckelskåp för mina nycklar, inkommande post på ett ställe och betalda räkningar på ett annat. Ändå spenderar jag irriterande mycket tid på att leta efter saker.


Var är mobiltelefonen? Får ringa till den från den fasta telefonen, har jag tur ringer det på ett obestämt ställe i huset. Har jag otur har batteriet laddat ur eller så finns den helt enkelt inte i huset. Och var är laddaren? Använde mobilen som gps och har mindre än 10 % batteritid kvar. Innan hade vi i familjen samma telefonmodell vilket innebar att det fanns ett antal laddare att välja på, men sedan jag ensam gick över till Iphone finns det bara en som passar.

Och var är alla schampon? Avklädd och blöt i duschen inser jag att flaskorna i hyllan är duschgelé eller balsam och inget jag kan tvätta håret i. Mina barn har säkert haft med shampona till sin träning och därefter lagt dem på oviss plats. Ut ur duschen och leta bland våningarna.

Var är bilnyckeln? Inte i nyckelskåpet i alla fall. Och varför hänger inte lappen med datumet för gynekologisk cellprovsundersökning på anslagstavlan?

Lösningen är enkel; häng nycklarna från början i nyckelskåpet, kolla schampot innan duschen påbörjas, ha ett särskilt mobiltelefonställ, sätt alla infolappar på anslagstavlan direkt. En lösning som helt uppenbart är lättare sagd än gjord.

Det mirakulösa är att jag alltid hittar sakerna jag letar efter, trots att jag tycker att jag redan letat på alla tänkbara ställen dyker de upp på de mest logiska eller ologiska ställen.

Men jag undrar hur mycket tid jag skulle spara om jag hade bättre koll, tid jag skulle spendera på roligare grejor. Samtidigt kan jag tänka på hur mycket mer tid jag skulle leta efter grejor om jag vore mindre strukturerad än vad jag är, troligtvis mycket än jag gör idag.

Och det är ju en tanke som inger tröst.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 19 maj

Lägg Proxima B på minnet!


Från förra veckans humlebo till denna veckas reflektion om en annan potentiell boplats.

Visst är det en kittlande tanke, att det kan finnas planeter liknande vår egen jord som kan vara bebodd av olika intelligenta livsformer. Science fiction-författare och filmmakare har närt en hel genre med den tanken. Och kanske är det mer än en tanke. Att det skulle finnas intelligent liv i vårt oändliga universum verkar för mig helt logiskt. Vad är det som får oss att tro att vi skulle vara den enda planeten som bär liv med sig?

Planeten jag talar om heter Proxima B och kretsar kring dvärgstjärnan Proxima Centauri. Den upptäcktes för ett tag sedan men nu har nya observationer gjorts som ökar möjligheten till liv. Proxima B befinner sig ”enbart” 4,2 ljusår från vår egen stjärna. Då får man i och för sig betänka att ljusår är ett längdmått uppmätt med ljusets hastighet i vakuum, vilket är långt över vad något intelligent liv på jorden har lyckats färdats med. 4,2 ljusår skulle alltså ta betydligt längre att ta sig till än 4,2 år. Fortfarande kvarstår många frågetecken: har planetens närhet till sin stjärna blåst bort atmosfären, roterar den för lite, det vill säga har för mycket tid vänd med samma sida mot stjärnan? Är det så minskar chansen för att det finns vatten och därmed liv.

Men tänk ändå om vi är intelligenta nog att upptäcka andra intelligenta livsformer. Tänk om vi får träffa andra livsformer vi aldrig kunnat föreställa oss. Det skulle förändra våra grundläggande antaganden om livet. Religioner skulle förändras, politik och maktspel skulle förskjutas till förmån för andra perspektiv, klimat- och miljöfrågor få en helt ny agenda. En svindlande fredagsreflektion.

Vi får se om Proxima B ger oss svar eller bara får oss att ställa fler frågor. Fram till dess,

hälsar jag er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 12 maj

Minns ni humlan i Dunderklumpen?


Ni vet den tecknade skånsktalande humlan som Beppe Wolgers matade med saftindränkt sockerbit och som sedan hjälpte till att hitta den förlorade sonen.

En lika sympatisk, om än ej skånsktalande, humla har jag boende hos mig. Den bor i skarven mellan min veranda och fasadens tegelvägg. Den har bott där i flera år på samma ställe. Och fastän jag förstås förstår att det inte är samma humla (humlor lever bara ett par månader om de inte är drottningar) gillar jag att den kommer tillbaka år från år.

För min bild av humlor myntades i och med Per Åhlins härliga 70-talsfilm Dunderklumpen. Jag ser dem som vackra, välbehövliga pollinerande insekter. En sort som för livet vidare och behövs för att mina fruktträd och bärbuskar ska kunna bära skörd.

Nu har det kommit en ny humla på besök, en mycket mindre humla som surrar vid samma ställe. Är det månne en avkomma eller det en konkurrent som också vill bosätta sig där? Har de två humlorna revirbataljer när jag inte ser på, eller är det kanske en uppvaktare som visar sitt kärleksintresse på humlors vis?

Men kanske är humlan mordisk och kannibalistisk. Kanske är den här humlan egentligen en utstött humla som misskött sig och skadat andra humlor och som förvisats till en avlägsen plats mellan träpanel och tegelpanna långt från ängsmarker och som straff får ägna sig åt mina trädgårdsväxter istället för vildväxande klöver, kamomill och löjtnantshjärtan. Eller så tillhör den släktet snylthumlor som inte alls pollinerar utan bara parasiterar på ”riktiga” humlors bon.

Jag väljer att behålla den rara bilden från Dunderklumpens film, fast jag matar den inte med sockerbit och saft. Jag nöjer mig med att betrakta den och tillge den naturromantiska egenskaper. Det räcker för mig.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 5 maj

Maj – månaden för primörer och premiärer


De första pigga sparrisarna, färskpotatisen från Bjärehalvön som säljs för 2000 kronor kilot. Alla grillar som plockas ut och premiäranvänds. Grillos och högtryckstvättsdån sprider sig i villakvarteren. Maj månad är här.

Och så gräsklipparpremiären, som jag deltog i häromdagen. Jag blev inspirerad snedstreck sporrad av grannen som jag såg gå fram och tillbaka med sin gula högljudande maskin. Själv har jag en liten elklippare, en miljövänlig modell som låter mycket lite men som å andra sidan behövs bytas batteri på ett par tre gånger under resans gång. Och visst sprider sig en tillfredsställelse inombords när man är färdig och ser den jämnt klippta gräsmattan, istället för de ojämna stråna som tittat fram i olika längder bland mossan. Men det är även ett tillfälle då man önskar att man rengjort gräsklipparen mer ordentligt vid sista klippningstillfället förra säsongen. De förhårdnade grågröna kockorna som nästan cementerats under den lilla elektriska gräsklipparens insida fick bändas loss med vasst verktyg.

Det är också som ett magiskt klockslag för gräset att börja växa, som om proppen gått ur vintervilan. För oavsett om det regnar, solskinar eller haglar så växer gräset ohämmat efter första klippningen fram till midsommar och det är bara till att ta fram lilla klipparen var femte dag. På samma sätt som när man druckit valfri dryck på krogen och går på första toalettbesöket. Man har liksom öppnat kranen och efter det krävs ett besök vart fyrtiofemte minut oavsett om man fortsätter att inta valfri dryck eller inte. Precis så är det med maj månad. Kranen har öppnats för diverse primörer och premiärer och fortsätter att så göra ett bra tag framåt.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 28 april

Bielkes fredagsreflektion har 1:års jubileum


För exakt 1 år sedan blev jag tillfrågad om att skriva en liten krönika av bloggkaraktär med personlig prägel i Vetlanda-Appen på fredagarna. 52 texter har det blivit skrivna för appen, fredagsreflektionen har sedan spridit sig till Sävsjö- och NässjöAppen. Så med denna fredags reflektion firas med andra ord den andra födelsedagen.

Det firas med rätta olika jubileum, när man kör in i Ekenässjön stoltserar en stor skylt om 100-års jubileum (även om det var för 3 år sedan jubileet ägde rum), Författarcentrum, där jag är engagerad firar i år 50 år. Stå-up-komikern Johan Glans kan också fira 20-års jubileum för sitt skämt där han imiterar Darth Vader. Det har förfinats och varierats en aning, ibland talar Darth Vader danska, ibland har Glans på sig en svart cape, men i det stora hela är det i grund och botten samma skämt. Och roligt är det också.

Ofta frågar folk mig var jag får mina idéer till att skriva ifrån. Jag brukar då svara att inspirationen finns hela tiden nära mig. Det kan vara ett samtal med någon som får mig att tänka på något manér som vi människor har som blir ett tema att skriva om. Det kan vara den vackra naturen som ger insikter och reflektioner som blir ett ämne för en fredagsreflektion. Det kan vara ett evenemang jag besöker eller något jag uppmärksammar när jag är på väg till mataffären. Det kan i princip vara vad som helst. Oftast är det de små sakerna som ger inspiration. Det behövs inga stora åthävor.

Johan Glans kan köra sitt Darth Vader-skämt i 20 år och fortfarande vara rolig, men jag som krönikör kan inte skriva samma reflektion två gånger i rad. Vill du läsa alla 52 reflektioner finns de samlade på http://bielkevonsydow.blogspot.se/p/bielkes-fredagsreflektion.html

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 21 april

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik...


Så sjöng Lill Lindfors i sin slagdänga från slutet av 70-talet. Människan har i alla kulturer och tider skapat musik med olika redskap. Att sjunga och spela ligger helt enkelt för oss.

Jag ser ut genom mitt fönster i sommarstugan, jag ser sjön, hagarna, korna, stenarna och grönskan. Allt är så vackert. Jag njuter av tystnaden och gör sommarens sysslor. Efter ett par veckor är allt fortfarande lika vackert ut men jag börjar bli frustrerad och något fattas. Jag har satt fingret på vad som saknas. Jag har inte haft någon musikanläggning, ingen tillgång till musik. Så jag köper mig en liten portabel musikmaskin som jag kan ta med mig varhelst jag åker.

Och inte behövs det något avancerat musikverk, det räcker med en musiktext som talar till mig och en svängig melodi. Jag musicerar även själv, spelar piano och sjunger ibland. Men det är något visst med att få njuta av andras musik. Just nu har jag återupptäckt Kjell Höglunds fantastiska låtar och isländska sångerskan Björks intrikata musik. När jag känner mig nedstämd vet jag att ett par låtar av Roffe Wickström, Peps Persson eller Totta Näslund får fart på livsandarna igen.

Kanske har musiken jag lyssnar på byggts av glädje och kanske bygger jag egen musik av glädje, det jag med säkerhet vet är att jag känner glädje av att lyssna till musik.

Hur skulle världen te sig om den vore helt musiklös? Kanske skulle man börja höra rytmer och skapa ackord av andra ljud som ventilationstrummor, tåg och rinnande vatten. Troligt är att man själv skulle börja göra sin egen musik, antagligen av ren glädje.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 14 april

Vilka minnen har du förknippade med långfredagen?

För en sådär 40 år sedan när jag växte upp på Torngatan i Vetlanda var långfredagen verkligen en lång fredag. Det var så tråkigt, stillasittande och andäktigt att tiden nästan gick baklänges. Alla affärer var stängda, inte ens kyrkkiosken var öppen. Det enda som visades dagstid på tv var filmen om Jesus vandring mot Golgata. Man skulle dessutom vara tyst och inte göra väsen av sig denna dag. Som om man skulle införliva Jesus lidande på korset. Hela långfredagen kändes som en egen vandring mot Golgata. Men istället för korsfästning som väntade Jesus väntade för mig påskafton med det efterlängtade påskägget. Med dagens mått mätt var det nog inte mer godis än en vanlig lördag, men det var något speciellt med påskgodiset. Anton Bergs chokladdragerade mandelmasseägg, de chokladdoppade kycklingarna av marsipan smakade underbart och fanns enbart i påskägget.

I dag är läget ett helt annat, de flesta dagligvarubutiker är öppna, även om de stänger lite tidigare. Påskgodis går att köpa vid andra årstider och långfredagen går inte alls lika långsamt. Tvärtom är det första sommarstugehelgen med bortstädning av muslortar, spindelväv och mullvadshögar. En ovanligt intensiv dag faktiskt. Och många fler kanaler finns det, så inte är man hänvisad till Jesusfilmen om man vill se något på tv.

Jag lägger ingen värdering i nu och då. Jag föredrar inte den långsamma fredagen framför den städande långfredagen. Men en sak ligger mig lika varmt om hjärtat såhär 40 år senare, och det är påskgodiset. Jag är barnsligt förtjust i Anton Bergsäggen, marsipankycklingarna och allt det där andra söta som till den här helgen kommer i fågelformat. Så på så sätt är långfredagen fortfarande en lång dag för påskägget kommer inte förrän på påskafton.

Vilka minnen har du särskilt förknippade med långfredagen?

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 7 april

Högtryckstvättarnas högborg


Fågelkvitter och grillpremiärer. Allergisnuvan kommer åter, trottoargrus och skräp i trädgården blir synligt. Med ens ser man sina grannar igen, alla tycker det är dags att räfsa höstens kvarglömda löv, rensa häcken, gräva rabatter och sätta lökar. Med andra ord, våren är här.

Så kommer det främsta vårtecknet av dem alla fram: högtryckstvättarna.

Är det något som kan överrösta fågelkvitter och andra vårljud så är det en högtryckstvätt. Varje villahushåll av rang verkar ha en egen och alla låter de som mindre tröskverk. Till det mesta som kräver kraft från både vatten och luft samtidigt är högtryckstvätten ypperlig. Att bo i ett villakvarter är som att bo i högtryckstvättarnas högborg. I helgen räknade jag i mitt kvarter att inte mindre än tre stycken var i gång samtidigt.

Själv tänker jag använda högtryckstvätten för att spola rent stenplattorna på min garageuppfart. Förra året prövade jag att rengöra en platta och det kom fram helt nya och klara färger. Antagligen var det så de fina plattorna med mjuka stenar såg ut när de var nya. Det blir nog även ett par tvättvändor på altanen med finurliga tillbehöret T-racer.

Rensa i garaget har jag också tänkt att göra. Av någon anledning har garaget blivit en dumpningsplats för allt utom bilen. Där finns krattor, spadar och ett otal trädgårdsredskap av varierande funktionsgrad, spik, krukor, stolsdynor, pulkor, vattenslangar, vinterförvarad frukt, däck, 3 stycken frysar, trädgårdsmöbler, kartonger, cyklar och därutöver massor av andra grejor av obestämd karaktär. Då och då rensar jag ut i garaget, åker till återvinningscentralen och känner mig duktig. Men på något nästan magiskt sätt fylls garaget igen med allsköns bråte.

Men mellan högtryckstvättsaktiviteter och garagerensningarna ska jag lyssna till fågelkvittret och tänka på fåglarna som är helt befriade från vårens villakvartersgöromål.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 31 mars

Avslöjande: kanelbullar smakar ingenting


SVT sände i måndags ett intressant program om vikten av luktsinnet i våra liv. Tydligen kan till och med spermier känner doften av kvinnans ägg som luktar liljekonvalj (!). Enligt en engelsk undersökning löper man större risk för att bli deprimerad, man lever kortare och har svårare att finna kärleken om man har nedsatt luktsinne.

Jag kan då berätta att jag själv helt och hållet saknar luktsinne. Jag har inte känt en enda doft i hela mitt liv. Inte vet jag om jag är olyckligare för det eller om mitt liv kommer att bli kort, men jag kan berätta något för er som har luktsinne som ni kanske inte har tänkt på.

Saknaden av mitt sinne uppdagades när jag var liten och satt i mitt flickrum på Torngatan i Vetlanda. Jag hade precis fått en bok i födelsedagspresent skriven av Lasse Berghagen. Det var en doftbok. Man skulle fukta fingret och gnugga på den stora jordgubben på bilden och känna doften. Jag slickade och gnuggade, gnuggade och slickade, men inget hände. Till slut var alla blad i boken med bilder på frukter och blommor styva av alla luktförsök. Då konstaterades det. Jag har inget luktsinne. Jag har inget fel i det centra som styr både smak och lukt så det är troligtvis ett fysiskt fel i näsan.

Mitt ”handikapp” har givit mig fördelar, jag har aldrig fått kväljningar av blöjbyten eller vid tömning av utedass, men såklart också nackdelar, jag märker inte varningssignaler som brandrök och kan inte njuta av syrenblomsdoft.

Men jag kan avslöja att de flesta örter man använder i matlagning smakar absolut ingenting. Rosmarin, timjan, oregano är helt smaklösa, de smakar enbart i kombination med luktminnet. De enda örter som smakar är de som har en vedertagen smak som exempelvis mynta, gräslök och citronmeliss. Och kanel har ingen smak alls.

Kanelbullar smakar alltså bara bullar, men det är i och för sig helt tillräckligt för mig.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 24 mars

Som man bäddar får man ligga?


Ett välkänt ordspråk som betyder att det man har gjort i ordning i förväg är det som väntar en. Ett annat ordspråk som har samma betydelse är: som man sår får man skörda. Det vill säga det som läggs i marken på hösten är det som kommer upp på våren.

Det samma kan man säga om tankar man tänker. De tankar man tänker idag ligger till grund för hur man upplever saker i morgon. Tänker man att allt ska gå åt pipsvängen och misslyckas, kanske det just gör det eftersom hjärnan redan ställt in sig på svårigheter och misslyckande.

Men det kan också bli precis tvärtom. När jag för en månad sedan skadade mitt knä illa såg allting verkligen mörkt ut. Korsbandet var av och minisken illa tilltyglad. Jag föreställde mig då att jag aldrig mer skulle kunna gå obehindrat och att jag alltid skulle ha ont. Jag tänkte verkligen att detta är slutet för alla svampturer i skogen och simturer i sjön. Att jag hade fruktansvärt ont var ingen inbillning, att jag knappt kunde hasa mig fram på vänster ben var heller ingen inbillning. Mina tankar var nattsvarta.

Men tji fick tankarna, såhär en månad efter olyckan kan jag gå korta sträckor obehindrat. Varje dag gör jag mitt gymnastikprogram och sjukgymnasten säger att rörligheten i knäleden är imponerande stor redan nu. Visst gör det ont och knäet är ännu mycket instabilt, såpass att jag var nära att trilla omkull i blåsten häromdagen. Men det finns absolut hopp om svampplockning och simturer till sommaren. Så i det här fallet lutar jag mig på ett annat ordspråk: tiden läker alla sår.

Jag har dock inte bäddat sängen, men ligger rätt gott i den ändå :-)

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 mars

Tips på ett annorlunda och gratis nöje


Jag minns med förtjusning barndomens nyhetssändningar på finska och serbokroatiska. Jag har alltid varit fascinerad av språk. Ett speciellt litet nöje jag har är att lyssna till konversationer på språk jag inte förstår.

Häromdagen satt jag på en restaurang på Höglandet och lyssnade till två män som talade innerligt med varandra. De kan ha talat arabiska, jag är inte riktigt säker.

Den ena mannen pratar ivrigt och övertygande, som om han försöker sälja in en idé. Han har flott klädsel, välansat skägg och påminner om en försäljare på ett stort företag. Den andra är äldre och mer vardagligt klädd, pratar lågt och verkar först skeptisk till vad den första säger. Samtalet böljar fram och tillbaka, ibland är de helt tysta, men så börjar den andra bli positivt inställd och ställer frågor. Han är fortfarande inte helt såld på den förstes idoga pläderingar, men börjar retirera. Slutligen ler han och slår ut med händerna i en gest som säger: okej, du har en poäng, din idé är kanske inte så tokig. Sedan fortsätter de att äta sin måltid, så gör ock jag. När jag lämnar restaurangen har deras samtal börjat om.

Naturligtvis har jag ingen aning om vad de talade om. De kan ha pratat om barnuppfostran, nya telefonappar, sina svärmödrar eller precis vad som helst. Det är bara i min fantasi som den ena har försökt sälja in en idé till den andra. Kanske har jag tolkat deras kroppsspråk helt fel, kanske är rollerna helt ombytta mot vad jag tror men det är sammanhanget oviktigt. Det är ett nöje att sitta och lyssna till andras språkmelodi, fantisera om vad de säger och vilka de är. Det känns inte ens som att tjuvlyssna eftersom jag inte förstår vad de säger, utan det känns som legitimt lyssnande.

Om du inte provat att lyssna på det här sättet är mitt tips att göra det, du kanske också finner ett annorlunda, gratis nöje som stimulerar fantasin.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 10 mars

I SVTs programserie Idévärlden har nationalism och rasism diskuterats.


Extrem nationalism och rasism är inget nytt västerländskt fenomen. Det är inte bara Trump i USA som bedriver isolationistisk politik och den europeiska tendensen att skylla allsköns elände på annan religion än den kristna är inte unik. Det tillhör människans sämre egenskaper att upphöja sig själv på bekostnad av andra. Vi i Sverige ska varken slå oss för bröstet eller tro att vi är värre än genomsnittsmänniskan.
I Uzbekistan har den historiska despoten Timur Lenk fått renässans och ska bidra till återerövringen av folkets ära. I Indien börjar hinduiska nationalister bli tongivande och i deras perfekta Indien finns enbart hinduer av rätt folkslag. Och innan det fanns nationalstater och påfundet med människorraser instiftades upphöjde vi våra egna kejsardömen och dömde ut andras. Det är lätt att göra en medmänniskan till motmänniska för att därefter ta steget till att göra den till en ickemänniska. Det är då vi kan rättfärdiga illdåd mot varandra med motiveringen att de endast drabbar människor som inte är värdiga att kallas människor.

Svårigheten med att identifiera ondska och modet att bekämpa den här är inget lätt uppdrag. Det är mycket lättare att analysera i historieböckerna, eller om det händer långt ifrån oss. Då blir ondskan tydlig och det är lätt att förfasa sig över att ingen har reagerat.

När jag blev invald i Rotary fick jag lära mig att ställa fyra frågor.

    1. är det sant?
    2. är det rättvist mot alla parter?
    3. kommer det att skapa goodwill?
    4. kommer det att vara till fördel för alla som berörs?
De kan ses som universella frågeställningar och de hjälper mig att avstå från diskussioner som inte är till fördel för alla berörda parter och de uppmuntrar mig att visa civilkurage.

Vi delar samma jord och vi behöver ta hand om varandra. Vi kan börja med att ställa oss rotaryfrågorna, svara på dem och agera därefter.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 mars

Liten blir stor, stor blir liten


Pang, sa det med bestämdhet. En hög smäll som hela församlingen tycktes höra. Följt av en skarp smärta och insikten om att nu hände något som definitivt inte var bra. Ambulanspersonal, lasarettet och akut behandling.

Det gick så fort, jag hann knappt förstå vad som hände men resultatet av vridningen och avstampet i hoppet blev ett trasigt knä med brustet korsband och skadad minisk. Ingen styrsel i knäet som åker fram, bak och åt sidan när jag ska försöka stödja. Och så smärtan.

Här ligger jag i sängen och kan inte ta mig upp själv, kan inte sätta mig på toaletten själv, kan inte klä på mig strumpor och byxor själv. Känner mig som ett paket. Den stora vuxna Maria har blivit så liten, så liten.

Mina barn däremot har fått bli stora. De får hjälpa mig med allt som behövs. I vårt trevåningshus springer de upp och ned med tvätt, plockar in och ur diskmaskinen, dammsuger, hjälper mig upp från toasitsen, trär på mina strumpor, hämtar posten, går ut med soporna. Allt det där som man gör varje dag utan att reflektera över vilken mängd arbetsuppgifter en familjs hushåll innefattar.

Jag tänker att det inte var så många år sedan jag hjälpte dem med samma saker: klä på sig, toabesök, hämta saker som var högt placerade, plocka upp sånt de tappat på golvet. Kanske dröjer det inte så länge tills jag får hjälpa min far med samma saker som mina barn hjälper mig med nu och som jag hjälpte dem med för ett par år sedan.

Livet är ett kretslopp, liten blir stor, stor blir liten.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 24 februari

Hur och var säger man hej?


Det roliga inlägget nedan såg jag på facebook och det fick mig att fundera över mitt eget hälsningsbeteende. Det verkar finnas olika oskrivna förhållningssätt till hur och när man hälsar på dem man inte känner. Om man säger ”hej” eller ”hejhej” eller om man inte säger hej med munnen men nickar och ler när man möts. När vi befinner oss på landsbygden har vi andra hälsningsbeteenden än om vi befinner oss i stadskärnan eller i en storstad.

Alltså det här är så mysko, jag bor i ett villaområde. När jag är ute och kanske möter någon känd eller okänd, hälsar vi alltid på varandra. Men det finns en gräns och den gränsen ligger vid en bro 1 km längre bort. När man har klivit över bron och ser centrum, då hälsar man inte längre.
Skulle samma person som jag hälsade på alldeles nyss, gå omkring på den andra sidan av bron, så skulle vi troligen inte hälsa. Kommer man ännu närmare centrum ska man absolut inte hälsa, då anses man som riktigt knäpp.”

Så här tänker jag som bor i Vetlanda kring hälsandet på dem jag möter som jag inte känner sedan tidigare. Jag tycker personligen om att möta andras blick och hälsa. När jag är på skogspromenad, då säger jag ofta ett glatt dubbelhej. Är jag småbebygda områden hälsar jag inte alltid först men hälsar alltid tillbaka. Då blir det ett enkelhej, alternativt ett leende med en tillhörande nick-hälsning. Inne i stadskärnan hälsar varken jag eller någon annan på varandra om vi inte känner varandra sedan innan.

På vissa promenader blir det väldigt mycket hejande då man möter många. Undantaget är kanske när man träffar varandra på svamptur och man förstår att även de man möter är ute i samma ärende, då kan hejandet bli lite mer ansträngt, särskilt om svamplyckan har varit mager. Men om jag har hittat mycket svamp och det finns gott om det för alla kan det kan det bli ett glatt dubbelhej.

Hur, var och när hälsar du på människor du möter som du inte känner?

Jag dubbelhälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 februari

Allt nytt under solen trots att inget är nytt!


”Vi har hört det förut” och ”intet nytt under solen” kan man ibland tänka som författare. Varför skriva fler böcker när det redan finns så många? Ett tvivel som jag tror alla skapande människor känner då och då. Det är dikter om solen, månen, havet, hjärtesmärta och den eviga längtan efter kärlek. Det är hjältar och onda typer i alla filmer. Sångerna som sjungs har sjungits många gånger, böcker som skrivs har redan skrivits. Tavlor finns i överflöd, både i olja och akryl.

Det är lätt att tappa självförtroendet i skapandet, för allt detta är sant. Det finns inget nytt under solen, allt har sagts förut, arketyperna är de samma och berättelserna går ut på i stort sett samma sak.

Men, och det är ett stort men, ingen har gjort det som jag eller du gör. Ingen har satt ihop bokstavskombinationerna och orden precis i den följden, precis med de avvägningar som jag eller du gör. Ingen har fört penseln över målarduken med exakt de färgkombinationerna och med just den avsikten. Och ingen har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” exakt likadant som eleverna i årskurs tre på Brunnsgårdsskolan i Vetlanda och ingen har läst vers två av ”Tomten” som din son på Rosenholmsskolan i Forserum. Och det är det som gör mödan värt och skapar just det unika uttrycket.

Så därför ska vi fortsätta skriva böcker, måla tavlor, komponera maträtter, plantera blommor, sjunga sånger och skapa nya filmer. Publiken är ny, rösterna är nya, sammanhanget är nytt och vi gör det just på vårt unika sätt. På sätt är allt nytt under solen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 10 februari

Hockey + Donald Trump = kärlek


Hockey är en sport som har allt jag gillar. Det är fartfyllt, det blir ofta många mål, det är 3 korta perioder på 20 minuter så att man orkar hålla intresset uppe.

I många år har jag följt ”mitt” lag Malmö Redhawks. När jag bodde i Malmö gick jag nästan på varenda hemmamatch. På den tiden låg de i Allsvenskan och det var ett par år av stundtals rätt bedrövliga insatser från spelarna. Men supporter som jag var stöttade jag laget i både med- och motgång.

Mina barn spelade också hockey så Malmö Arena var som ett andra hem för oss i familjen. Numera har Redhawks gått upp i den högsta divisionen igen men tyvärr kan jag inte se många matcher, det får bli de gånger jag är i Malmö och en och annan bortamatch i Växjö eller Jönköping. Men det är samma glädje varje gång laget har gjort en bra insats och frustration när det går dåligt.

Jag funderar över vad det är som gör att man lägger in ett så stort känslomässigt kapital i ett idrottslag. Kanske har det med tillhörigheten att göra: vi som tillhör samma lag har ett gemensamt intresse. Jag har träffat många människor som har blivit mina vänner på grund av kärleken till hockeyn. Människor jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars.

Sedan är det också otroligt tillfredsställande att, under civiliserade förhållanden, få dissa ett annat lag, ropa okvädesord till motståndaren och domaren som man nästan alltid anser döma till motståndarnas favör. Det är ett organiserat sätt att få utlopp för spänning, glädje och missnöje utan att det uppfattas personligt, utan att det gör någon illa, utan att exkludera på riktigt. Man förstår även att motståndarsupportrarna har samma glädje och besvikelse över sitt lag.

Jag tänker att en man som Donald Trump skulle ha stor vinning av att ha en äkta kärlek till ett hockeylag. Han skulle få heja på de sina och dissa de andra och ändå ha ett gott hjärta. Han skulle öva upp sin empatiska förmåga och få uppleva hela det politiska spelet på en hockeymatch istället.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 februari

Jag konstaterade att februari är årets tråkigaste månad. 

Julen med sitt färgglada pynt och lysande ljusstakar är borta. Våren med annalkande blomsterprakt och ljusare kvällar blir inte tydlig förrän i mars och på något sätt samlas alla stora räkningar just i februari. Dessutom var mina två barn, när jag konstaterade detta, i dagisåldern och det fanns skäl att kalla februari för VABbruari.

Då kom jag på det! Vi gör februari till en renande månad genom att avstå allt raffinerat socker. Månaden går i och för sig inte fortare för det och inte blir den mindre tråkig, men vi möter mars lättare i magen, lättare på vågen och framförallt renade i sinnet. Det krävs en del för att avstå socker. Det finns inte bara i godis och kakor, sockret finns nästan överallt i maten exempelvis i ketchup, konserver och i halv- och helfabrikat. När man börjar läsa livsmedlens innehållsförteckningar förvånas man över mängden tillsatt socker som finns för att kompensera mindre bra råvaror, men ibland är helt onödigt tillsatt.

Den första och tydligaste smaken vi människor känner som nyfödda är den söta smaken. Kroppens belöningssystem utlöses direkt. Vi blir helt enkelt lyckliga av socker. Socker bedövar också, det är därför de ger nyfödda en sockerlösning när de gör PK-testet i deras blodkärl i huvudet. Spädbarnen blir bedövade och känner inte smärtan (till skillnad från de nyblivna föräldrarna som står vid sidan och tittar på och lider med barnet). Viss forskning säger att socker är lika beroendeframkallande som heroin och andra menar att om socker skulle lanseras idag inte skulle få klassas som livsmedel och inte säljas utan regleringar. Kroppen belastas av socker och det finns klara fördelar med att konsumera mindre. Men det är svårt att avstå eftersom vi dras till det söta och det finns i det mesta av det vi stoppar i munnen.

Jag, maken och våra barn har faktiskt lyckats med att ha sockerfri februari i 7 år. Varje år bävar vi lite inför det men varje år är vi lika stolta över att ha varit så karaktärsstarka en hel månad. Resultatet blir för mig att jag nästan aldrig är uppsvullen i magen, att jag får tillbaka finkänsligheten i smaksinnet och att jag är ett par kilo lättare när första mars kommer.

Någon som vill pröva? Garanterat ofarligt och februari är årets kortaste månad!

Jag hälsar er härlig sockerfri helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 27 januari


På de skrivkurser jag håller inleder jag alltid med en flödesskrivning. 

En flödesskrivning är en fri skrivning som pågår ett par par minuter där var och en är fri att skriva helt det som spontant kommer till en. Det finns inga krav eller önskemål på innehåll, intrigstruktur eller grammatisk riktighet. Det är helt enkelt en skriv-vad-du-vill-övning som rensar tankarna och förbereder för mer avancerade skrivövningar.

Kommer man inte på något att skriva är mitt tips att man skriver: jag kommer inte på något att skriva, och så fortsätter man att skriva den meningen tills man kommer på något annat att skriva. Och får man inga infall, kommer man inte på något annat att skriva så är det helt okej att ha papperet fyllt av: jag kommer inte på något att skriva, jag kommer inte på något att skriva.

Denna fredagsreflektion skulle just kunna vara fylld med den meningen för idag har jag inte kommit fram till vad jag ska skriva. Jag har haft ett par tre uppslag som jag nästan skrivit färdigt men som jag inte riktigt känner håller kvalitetsmässigt hela vägen, eller som jag inte tror är tillräckligt intressant, eller med ett innehåll som jag anser inte passar i Appen.

Jag frågade min ena elvaåriga dotter om hon hade något intressant uppslag till Bielkes fredagsreflektion. Jag hade precis kammat hennes hår. Hennes svar till mig var: skriv en text om hur det är att själv vilja ha mittbena men att man har en mamma som tvingar en att ha sidbena! Ja, kanske hade det varit ett uppslag, ett ganska smalt tema men eventuellt intressant för vissa.

Men jag tror helt enkelt att min fredagsreflektion får bli att jag inte kommer på något riktigt bra att skriva. Jag får helt enkelt skriva: jag kommer inte på något att skriva. Och det är okej det också, trots att jag denna fredag inte har något särskilt tema att reflektera kring. Men även det är en reflektion i sig, en Bielkes fredagsreflektion :-)

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 20 januari


Ni vet de där dagarna då allt stämmer. Ingenting skaver. Man är bara så glad, tillfreds, närvarande att inte ens en tandläkarräkning eller molande värk kan få en ur balans. En sådan dag var det för mig häromdagen.


Höglandet ligger grått, kyligt, dimmigt och dävet kallt. Men så fort jag stiger på bussen från Vetlanda till Nässjö blir jag varm både till kroppen och sinnet för det strålar hetta ur värmeradiatorn vid sätet. Bussen är glest befolkad. Det sitter kanske 5-10 personer i hela bussen och alla verkar må lika bra som jag. Chauffören är skojfrisk och välkomnar hjärtligt nya påstigande under den 1 timme och 10 minuter resan tar (vi kör en sväng runt Eksjö också, bara för skoj skull).

Jag funderar över vad det är som gör mig glad eller ledsen.

Jag vet att positiva tankar, frisk luft, god sömn och lagom arbetsmängd får mig att må bra. Kanske kan man också tänka att en orsak till glädje denna dag är förväntan inför de roliga mötena jag ska ha under dagen med trevliga människor. Men å andra sidan har jag haft många sådana resor med samma positiva premisser och inte alls känt samma glädje. Jag har dessutom haft andra dagar då jag haft ännu större roligheter i antågande och inte alls känt mig glad, tvärtom, känt mig sur och motig. Och när jag tänker efter infinner sig den där lyckokänslan även på dagar då allt egentligen inte alls varit så bra, dagar med stress och jobbiga möten. Lyckoekvationen går helt enkelt inte ihop.

Kanske är det kroppen i samklang med hormoner som styr sinneskänslan. Som om kroppen ibland lever ett eget liv oberoende av mig, mina tankar och realiteter. Det är en lite skrämmande tanke men samtidigt fascinerande. Att man liksom bara är en gäst i en lycklig eller olycklig dag.

Oavsett vilket, var det helt enkelt en riktigt bra dag.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 januari

Vem lider av paraskavedekatriafobi?


Enligt vissa bör man vara extra försiktig och uppmärksam fredag den 13. Är man väldigt rädd för dagen så finns det ett ord som kommer från grekiskan: paraskavedekatriafobi. Några påstår att dagen en sedvana från antiken, andra att det är en folktro som skapades i mitten på 1800-talet och ytterligare några anser den ha ett religiöst ursprung.

Vem har hittat på att fredag den 13 är otursdag och varför kan det inte vara måndag den 17 istället?

En teori grundar sig på att Jesus hade tolv lärjungar, och när Jesus förråddes var Judas den trettonde vid bordet. Det kan även ha varit så att det fanns sammanlagt tretton personer och att Jesus korsfästes och dog på långfredagen. Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall och sedan lurade blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder till döds. Och i det gamla bondesamhället betraktades fredagen som vilodag, en dag som det var olämpligt och otursförföljt att påbörja ett arbete. Talet 13 är ett magiskt tal inom folktro och magi.

Så otursdagen fredag den 13 verkar vara ett hopkok av skrock och religiös symbolism. I efterhand har man plockat ihop ett antal tragiska händelser genom historien som hänt just fredag den 13 exempelvis störtade flygplan, tempelriddarnas undergång och börskraschen i USA, känd som black friday.

Är verkligen fredag den 13 en otursdag?

Försäkringsbolaget Trygg-Hansa har gjort en kartläggning av sina skadeanmälningar och det sker ingen ökning av olyckor fredag den 13, tvärtom rapporteras färre skador än en vanlig fredag. Medan Räddningsverket denna dag rapporterar en signifikant ökning av utlösandet av automatlarm.

Jag lider inte av paraskavedekatriafobi men nog är jag lite mer uppmärksam och kanske är det därför det sker färre olyckor detta datum, just för att många av oss är lite mer försiktiga denna dag.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 6 januari

Alltså, folk som inte svarar på mail...


Jag sköter mycket av min korrespondens via mail. Får jag en fråga svarar jag ofta samma dag. Är det frågor som kräver längre svar, eftertanke eller är beroende av andra faktorer försöker jag svara inom en vecka. Ofta får jag manus till mitt förlag. Det tar naturligtvis längre tid att svara på, ibland kan det ta månader att ge ett genomtänkt svar. Då brukar jag direkt meddela att jag avser att ge ett uttömmande svar inom en viss tid.

Förvånansvärt ofta struntar privatpersoner, organisationer och företag i att svara inom rimlig tid. En del svarar faktiskt inte alls. Det anser jag vara nonchalant och ohyfsat. Flera gånger då jag sökt arbete har arbetsgivaren inte ens brytt sig om att bekräfta att de tagit emot ansökan.

Såklart kan man glömma. Jag erkänner villigt att jag glömt både viktiga och mindre viktiga mailförfrågningar. Men då brukar personen återkomma och jag ber då om ursäkt och prioriterar spörsmålet. Mail kan också försvinna i cyberspace och på så sätt aldrig nå mottagaren, ibland hamnar posten i skräpkorgen och man kan dessutom ha glömt sitt lösenord och på så sätt tappat tillgången till mailen, så visst finns det förmildrande omständigheter.

Men det är sällan det är på det viset. De allra flesta mail som inte besvaras har lästs men mottagaren har helt enkelt struntat i att svara. Kanske är jag överambitiös, kanske har jag för höga krav på min omvärld. Men jag anser att det är viktigt för kommunikationen oss människor emellan är avgörande.

I primitiva samhällen fanns det inga fängelser. Det fanns istället andra typer av bestraffningar. Den hårdaste av dem alla var isolering. Hade personen gjort något mycket graverande bemöttes den med känslokyla och ingen bekräftade den varken med blickar eller tal. Den människan sinade, insjuknade och dog efter ett tag. Så viktigt är det att vi bekräftar varandra och att svara på ett mail är ett civiliserat sätt att bekräfta varandra.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 30 december

Vi gör en omvänd årskrönika!


Var organisation och person med självaktning ska summera sitt år med en årskrönika.
David Attenborough ser tillbaka på djuråret som gått, Gunde Svan ger sportårets höjdpunkter och Sveriges Television återger de största ekonomiska och politiska händelserna under året. Man ska minnas extra viktiga händelser och reflektera över hur det påverkat utvecklingen. Årskrönikor är helt enkelt ett sätt för oss att minnas.

Men nu är mitt förslag att vi gör en annorlunda, bakvänd och omvänd årskrönika. Vi listar de största sakerna som INTE hände.

Min lista ser ut som följer:
  1. Jag fick inte tjänsten jag sökte i augusti på Tillväxt Vetlanda som jag, om jag får säga det själv, var som klippt och skuren för. Jag blev inte ens kallas till en anställningsintervju. Så ointressant ansåg arbetsgivaren att min erfarenhet och kompetens var.
  2. Den japanska författaren Haruki Murakami fick inte heller i år Nobels Litteraturpris utan i oktober tillkännagavs det att det istället gick till en amerikansk musiker/poet.
  3. Jag lärde mig inte, trots att det ingick i mina nyårslöften, att hantera funktionerna på min keyboard. Jag spelar från januari till december som vanligt på mitt analoga piano och keyboarden står i källarrummet bredvid.
  4. Jesus antog inte någon utav månaderna under 2016 fysisk skepnad och steg ned på jorden.
  5. Jorden dukade inte heller någon av månaderna under av krig och ondska trots att många suspekta världsledare sitter i regentstolarna och gör sitt yttersta för att skjuta sönder och förstöra så mycket som möjligt.
Vissa saker som INTE hänt är stora, andra saker som INTE har hänt är små. Oavsett vilket var det riktigt roligt att göra en sådan här årskrönika. Pröva själva att göra en omvänd, bakvänd årskrönika och se vad som dyker upp på er lista.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 23 december

Om att fira jul ändå..


Vi lever i ett kunskapssamhälle. Tillgången på både den lättköpta och mer komplexa kunskapen är inte bara tillgänglig utan ställer också krav. Det krävs av mig som samhällsmedborgare i en demokrati att hålla mig uppdaterad.

Jag vet en hel del, jag känner till den etymologiska betydelsen av plagget klänning och vet vad skägglapp heter på engelska. Jag vet hur man finstyckar en ko, vilka köttdelar som används till sylta och hur man kokar riktigt god buljong. Jag vet hur bäst läker barnens skrapsår på knäna och vilka penicillin jag kan ta för att undvika svampinfektion. Jag vet skillnaden mellan debit och kredit och hur mycket jag behöver fakturera innan jag kan ta ut en månadslön som räcker till de basala behoven.

Samtidigt, dagen innan julafton, oroar jag mig över hur lite jag vet om väldigt mycket, exempelvis om julen. Kom ”ditten” från Tyskland och har ”datten” sitt ursprung i kristna eller hedniska traditioner? Och vilka är egentligen orsakerna till konflikten i Syrien? Är det Rysslands militära baser i havsområdena som är orsaken till att de hjälper Asadregimen? Vad gör Frankrike och USA i Syrien, på vilkas sida står de? Vad ska jag tycka i ämnet och vad grundar jag det ställningstagandet på?

Och finns det över huvud taget en naturlig oopererad kroppsdel på Kim Kardashian?

Som ansvarsfull samhällsmedborgare vill jag vara insatt i frågorna innan jag uttalar mig.

Men i morgon tänker jag fira julafton precis som jag har lust utan att ha en faktabaserad eller politiskt korrekt agenda. Jag ska njuta av skinka, chokladpraliner och svagdricka. Jag ska krama mina barn och se deras mer eller mindre nöjda miner över mina mer eller mindre genomtänkta julklappar och acceptera att jag inte har full koll på allt men att jag allt har lite koll på en hel del.

Jag önskar er härliga helger

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 16 december

"Kommer vi nånsin ifatt vår längtan, trängtan
efter det som kommer och det som en gång varvarligt leva i nuetfarligt svårt


Våren kom tidigt det året,
det året som jag pratar om
vinterns kyla hann inte frysa sig fast
och snön som aldrig kom töade snabbt
i april tog vi fram våra lätta kläder
men vid grillen drömde jag om hallon och fläder
och till midsommarrean, då vi egentligen skulle
fynda våra sommarkläder
var vi trötta på värmen
i juli började vi längta efter att tända ljus
plocka skogens svamp och kura mysigt i våra hus
i oktober var vi först på IKEAs julskyltning
och köpte halvfabricerade pepparkakshus
och ännu fler värmeljus
så när vi skålade i champagne på nyårsafton
längtade vi redan efter tulpaner och nybakta semlor.

Kommer vi nånsin ifatt vår längtan, trängtan
efter det som kommer och det som en gång var
varligt leva i nuet
farligt svårt"

Det är helt otroligt att det enbart är drygt en vecka kvar till julafton, ändå kände jag mig redo för julen redan i oktober. Tänkte att jag för en gång skull skulle vara ute i god tid med att handla julklappar.

Men så kom något i vägen. Det var kurser att genomföra, texter att skriva och så en stortå med infekterat nageltrång. November gick och även halva december. Nu står jag här en vecka innan jul och har inte inhandlat några julklappar, vilket i och för sig inte är någon katastrof. Barnen önskar sig kontanter, min far får som vanligt en flaska whiskey och mannens present får vänta tills jag kommer till den specifika butiken jag fick avstå att besöka pga min ömmande tå. Så ingen ko på isen och ingen vidbränd glögg på spisen.

Men jag undrar: kommer vi någonsin ifatt vår längtan? För hur vi än fixar och trixar verkar vi antingen vara för tidigt eller sent ute. Förra året tävlade jag i Poetry-Slam SM i Stockholm och dikten ovan är skriven i våras men frågeställningen känns lika aktuell oavsett årstid. Hur vi nästan alltid, i tankarna, verkar befinna oss någon annanstans, hur farligt svårt det verkar vara att varligt leva i nuet.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 9 december

Handlar sociala medier mest om citat, kattfilmsklipp och middagsfotografier?


Själv använder jag Facebook, Instagram, Pinterest, Linkedin och Twitter. Jag uppdaterar kontinuerligt min blogg och svarar på frågor i ett föreningsforum. Uppskattningsvis lägger jag ett par timmar om dagen på sociala medier. 90 % av tiden går åt till jobbrelaterade frågor och som egenutgivande författare och småförläggare är sociala medier nästan oumbärligt. Det är ett gratisforum att upplysa och informera på. Men även tid är pengar och att vara aktiv tar mycket tid.

Sociala medier fungerar även som förströelse, man kollar vad andra gör för tillfället, vilka ämnen som berör och klickar sig vidare på några länkar.

Att vara aktiv på sociala medier är både nyttigt, tröttsamt och oroväckande. Ibland är det roligt men för det mesta är det en studie i sociologi. Att se hur inlägg blir virala och att vi i första hand inte reagerar på inlägget i sig utan på hur andra har reagerat. Det finns en oerhörd nytta i se bekantas åsikter och inlägg. Man får en bild som man oftast inte får vid personliga möten eftersom de oftast handlar om att man möts av en specifik anledning, exempelvis som arbetskollegor eller idrottsutövare. På sociala medier uttalar man sig om en massa andra saker och det är roligt att se den seriösa chefen som på sociala medier mest delar gulliga kattfilmsklipp eller oroväckande hur den gamla klasskamraten titt som tätt delar märkliga politiska inlägg.

Trots att det är tidskrävande och att det ibland känns som om man drunknar i andras middagsfotografier fungerar sociala medier som en öppen arena där man har möjlighet att få ny kunskap. Man får helt enkelt plocka bort dem som inte delar den grundläggande humanismen och så får man acceptera att gulliga kattfilmsklipp är en stor del av vissa människors vardag.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 december

Jag bestämde vad som skulle stå på min gravsten...


När jag bodde i Malmö promenerade jag under en tid dagligen genom ett stråk med tre stora kyrkogårdar som sträcker sig över flera kilometer. Ibland stannade jag vid de romska gravsättningarna och betraktade personporträtten och de färggranna plastblommor på gravstenarna. Då och då mötte jag sörjande följen som begravde sina kära. Jag läste de högtravande gravstenarnas inskrifter med dåtidens titlar: hemmansägaren, häradsmålaren, bergsrådet.

Trots att det frekvent cyklades och promenerades på kyrkogårdarna, eftersom många människor använde gångarna som passersträcka till och från jobbet, och trots att området var vackert och välskött fanns ändå en dov atmosfär som gav upphov till en aning dystra existensiella tankar. Jag började spåna på vad som skulle stå på min egen gravsten och under mina promenader mejslades en komplett text fram.

Vår omgivning påverkar oss. Jag tänker på vad det gör mot en människa att jobba på ett arbete som man vantrivs med. Eller vad det gör för en människa att vara i ett stöttande och kärleksfullt förhållande. Det gör stor inverkan åt både det positiva och negativa hållet. I den mån vi kan påverka i vilka miljöer och sammanhang vi befinner oss i ska vi söka oss till positiva miljöer, umgås med människor som får oss att må bra. När jag slutade gå genom kyrkogårdarna fick jag med ens sundare saker att tänka på än vad som ska stå på min gravsten. I Vetlandas trakter finns oerhört många upplyftande och inspirerande promenadmiljöer som ger frisk luft och sunda tankar som inte handlar om vad som ska stå på min gravsten utan istället vad det ska stå i min nästa bok.

Vad var det som skulle stå på min gravsten? Jag minns faktiskt inte.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 25 november 

Ni vet känslan när det blir för mycket.


Man tappar sugen, orken och lusten. Jag, som många andra, har det rätt körigt tiden innan jul. Allt ska vara genomfört, färdigt och räknat så att man med gott samvete kan ha ledig tid i jul med familj och vänner. Äta praliner, ha slappa förmiddagar med kortspel och långfilmstittande. Kanske till och med sätta sig och läsa en bok mitt på ljusan dag!

I det redan fullspäckade schemat kom bomben. Grejen som gör att allt man planerat sätts ur spel. I mitt fall var det en urspårning i Bokinfos datasystem. Kontentan var att det skapade flera dagars extrajobb som omedelbart var tvunget att åtgärdas.

Då finns det ett antal alternativ man kan välja mellan. Man kan lägga allt annat åt sidan och ta itu med det akuta. Man kan fortsätta som vanligt, stoppa huvudet i sanden och låtsas att man inte fått vetskap om det akuta. Jag valde en mellanväg. Jag gjorde det mest akuta som tog ungefär en arbetsdag i anspråk, men alltefter jag betade av arbetsuppgifterna såg jag att fler fel hade uppstått vilket skulle innebära ännu fler timmar än jag redan förutspått. Då fick jag nog. Jag stängde av datorn och lämnade mitt kontor i Vetlanda, körde till Växjö och gick på min favoritrestaurang och åt en rejäl portion sushi. Därefter flanerade jag på stan i lugn och ro, shoppade och hade det allmänt trevligt.

När jag kom hem på kvällen fanns naturligtvis alla arbetsuppgifter kvar. Men jag hade haft en sådan avslappnande dag att jag hade fått ny energi. Så de arbetsuppgifterna jag hade uppskattat skulle ta 16 timmar till tog istället bara sex timmar. Troligtvis för att jag hade laddat batterierna och gjort någonting bra för mig själv under dagen.

En god vän till mig har som motto: var snäll mot dig själv, hitta din egen stund och din egen stil. Det var precis det jag gjorde. Det får nog bli fredagens reflektion nu när adventstiden börjar.

Var snälla mot er själv, hitta en egen stund och er egen stil!

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 18 november

Om du får ta med dig tre saker till en öde ö, vilka skulle de vara?


Det var en frågelek som jag och mina vänner gjorde under uppväxtåren. Som tonåring svarade jag spontant: läppstift, min hund (hon fick räknas som en sak) och min dagbok.

Sedan när jag blev vuxen och mer analytiskt lagd hade jag svårare att svara på frågan. Den svarades istället med tre motfrågor: 1. I vilket klimat ligger den öde ön? För det är helt avhängigt vilka saker jag ska ta med om det är en söderhavsö eller en nordpolsö. 2. Finns det tillgång till sötvatten, odlingsbar mark och djur att jaga? Med andra ord, finns det en realistisk chans att överleva där mer än ett par dagar. 3. Finns det redan befintliga bostäder och grundutrustning? Man kan lugnt konstatera att läppstift är ett umbärligt om det saknas yxa och tändstickor. Med de motfrågorna blev frågeleken mindre rolig för ingen hade svaret på de motfrågorna och istället för att prata om det som var viktigast i livet för tillfället gick tiden åt att komma överens om öns grundförutsättningar.

Idag när jag gör tankeleken för mig själv har jag bestämt att det är en varm ö, att enkelt boende och att attiraljer för att göra upp eld finns. Det finns också förutsättningar för att skaffa mat och grundutrustning till det, exempelvis yxa, fiskenät och knivar. Dock finns ingen möjlighet att kommunicera med omvärlden via internet eller telefon. Det finns heller ingen elektricitet.

De tre ting jag skulle ta med mig då är 1. blyertspenna (med ett stort antal lösa blystift) 2. papper att skriva på (som räcker tills jag lärt mig göra mitt eget papper) 3. ett litet spikpiano att spela på.

Så det summerar mig just nu, när det grundläggande behovet av mat, vatten, boende är uppfyllt vill jag ägna mig åt kulturen i form av att skriva, måla och musicera. Det tror jag är det bästa sättet att trivas själv på en öde ö och undvika att bli tokig av ensamhet.

Vilka tre ting skulle du ta med dig till den öde ön?

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 11 nov

Dylan får litteraturpriset, påven Franciskus mottages som en rockstjärna. Trump väljs till president i USA.


Känns som upp-och-ned-vända världen. Vissa spetsfundigheter förbryllar, roar och skapar nytänkande, men att Trump nu är president för en av världens mest inflytelserika länder känns chockerande, farligt och inte det minsta roligt.

Som att välja mellan pest och kolera har det sagts om det amerikanska valet.

Nog upprörde den andra kandidaten, Hillary Clinton med sina tvivelaktiga affärer med Clinton-stiftelsen som hon och maken Bill driver. Eventuellt har hon använt dessa medel för att locka fram fördelaktiga dealer med oskrivna löften om kompensation från stiftelsen. Att hon tagit hutlöst betalt för sina föredrag och agerat hänsynslöst under sin tid som utrikesminister upprör mig mindre och jag undrar om den kritiken hade framförts om hon var av manligt kön. Politiken är ofta ett otrevligt spel med mycket höga insatser och jag tror att man behöver ha ett visst mått av okänslighet för att palla ett sådant jobb.

Men det är faktiskt skillnad på att välja en okänslig person med tvivelaktiga affärer bakom sig och att välja en politiskt oerfaren och fullkomligt galen person. Trump har öppet visat sitt förakt mot olika grupper och kommit med horribla lösningar för att lösa dessa personers ”problem”. Förslag som vittnar om total noll koll, ingen verklighetsförankring och som stinker populistisk avföring. Att han sedan anser sig vara kompis med en annan galning som styr på andra sidan havet med namnet Putin känns än mer oroväckande.

Världens politiska liv är ingen sandlåda där man får trycka på avfyrningsknappen när någon förstör ens sandslott. Vår värld och allt levande kräver mer moget agerande än så. Världslösningar tarvar fler tecken än vad som får rum i en tweet.

Fredagen är här och kyla och snö omgärdar oss, sprid lite extra ljus och värme till varandra och världen. Vi och den behöver det.

Jag önskar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 4 november

Klart det är bra det är ju fredag!


Det är ett svar man ofta får en dag som denna när man frågar människor hur de mår. Folk är helt enkelt mycket gladare på fredagar än andra dagar. I det svaret ligger det underförstått att man snart är ledig och att friheten är stor under helgen. För mig som soloföretagare är skillnaden inte så stor på tisdag eller fredag. Jag jobbar de flesta dagarna, men det ligger en positiv spänning och förväntan i luften som jag gärna hakar på.

Fredagens namn grundar sig från fornnordisk mytologi, antingen från Freja eller Frigg, eller från de båda om de kanske var samma person. Freja var lustens och fruktbarhetens gudinna och kanske bidrar även det till munterheten på fredagar. För sinnlighet lyfter vilken grå höstdag som helst. Kanske tänds hoppet lite extra på fredagar om romantisk vällust.

Måndagen känns så långt bort som den kan göra. Den ligger fyra långa dagar bakåt i tiden och det upplevs som att det är eoner av tid till nästa veckas måndag. Med det får måndagen symbolisera: upp i ottan-måndag, fast i ekorrhjulet-måndag, arbeta för brödfödan-måndag. Med andra ord med fredag kommer valfrihet, det vankas romantik och vardagens ok känns långt bort.

Själv har jag torsdagar som favoritdag. Då känns allt fritt och lagom lättsamt, innan fredagens storhandling ska göras men långt efter tisdagen som enligt min mening är veckans tråkigaste dag. Tisdagen känns varken som en ny fräsch dag på veckan eller ett välbehövligt slut. Det är bara en tråkig mittendag. När jag var liten var söndagen den tristaste dagen i veckan. Allt var stängt och långsamt och dagen gick i ultrarapid.

Nu gillar jag som sagt torsdagen bäst, men fredagar är rätt fina de också och vid närmare eftertanke har faktiskt alla dagar sina särskilda höjdpunkter, till och med tisdagen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 28 oktober

I många år levde jag utan tv.


Det väckte reaktioner. En del undrade om jag var världsfrånvänd. Andra tyckte synd om mig och erbjöd mig en tv-apparat som allmosa. Några blev provocerade och kände att deras egen tv-konsumtion blev ifrågasatt. Ett fåtal tyckte det var ett bra beslut.

Det började med att jag separerade från min sambo. Jag satt i min nya lägenhet med ett matsalsmöblemang och en säng som de enda möblerna. Jag märkte att jag inte behövde någon tv. Jag fick ändå min beskärda del av nyheter via tidningar och radio (detta var före internets tid). Istället fick jag en massa gjort och fixade de där grejorna som annars aldrig blir gjorda, ex laga söndriga klädesplagg. Jag slapp det slentrianmässiga tv-tittandet, jag slapp också alla obehagliga program som fick mig att känna vanmakt och rädsla och framförallt, jag var fri att ägna mina kvällar åt vad jag ville. Ett och annat program kunde jag sakna, men det mesta som sänds på tv tillförde inte något positivt till min världsbild.

Sedan skaffade jag mig möbler till min lägenhet och även en tv och ett par år av tv-tittande följde. Men vid tiden när mina barn föddes lades tv-sändningarna om från analog till digital sändning. Man behövde en digitalbox för att kunna. Då tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att igen slippa se på tv. Vi hade förvisso en tv-apparat så vi kunde se på filmer via videon. Vi såg tillsammans många barnfilmer. Men det slentrianmässiga tv-tittandet som är så lätt att halka in på, det fanns av naturliga skäl inte.

När vi flyttade till Vetlanda kom tv:n tillbaka i mitt hem. Nu sitter jag på kvällarna och ser på tv. Jag märker att det är förvånansvärt svårt för mig att stänga av den och göra något annat. Den fyller ofta samma funktion som en brasa. Jag tittar meditativt in i rutan och ser att något rör sig, men ofta minns jag inte vad jag egentligen har tittat på.

Kanske är det dags för en ny tid utan tv igen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 21 oktober

Att vänta 10 år innan man får göra sin första makirulle.


Van är jag, och många med mig, att skaffa information snabbt. Undrar jag något, googlar jag. Adresser, öppettider, lexikon, allt finns som jag behöver få svar på. Även mer komplicerade företeelser som tex hur man gjuter fundament till altangolv finns det många välgjorda tutorials på Youtube för.

Det har blivit en livsstil att ha tillgång till information och kunskap i stort sett överallt när som helst. Jag behöver inte vänta, jag har instant access till nätet. Det finns otroliga fördelar med att kunna tillfredsställa sin kunskapshunger snabbt. Jag kan granska flera källor samtidigt, väga relevansen mot varandra och komma till en slutsats fortare och mer korrekt än tidigare.

Men när jag ser ett program på Kunskapskanalen ser jag motsatsen till denna snabba kunskapsinhämtningen. Programmet som handlar om en sushi-restaurang i Japan. En oansenlig restaurang som ändå har årslång kö till de cirka 20 sittplatserna och där man hyllar den genuina mathantverks-traditionen. Köksmästaren har själv har vigt hela sitt liv åt sushikonsten. Med 50 års erfarenhet och med skarp blick övervakar han köksarbetet och all mat som skickas ut till gästerna.

En av kockarna har till uppgift att koka ris. Noggrant sköljer han riset i omgångar och avväger varsamt mängden miri i kokvattnet. Han berättar att han jobbat på restaurangen i många år men att det tar tio år innan han får börja göra makirullarna. Nigirin, dvs sushikuddarna är det bara köksmästaren själv som får göra.

Det tar alltså tio långa år för denna välutbildade och erfarna kock innan han får göra sin första maki-rulle. Det blir som en skön kontrast till den snabba och omedelbara kunskapen jag får genom att googla. Viss kunskap lärs minsann inte via en tutorial på Youtube!

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 14 oktober

Det var inte ett äpple Eva i Bibeln blev frestad och åt av.


Det var en frukt av obestämd art som hon föll i fördärvet av. Men nog kan man förstå att äpplen kan fresta för de är oerhört vackra och välsmakande. Dessutom blir man inte ett dugg syndfull av att äta äpplen, men blir istället sunt frisk.

Överallt i bygdens trädgårdar dignar det av orangea, gröna, röda och gula äpplen. De tävlar tillsammans med alla granna löv i samma färgställningar om min blick. Varje år är hösten så grann att jag blir till övers av lycka. Att gå omkring i svirvlande lövsamlingar är som att bada i Guds och naturens eget underverk. Och ännu bättre blir det när allt det där färggranna går att äta. Som i år när det är äppelår.

Jag har två äppelträd i min trädgård. De är små och relativt unga sett från ett äppelträds perspektiv men de bär så mycket frukt i år att jag har behövt staga upp grenarna som annars ligger i backen och riskerar att knäckas. Eftersom jag av naturen är en person som tycker illa om att frukt och bär förgås har jag haft en intensiv månad. Jag har bakat pajer, torkat äppelringar, ångat äppelsaft och såklart ätit dem färska från trädet. Nu ligger resten ömsint förpackade i lådor i garaget. Så hörde jag om en kvinna i Mörteryd som pressar äppelmust och vakuumförpackar drycken i plastkärl. Perfekt, som att ha sin egen bag-in-box med äppelmust med hållbarhet i 1 år.

I många trädgårdar plockas inte äpplena av. Jag kan förstå att det är svårt att ta vara på allt ett äppelår som detta. Det finns liksom en gräns för hur många pajer man kan äta, men passa på att plocka av äpplena, spara dem i garaget och lägg ut dem i skogen till vintern. Det uppskattar både älgar och rådjur som har svårt att hitta föda om vintern eller skicka äpplena för mustning i Mörteryd.

Så låt oss falla för frestelsen och smaka av frukten och leva i lust med must.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 7 oktober

Att ta emot en komplimang kan ibland vara svårare än att ge en.


Vänliga uppmuntrande ord till en medmänniska kan verkligen göra positiv skillnad, det vet vi.
Vi vet också att uppskattande ord och handlingar smittar av sig. Det är med andra ord mycket lättare för någon som fått en ärlig komplimang att ge vidare en komplimang till någon annan.

Själv tror jag att jag har relativt lätt att ge komplimanger till andra. Det ligger helt enkelt för mig att uppskatta andra människors utseende och insatser. Jag gör det ofta och okrystat. Vad jag däremot märker är att jag kan ha svårt att i hjärtat ta emot en komplimang.

I restaurangvagnen på tåget träffade jag Bob Hansson. I min värld är han en rätt känd person. Han är författare, estradpoet och litteratör. Vi känner varandra ytligt, vi är fb-kompisar och råkas då och då på mässor och arrangemang. Vi hälsade och han sa till mig:
-Vad fin du är.
Jag kände mig lite förlägen och en aning starstruck, då alla andra i restaurangvagnen såg och hörde oss. Jag svarade i glad och skämtsam ton:
- Jag är på väg till Malmö och då måste man ju vara fin.
Och så skrattade när jag sa det.
Då tittade han intensivt på mig och sa:
- Jag menar verkligen det jag säger. VAD FIN DU ÄR.
Och så pekade han på min blus och mina smycken, som för att förstärka det han sa.
Jag svarade tack, och så pratade vi lite till innan han hoppade av i Hässleholm.

Efteråt reflekterade jag över vad som nyss skett. Jag hade haft svårt att ta emot komplimangen, att tillåta den att landa i hjärtat. Kanske för att jag inte trodde att han verkligen menade det han sa, kanske trodde jag att det mer var en artighetsfras.

Jag kommer att öva mig själv på att bli bättre på att ta emot komplimanger samtidigt som jag ska fortsätta att ge komplimanger till andra.

Det är lika viktigt att kunna ta emot som att ge.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 30 sept

”Nej, usch visa inte den bilden, jag ser så tjock ut.”


Ett uttalande jag hör från några tjejer som fipplar med sina mobiltelefoner vid bordet bredvid när jag sitter på fiket och ska skriva min fredagsreflektion till VetlandaAppen. Egentligen var blogginlägget tänkt att handla om något helt annat men jag bestämmer mig för att byta ämne. Tjejerna vid bordet är helt vanliga ungdomar, trådsmala enligt min åsikt, men med tragiskt dålig självkänsla, rädda för att se tjocka ut på det forum de ska lägga ut sina selfies på.

Vi kvinnor är vana vid att bli värderade, både av oss själva och andra, efter hur smala och välformade vi är. Majoriteten av i-ländernas kvinnor tänker allt som oftast på sitt utseende, vikt och figur. Vi är liksom uppfostrade på det sättet. Jag är inget undantag.
Igår frågade Facebook mig om jag ville dela ett tre år gammalt foto från bokmässan i Göteborg på min tidslinje. Jag ler fint på bilden och sitter med pennan i hand för att signera min bok som någon härlig människa har köpt. Bilden kunde lika gärna ha varit tagen på årets bokmässa för jag bär samma kläder och smycken och har liknande frisyr. Men det är en sak som skiljer...

När jag tittar på bilden från bokmässan för tre år sedan tänker jag inte på att jag har god hälsa, att jag är stolt över att ha skrivit och släppt en ny roman eller något annat positivt utan jag tänker på att jag sedan dess har gått upp i vikt. Precis som tjejerna vid bordet bredvid är min vikt och figur i fokus när jag ser på bilder som föreställer mig själv.

Jag önskar att jag hade en käck slutkläm, som inspirerar tjejer och kvinnor till annat än vikttankar. Det har jag tyvärr inte. Dock valde jag att inte dela Facebooks tre år gamla bild utan valde en bild från årets bokmässa med nuvarande figur och vikt. I det valet finns kanske en viss styrka och ett visst hopp.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 23 september

100 000 människor kommer att passera förbi mina ögon under dessa dagar.


I fyra dagar står jag från morgon till kväll tillsammans med drygt 800 utställare på Norra Europas största litteraturfest. Omgiven av mina och andras böcker sitter jag mitt i vimlet på bokmässan i Göteborg.

Ett stort antal härliga möten blir det med författar- och förlagskollegor. Intressanta, minnesvärda möten med människor jag dagligdags enbart träffar på sociala medier. Inget slår de fysiska mötena och nästan alla som är verksamma i branschen, både konsumenter och producenter, finns här på bokmässan. Det är en underbar kontrast mot den relativt ensamma skrivartillvaron jag brukar ha.

Samtidigt finns det ingen annanstans som man kan känna sig så liten och ensam som på bokmässan i Göteborg. Jag går vilse, hittar inte de montrar jag letar efter, trots att jag har karta och på något underligt sätt finns känslan av att jag alltid missar något. Som när en kollega kom och frågade mig om jag sett Patti Smith när hon samtalade med KG Hammar och jag ärligt svarar att jag inte ens visste om att hon var här.

För man befinner sig i helt fönsterfria lokaler med en konstant hög ljudnivå från olika scenframträdande som pågår samtidigt. Mängden med människor gör det till en stor utmaning att navigera fram till både toaletter och kafeterior. Det kostar att vara på mässa, för när jag väl kom fram i kafékön betalade jag 27 kronor för en kanelbulle och 75 kronor för en tunnbrödsrulle. Fötterna värker och längtan efter frisk luft och vällagad mat är stor. Så när jag befinner mig här på bokmässan i Göteborg och ser alla författarstjärnor och härliga kollegor är det inte utan att jag längtar lite hem till Vetlanda. Till lugnet, den friska luften och den hemlagade maten.

Jag önskar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 16 september

Ja, si vädret si, de e nött könstigt med de nuförtia.


På valborgsmässoafton stod jag och höll vårtal i ullkappa med både kofta och stickad tröja under. April hade varit så kall att jag aldrig fick tillfälle att hänga undan dunjackan i källaren där jag förvarar mina vinterkläder.
Sommaren som följde blev så varm och torr att till och med jag efter ett antal resultatlösa skogsbesök gav upp svampturerna för att leta sommarkantareller. Och då ska ni veta att jag är en idogt inbiten svampletare som inte räds att varje sommarkväll sitta och timtals och rensa det knappstora guldet. Det var så torrt att brunnen i sommarstugan till slut sinade.

När jag höll min första sommarskrivkurs 6 augusti var det strålande solsken, värme och blommor rabatten. Under den andra skrivkursen, helgen efter var det höst, tomt i rabatterna och vi höll den sprakande brasan igång hela tiden. Tjosan vad kallt det blev i mitten av augusti, så kyligt att jag faktiskt övervägde att börja använda strumpor i skorna, något jag av princip inte vill ta på mig förrän i oktober.

För ett par veckor sedan började barnen skolan och ånyo: tjosan, vilket väderomslag det blev, intensiv värme och badväder igen. Det har i stort sett inte varit under tjugo grader om dagarna sedan dess. Häromdagen var jag i Östanå och badade och frös inte det minsta. Nu när jag skriver min bloggreflektion är det 24 grader i skuggan.

Kanske har äldre människor i alla dagar sagt att det är nött könstigt me vädret nuförtia, men nog känns det som om jag blir mer och mer benägen att hålla med. Kanske är det vädret som de facto är lite underligt, eller så är det jag som blivit äldre. Hur som helst, sommarjackan hänger bredvid dunjackan i garderoben och jag är redo för vilken som.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 9 september

Alla dessa smygavgifter gör mig vansinnig


Min bank tar en avgift på 1,50 kr per utförd bankgirobetalning trots att jag betalar en månatlig avgift för att nyttja deras tjänster. De tar också 19 kronor för att de skickar ett kontoutdrag i månaden, ett utskick jag aldrig har bett om. På min telefonräkning betalade jag 40 kr varannan månad för att de skickade en pappersfaktura till mig, och då får familjen fyra stycken.

Visst finns det värre saker att bli vansinnig för. Det är en småsak, men en småsak som kostar mig flera onödiga tusenlappar om året.

I helgen anlitade jag ett företag i Vetlanda och besökte dem för att göra upp betalningen. Jag bad dem göra en faktura till mitt företag, för bokföringens skull. Jag bad om att få fakturan direkt i handen, men de föredrog att skicka den per post. Ett par dagar senare får jag den i brevlådan med en fakturaavgift på 45 kronor.

Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken att lägga till fakturaavgift för mina kunder. Det är enligt mig omoraliskt att göra. Har kunden och jag kommit överens om att varan eller tjänsten kostar 500 kr ska den kosta just det och inte 545 kr.

Jag frågade min goda granne som också driver ett företag hur de gör. De tog minsann också ut fakturaavgifter till sina kunder om de handlade för små summor. Däremot betalar hans ekonomiavdelning aldrig några fakturaavgifter på de räkningarna de får till sin firma, för det är enligt honom omöjligt att kräva betalt för extraavgifter. Så nu är min faktura till det lokala företaget betalad utan den extra avgiften.

Overheadkostnader, porto, kuvert och tid för hanteringen ska läggas in i grundpriset. Annars ska kunden upplysas om den extra avgiften och godkänna den.

Mitt förslag är att företag slutar med smygavgifter och att vi som kunder vägrar att betala dem så länge de finns kvar.

Samhället ska genomsyras av god moral både i litet och stort.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 september

Tanten säljer böcker...


I dag är det min fyrtioåttonde födelsedag, jag fyller mao 47 år. Jag tycker om att fylla år, det är ett ypperligt tillfälle att fira att man sett 365 nya dagar, erfaret fyra årstider till och samlat på sig fler erfarenheter.

Men varje gång jag fyller i ett tidsintervall i undersökningar häpnar jag över att jag hamnar i kategorin 40-50 år. I en undersökning som min bank gjorde angående deras servicefunktioner hamnade jag i 45-60 årsspannet. Det fick mig nästan att trilla av stolen. För jag tänker på mig själv som 30 år, eller kanske 30 plus, eller kanske 40. men absolut inte 45-60.

När jag stod på en festival förra året och sålde böcker kom en liten livlig flicka fram till mitt bord och hoppade och skrattade. Snart kom hennes mamma och tog henne i hand och ledde henne därifrån. När de gick hörde jag att hon sa: du får inte stoja där, tanten säljer böcker.

Hallå!!! Tanten säljer böcker, sa mamman om mig som i min föreställningsvärld såg ut att vara äldre än jag själv. Jo, jag tackar jag...

Frågan är väl hur man ska se ut och känna sig när man är i 45-60 årsspannet? Jag har aldrig haft en rädsla för att bli äldre, tvärtom har jag sett fram emot det. Jag är idag en tryggare och stabilare person än jag var när jag var 20 och jag ser fram emot att bli fylla år en sådär 30-40 gånger till.

Problemet är att jag inte riktigt fattat att jag nått den ålder jag nått. Det är precis som när jag själv var liten flicka och pratade med dem som jag uppfattade verkligen var gamla. De sa alltid att de kände sig som 20 fast de var 70. Så märkligt tänkte jag, som då varken hade fyllt 20 eller 70, för jag tyckte bara de såg gamla ut. Inte hade jag något emot deras gråa hår och veckade ansikten. Jag tyckte bara att det var konstigt att de kände sig som 20 när de verkligen såg jättegamla ut. Kanske blir det samma sak med mig. Jag fyller 47 idag, jag hoppas att jag inte ser ut som sjutton :-)

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 26 augusti

Då och då försöker jag vara en modern människa.


Ni vet en sådan människa som obehindrat använder sig av tekniska framsteg som underlättar vardagen och arbetet. En människa som swishar, läser av mätarställningar digitalt, sms:ar in dem till svarsnumret och beställer varor på nätet.

Att beställa grejor på nätet är ju enligt många billigt, smidigt och tidseffektivt.

Igår satt beställde marknadsföringsmaterial på nätet. Jag kopierade in bilder, beskar, la in text, valde mellan otaligt många alternativ av färdiga mallar men gjorde slutligen en egen design. När det var klart visade inte förhandsgranskningen samma sak som jag trodde det skulle göra. Jag fick göra om och sen fick jag göra om igen. Till slut lyckades jag och skulle betala. Betalningen krånglade och när jag fipplat tillräckligt länge hade jag fipplat för länge och blivit utloggad och fick göra om allt från början igen. Det tog mig in alles tre timmar. Nog blev det billigare än om jag hade kontaktat ett lokalt tryckeri, men om man ser till de tre timmar jag la ner på arbetet och värderar varje timme till 500 kr blev det dyrare, för en lokal leverantör hade säkert fattat mina önskemål på en halvtimme.

Så det var en fröjd när jag gick ner till Kontorsspecial i Vetlanda för att köpa mig en laserskrivare (min gräns är nådd, jag köper inte fler svindyra bläckpatroner) och fick hjälp av en kunnig säljare som presenterade mig för ett begränsat antal skrivare med olika funktioner. Jag fick ställa samma halvintelligenta frågor om och om igen och han svarade tålmodigt på dem alla. Det hela tog 45 minuter och därefter hade jag köpt och fått det jag ville ha. Det blev inte dyrare, däremot smidigare och mer tidseffektivt och vill vi ha kvar affärer i vår bygd ska vi nog passa på att handla hos dem.

Då och då lönar det sig att vara en mer traditionell människa och besöka en affär med kunnig personal som fixar och hjälper.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 19 augusti

Ibland undrar jag hur mycket semester semestrande familjer egentligen har.


Semester i bemärkelsen; ledig, avslappnad, fri. För i ärlighetens namn utför man i stort sett samma sysslor, känner samma stress och har samma konflikter som i vardagen. Skillnaden är bara att man under en längre tid är tätt inpå varandra, lagar mat i ett minimalt sommarstugekök och förväntas vara lycklig, eftersom det är sommar och man har längtat efter samvaron hela året.

Mina somrar har sedan jag blev egenföretagare varit allt annat än lediga. Sommaren är den säsong då manusarbete med redaktörsrundor, korrläsningar, sättningar och tryck går på högvarv. Allt för att de böcker man släpper till hösten ska bli färdiga produkter. Dessutom har jag ett liten verksamhet med marmelader och örtteer som plockas och tillreds under sommaren.

Det är ändå en härlig tid för mellan arbetsuppgifterna finns sommaren utanför dörren med all sin ymnighet. Men det är en utmaning att barnen har 2,5 månad sommarlov och att resten av familjen och de flesta i bekantskapskretsen är lediga. Det blir till att kånka dator, manus och andra tillbehör fram och tillbaka mellan kontor, sommarstuga och andra sommarvistelser.
Som en trippel-påfrestning att både jobba, blåsa upp badleksaker till barnen och vara sådär härligt avslappnad som man önskar på grillfester och andra sommartillställningar.

Sommaren i all ära med sitt långa dygnsljus, bad, sol och ledighet, nu längtar jag efter rutiner, tända ljus och arbetsro. Jag längtar efter att få arbeta långa dagar i mörkertiden på mitt lilla kontor i Vetlanda och veta när barnen kommer hem efter skoldagens slut, att ha alla mina jobbattiraljer på ett och samma ställe.

Och att i lugn och ro få längta till nästa sommar med dygnslångt ljus, sol, bad och samvaro med familjen.


Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 12 augusti

Jag är barnsligt besatt av att göra saker, lära mig nytt och ta del av andras kunskaper.


När jag arbetade som studie- och yrkesvägledare på grundskolan var jag själv den som tyckte det var roligast att delta i studiebesök på olika arbetsplatser. Medan mina elever hasade sig igenom mejeriets loft och gångar sådär lagom ointresserade, mest pratandes med varandra, var jag extatisk över att få ynnesten att få en inblick in i ysteriets kärna. Jag var den som ville stanna längst och ställde flest frågor.

Jag vill hinna så många saker som möjligt varje dag och jag vill lära mig nytt. Jag har en förkärlek för att producera och inte konsumera. Det innebär att jag gärna gör saker men inte så gärna köper färdiga grejor, därför är jag inget rolig shoppingsällskap. Jag tycker att mina kläder ska hålla så länge som möjligt så att jag så sällan som möjligt behöver gå i affärer och handla nytt.

Genom mitt förlag producerar jag böcker, hela vägen från manus till färdig produkt. Jag plockar bär, frukt och örter som jag gör marmelader, teer och andra produkter av. Jag köper hela djur, finstyckar, maler och kokar buljong. Det ligger helt enkelt i min natur att göra saker själv. Mina livsmotton är: Just do it och Learning by doing, det innebär att jag gör, och genom att göra lär jag mig.

Jag tror att om vi har lusten att lära och samtidigt är generösa med att dela med oss av våra erfarenheter löper vi mindre risk att bli deprimerade, har roligare och för dessutom utvecklingen framåt. För mig finns den sanna glädjen i att göra. Jag blir helt enkelt mer människa av att göra och lära.

Nu ska bara tiden räcka till, för inom en snar framtid vill jag, utöver det jag redan gör: ta jägarexamen, lära mig syra grönsaker och sy mina egna kläder.

Vilket privilegium att få lära och göra varje dag.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 5 augusti

En hyllning till Vetlanda folktandvård.


När jag och min familj flyttade till Vetlanda träffade vi en alldeles ypperligt trevlig och kompetent tandläkare på Vetlanda folktandvård. Vi får alltid träffa samma tandläkare och tandsköterska och båda är lika tillmötesgående. De tar alltid emot och har tid för oss oavsett storleken på våra tandproblem.

Båda mina flickor har haft tandställning. Min ena flicka för underbett och min andra flicka för att hennes över- och undertänder möts precis på mitten i bettet, vilket naturligtvis inte är bra. Hon har dessutom haft bettskena för att hon gnisslar tänder på nätterna.
Hennes bettskena och tandställning har kollats i stort sett varje månad. Så att allt står rätt till. Så att tandställningen inte skaver. Så att allt utvecklas i rätt riktning. Med en oerhörd precision och finkänslighet fixar tandsköterskan och tandläkaren så att vi får tider som passar oss, och alla inställningar i skenan och ställningen ska vara rätt.

Jag tänker på att man behöver åka mindre än 100 mil söderut till andra europeiska länder där tandvården inte alls är på samma omtänksamma vis. Länder som är utvecklade och högtstående men där tandvården, för att ha tillgång till samma kvalificerade vård, inte är skattemedelsfinansierad för de unga utan i högre grad är förknippad med privata försäkringar.

Visst vet jag att man som vuxen nog kan få punga ut med ett stort antal tusenlappar när tänderna i munnen börjar tappa sina plomber och rotfyllningar och bryggor börjar smyga sig på. Men tandvården i Sverige gör vad den kan för att minimera tandvårdsproblem på äldre dagar genom att vara så noggranna med de som är unga idag.

Jag är verkligen så glad och trygg som man kan vara när jag lägger mig i stolen med den starka lampan i ansiktet och de blå plasthandskarna i munnen. Jag befinner mig hos min tandläkare och tandsköterska på Vetlanda folktandvård.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 29 juli

Har du ställt dig frågan vad det är som gör att du gillar eller ogillar en plats?


Häromdagen träffade jag en ny författarkollega i Malmö.

Det visade sig att vi förutom författeriet hade mycket gemensamt. Vi är båda tvillingföräldrar och hon hade dessutom, när hennes barn föddes, bott ett par år i Vetlanda. Så roligt, utbrast jag och berättade att jag var uppvuxen i Vetlanda och nyligen flyttat tillbaka till min hemort.

- Jaaa, säger författarkollegan, mina år i Vetlanda var de värsta åren i mitt liv. Det är som ett stort, öppet och varigt sår.
Hoppsan, tänkte jag, det lät riktigt allvarligt.
- Det var så svårt att komma in i sällskapslivet, allt var strängt religiöst, fördömande och eländigt på alla vis, fortsätter hon.
Hoppsan, tänkte jag igen och även om jag självklart respekterar att man har olika erfarenheter märkte jag att jag reagerade över att hon kände så mycket agg för det stället jag valt att bo på.

Jag har bott på många ställen och nog finns det trångsynthet lite varstans, Vetlanda är inget undantag, men jag ser mycket som är bra med min hembygd och det positiva överväger helt klart, enligt min mening.

Kanske beror min trivsel i Vetlanda på att jag sedan länge känner människorna, platserna och andan. Så jag frågar min man Lars som ursprungligen är från Eslöv och inte har några tidigare kontakter här hur han uppfattar Vetlanda från ett ”utifrånperspektiv”. Han svarar att han lätt lärt känna folk, att han känner sig välkommen och hemma och att han efter en kort tid i Vetlanda träffar fler personer han känner när han är på stan än vad han gjorde efter fyra bostadsår i Malmö.

Tänk så olika man kan uppfatta en plats.

Har du ställt dig frågan vad det är som gör att du gillar eller ogillar en plats?

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 22 juli

Meningen med sommaren, att ta en tugga i taget?


Jag gillar att äta och dricka fort och mycket. Jag är helt enkelt en person glad i mat och god dryck. Ibland kan det gå lite väl fort att få det vackra och välsmakande på fatet in i munnen och ner i magen. Min far säger att maten ska tuggas trettio gånger innan man sväljer. Jag har prövat det och det blir bara otäck sörja kvar i munnen när man gör så. Säkert bra för matsmältningen men ohållbart för min matglädje.
Denna vecka har jag och familjen varit på semesterresa i Blekinge och Skåne. En dag när vi skulle äta kvällsmat kom vi på att vi inte ätit något riktigt sedan frukost. Vi hade promenerat och badat i skärgårdsmiljön hela dagen och nu var alla vrålhungriga. Vi åkte till världens bästa indiska restaurang i Karlskrona för att äta. Vi vet hur god maten är där och vi vet också hur obehagligt proppmätta vi blir om vi äter för fort av den tunga curryn.

Vid den här tidpunkten, när alla var vrålhungriga var det helt otänkbart att ens föreslå att tugga 30 gånger.

Då kom vi på det, knepet för att njuta av hela måltiden. Ingen fick ta en ny tugga innan föregående tugga var uttuggad ur munnen. Munnen skulle vara helt tom innan nästa lass fick komma in. Lätt att säga men svårare att göra. För om vi tänker på hur vi äter, särskilt när vi är riktigt hungriga, så lassar vi in nya tuggor innan vi ens är halvfärdiga med föregående.

Vi klarade utmaningen, hela familjen. Vi åt hela måltiden och njöt varenda tugga. Vi uppfattade curryns alla komplexa smaker, kände de olika texturerna mot tungan och tog god tid på oss. De följande dagarna på semestern fortsatte vi att äta kvällsmat enligt samma princip.

Kanske är det sommarens lärdom, att inte gapa över för mycket och mista hela stycket utan istället ta en tugga i taget.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 15 juli

444.95 kronor står det på kvittot.


Ni vet en av de där affärskedjorna som etablerade sig i Sverige för ett antal år sedan, där fackrörelsen protesterade mot dåliga anställningsavtal. I deras reklamblad sågs på framsidan, bredvid varandra, extrapris på köttfärs jämte en fiol av helt okej kvalitet. Då sa man (läs jag) att man aldrig skulle handla i en sådan affär, man såg liksom inte behovet av det. Nu ett par år senare är de affärskedjorna på stadig uppgång.

I skyltfönstret annonserade de om 15 ekologiska ägg för 25 kronor. En bra deal, tänkte jag för min äggleverantör var på semester och jag var kort om ägg. Och när jag ändå var inne i affären med den gulsvarta loggan passade jag på att köpa lite annat smått och gott som tillsammans blev 444.95 kronor.

I min kasse fanns silverkulor att dekorera bakverk med, bra att ha när barnens födelsedag är i antågande. Ett fläckborttagningsmedel för svåra ingrodda fläckar som försvinner på 30 sekunder enligt reklamen. Grillsåser som jag vet att jag aldrig kommer att använda eftersom jag gör mina egna. Två stycken spännande rökta korvar från Bulgarien som onekligen såg goda ut. Två paket hushålls- och toapapper därför att det är trist att ha slut på. En låda med kakor innehållande diverse artificiella smakämnen och tillsatser. Chips för att ha under de stundtals långtråkiga fotbollsmatcherna på tv. Tvål och schampoo bara därför att, och så ett paket frysta jätteräkor.

444.95 kronor står det på kvittot och när jag tänker att jag först och främst var ute efter ett paket ekologiska ägg ser att min kasse förutom det är fylld med impulsköp, känner jag mig en aning snopen.
Så i de nya affärskedjorna som marknadsför sig som just perfekta för småinköp baserade på impuls förstår jag att jag accepterat konceptet, även om jag fortfarande inte riktigt ser behovet.
Men handla för 444.95 kronor, det gjorde jag i alla fall.

Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 8 juli

Ibland är det de små sakerna som gör skillnad.

Det var ingen trängsel på badplatsen i Bjädesjö. Knappt 20 grader i luften, molnigt och blåsigt.

Jag har under ett par månader arbetat både dag och natt med olika manus men är inlämnad och klar med det. Jag kände mig halvsåsig och lite dyster, efter en intensiv arbetsperiod blir det lätt så. Därför bestämde morfar och jag att vi skulle göra en liten utflykt för att lätta upp stämningen. Vi åkte till mammas grav i Näsby och pyntade, därefter beslöt vi oss för att köra till våra gamla trakter och bada. I Bjädesjö utanför Myresjö spenderade jag alla mina barndomssomrar så jag har badat ett antal gånger i den sjön.
När vi kom fram till badplatsen satte morfar på sig jackan, sökte lä och hade ingen intention att gå i vattnet, den enda andra familjen vid badplatsen gick upp för att fika sin medhavda matsäck. Men jag tänkte: har jag bestämt mig för att bada så har jag.
Jag gick i vattnet och kände sandbottnen omsluta mina fötter. Jag vadade i det långgrunda vattnet tills det nådde magen. Det var varmare i vattnet än i luften. Sedan simmade jag, långt ut. Det kändes som om jag utan problem skulle kunna simma till andra sidan sjön. Det var underbart. Jag tog ut mina simtag så långt jag kunde och kände mig som del av både himmel och vatten samtidigt. Fantastiskt.
Efter badet fick jag en sådan härligt avslappnad feeling i både kropp och sinne som höll i sig hela kvällen. Den ofräscha känslan jag hade innan badet var bortsköljd i det renande vattnet, allt tungsinne hade sjunkit till botten av sjön.

Detta badminne jag ska påminna mig om när vintermörkret ligger kompakt och inga simturer är möjliga.

Ibland är det de små sakerna som gör skillnad.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 1 juli

Fotboll är verkligen skoj!


Alla älskar en framgångssaga, och visst känns vi besläktade med varandra när lagkapten Aron Gunnarsson gör vulkanen tillsammans med alla isländska fotbollssupportar och bjuder in alla i hela världen som vill vara med. När han står där i böjen av arenan gungar hela stadion så det känns ända in i tv-soffan.

Ni som läste min bloggpost för två veckor sedan vet att den handlade om att fotboll är på skoj. Och roligare än så här blir det nog inte.
Ett totalt otippat underdog-lag slår ut Holland i kvalet till fotbolls-EM. Går sedan poängsegrande från sin grupp (samma poäng som vinnaren dock sämre målskillnad) och slår ut England i åttondelsfinal.
Ett land med enbart drygt 300 tusen invånare och att nästan 10 % av deras invånare tagit sig till Frankrike och tittat på matcherna gör inte saken sämre.
Och det har dessutom en SVENSK tränare i Lars Lagerbäck.
Glädjen är gränslös.
Min förra krönika handlade också om hur svårt jag har för att ta ställning för ett och samma landslag och att jag mår bäst om matcherna slutar oavgjort.
Men nu kan inte matchen på söndag mot Frankrike sluta oavgjort. Och jag tycker definitivt att Island är värd att vinna, dels på grund av alla ovannämnda skäl och dels för att laget i sig kämpar oavbrutet för varandra. Men också för att Islands supportar är de bästa och killarna i laget har snyggast skägg :-)

Fotboll är verkligen skoj!

Nu håller vi alla tummar och tår på söndag när Island möter värdnationen Frankrike i kvartsfinal.


Jag hälsar er härlig helg, Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 24 juni 2016


Igår satt jag på parkbänken vid torget i Vetlanda. Det var alldeles folkstilla, enbart en man satt på bänken bredvid. Han satt nedböjd över sin mobiltelefon.




Då slog det mig att det var första gången under mitt 46-åriga liv jag suttit på parkbänken vid torget.


I tidiga tonåren satt vi i mindre gäng och tittade ut över Storgatans förbipasserande. Men aldrig satt vi på parkbänkarna. De var liksom reserverade för de äldre män som hade mutat in sina bänkar och satt där varje dag. Några utav dem var bedagade, några lite ensamma och några hade stenkoll på läget i centrum och noterade varje cyklist, fotgängare och bilist som passerade.



Vi yngre satt runt Stadshuset. De bästa platserna var där Handelsbanken har sitt kontor nu. Det var på den tiden det gick att sitta på Stadshusets bänkavsatser. Nu har det satts upp metallgrillar som i lutning och bekvämlighet påminner om de bänkar som finns på Malmö Centralstation. De lutar snett framåt och man glider av om man inte tar spjärn med fötterna, gjorda så att uteliggarna inte ska få nattfäste. Kanske är metallgrillarna på Stadshuset ditsatta för att avskräcka horder av sittande tonåringar, jag känner inte till anledningen.



Men att sitta på parkbänken vid torget och titta på förbipasserande kändes märkligt. Jag var inte en av de äldre män som mutat in bänkarna för många år sedan. Flera av dem sitter där faktiskt fortfarande. De borde vara hundra år nu, jag tyckte de var gamla redan när jag var liten. Antagligen var de inte så gamla då, eller så har de konserverats i gott skick tack vare parkbänkarna.



Jag tror jag ska sätta mig där fler gånger. Jag har ju kommit upp till den åldern att de som är barn idag kommer att tycka att jag ser gammal ut. Och sitter jag där tillräckligt många gånger kanske även jag mutar in just min speciella bänk.



Jag hälsar er härlig midsommarhelg där ni kan spendera era gamla sedlar som from nästa fredag är ogiltiga,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 juni 2016

Fotboll är på skoj. 

De gångerna jag är mest engagerad i fotbollsspel är när mina egna tjejer spelar match (de är 11 år och spelar i VFF/BIF 05-laget) eller när jag är på Swedbank Arena och ser Malmö FF. För min del är sport mer intressant om det är klubblag som spelar. Jag säger som Zlatan, att sjunga nationalsången har aldrig varit min grej... :-) 

Men är det fotbolls- EM så är det. Och då vill man gärna titta på så många matcher som möjligt.

Dock märker jag hur oerhört godtyckliga mina sympatier för de olika landslagen är. De är på intet sätt grundade i kunskaper eller spelkvalitet. Jag baserar istället mina sympatier på helt andra parametrar.

När Frankrike möter Rumänien tänker jag: hoppas Frankrike vinner, de har ju nyligen haft så hemska terrordåd och det är också roligt om värdlandet skördar viss framgång. Men när Rumänien möter Schweiz tänker jag: hoppas Rumänien vinner. Jag minns de otäcka bilderna i pressen från barnhemmen i Rumänien på 90-talet, Rumäniens barn och vuxna är värda framgång och seger. Och när Frankrike möter Albanien tänker jag: hoppas Albanien vinner, de har en spelare som heter Memushaj, bara det är värt en seger.

I skrivande stund har inte fredagsmatchen Sverige-Italien spelats. Jag håller såklart på Sverige för att jag är svensk men också för att  Zlatan är så gullig i den nya svenskbilreklamen och Hamrén har den snyggaste kostymvästen av alla tränare. 

Men sedan blir jag ledsen å det andra lagets vägnar om de står mållösa. Därför blir jag gladast om varje match slutar 1-1. Då har båda lagen fått göra mål och får med sig var sin poäng. Alla blir glada. 

Svårigheten blir då att ta ut de lag som ska gå vidare från gruppspel till slutspel när alla har samma antal poäng. Men det kan ju lätt lösas med att premiera de lag vars spelare har kortast hår eller längst skägg eller några andra kriterier som inte har något som helst att göra med spelets kvalitet att göra :-)

Fotboll är på skoj.

Jag hälsar er härlig helg med massor av matcher,

Maria Bielke von Sydow 

Bielkes fredagsreflektion 10 juni

En fredag utförde jag ett tystnadsexperiment. 

Under en fyra timmar lång bilresa från Malmö till sommarstugan i Småland var jag helt tyst. 
Förundrade över min tystnad blev mina barn själv mållösa en lång stund i baksätet. Maken verkade också förvånad. Vid Örkelljunga frågade min ena flicka om jag verkligen menade allvar med tystnaden. När svaret uteblev sa hon ”men mamma det är faktiskt inget kul, tänk om du aldrig får tillbaka rösten”. Jag skrev att den skulle komma tillbaka när vi var framme i sommarstugan. Det lugnade henne. 
På hamburgerstället lämnade jag fram min skrivna beställning och fick utan krångel min mat. I godisaffären hjälpte biträdet mig och tänkte nog att hon bistod en stackars utlänning som inte pratar svenska. När barnen började tjafsa i baksätet stannade jag bilen och skrev: Jag fortsätter inte att köra förrän ni slutat. De blev sams nästan direkt.
Det som brukar vara en dryg resa där jag och barnen tjatar på varandra och maken inte säger något alls blev en resa där ingen tjatade, mannen pratade och jag njöt. Godisinköpen som brukar hastas igenom och som tenderar att urarta i rättvisefrågor blev en konfliktfri, lustfylld stund som tog god tid.
När rösten kom tillbaka i sommarstugan saknade jag den tysta Maria lite men barnen tyckte att det var skönt att mamma blev sig själv igen. Maken kommenterade inte det hela.
Inget konstigt kan man tycka, att vara tyst ett par timmar. Men de som känner mig vet hur mycket jag gillar att prata och samtala och förstår vilken ovanlig roll jag intog.
En tanke som slog mig var hur jag skulle ha agerat om jag blivit stannad i en poliskontroll. Ser framför mig hur jag skulle ha visat mitt körkort och fortsatt kommunicera med skrivna lappar, men troligtvis hade jag varit mindre principfast om det hänt i verkligheten. 
Pröva gärna mitt tystnadsexperiment om du är snacksalig och vice versa om du är tystlåten, se hur omgivningen reagerar och om något förändras till bättre.

Hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 juni

I Vetlanda finns inget att göra, här händer ingenting.

Det var så jag kände när jag gick på humanistisk linje på Njudungs gymnasieskola i mitten på 80-talet. Man skulle flytta till Stockholm, Göteborg, eller ännu bättre, London, Paris eller Los Angeles. Direkt efter gymnasieexamen åkte jag iväg till stora vida världen, kom tillbaka till Sverige efter ett tag och har därefter bott de flesta åren i Malmö. Malmö är en stad jag älskar, där finns konserter, restauranger, sportevenemang, spännande föreläsningar och utställningar. Där fanns allt jag eftersökte och lite till.


Inte vet jag om det var en naturlig del i utvecklingen att i sena ungdomen vara missnöjd med hembygden eller om det faktiskt fanns mindre att göra på den tiden. Kanske har det med livets olika faser att göra, kanske uppskattar jag hembygden mer efter att ha sett stora delar av övriga världen. Oavsett anledning vet jag hur jag känner idag, för när jag för ett par år sedan flyttade tillbaka till Vetlanda upptäckte jag att här finns konserter, sportevenemang, restauranger, spännande föreläsningar och utställningar.


Dessutom finns det en underbar natur som är alldeles gratis att njuta av. Den senaste tiden har det varit så många arrangemang i Vetlanda att jag hunnit närvara på mindre än hälften av dem. Precis som det var i Malmö. Jag hann inte med allt jag ville se, höra och göra.
Såklart finns det ett mindre antal konserter och restauranger i Vetlanda jämfört med en större stad på grund av mindre ett befolkningsunderlag, men på det stora hela finns det så det räcker och blir över för min del.


I fall du känner som jag gjorde under min gymnasietid, ta dig runt i vår stora kommun i helgen och njut av mångfalden av arrangerade eller spontana upplevelser så ska du se att det nog finns tillräckligt att göra, och kanske till och med blir över.


Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 27 maj

En skraplott är roligt att få och enkelt att ge. Anta att du köpt en skraplott i present.

Du sitter på 60-års kalaset och ser hur din partners halvsvåger kammar hem storkovan. När han fattar vad som hänt blir han såklart överväldigad och kalaset som förbytt. Han kan nu göra vad han vill resten av sitt liv. Han kan resa, renovera och lösa sina lån från banken flera gånger om. Och där sitter du och är upphovet till halvsvågerns lycka. Du har inget mer än vad du hade innan och ingen juridisk rätt till en enda krona av vinsten. Kanske köpte du till och med en egen skraplott till dig själv i samma veva som du vann exakt noll kronor på.

Blir du glad?

Förväntar du dig att han delar med sig?

Hur kommer er framtida relation se ut?

Hur hade du själv agerat om rollerna var omvända?

Visst önskar vi människor gott, avsikten med att köpa en lott är att göra någon glad med en vinst. Men finns det en gräns för hur glada vi, så att säga, vill att andra ska bli på vår bekostnad? Var går i så fall den gränsen, vid 10 000, 100 000 eller annat belopp? Min erfarenhet är att när det kommer pengar in i sammanhanget blir både vänskap och släktskap hårt prövade. I en av mina romaner vinner huvudpersonen 43 miljoner, det blir en svår prövning för de närmsta.

På söndag är det mors dag och får jag en skraplott som jag vinner på har jag i förväg bestämt att jag kommer att dela summan med min man och våra barn. Det är lite skillnad när man ger skraplotter med vinst till den närmsta familjen. I slutänden ärver man ju dessutom varandra om vinnaren inte hunnit spendera pengarna innan.

Fira mors dag på söndag och köp en skraplott i present om du är redo att glädjas åt att mor vinner storkovan och låter henne spendera den precis som hon vill.

Härlig helg önskar jag er, Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 20 maj

Carpe Diem 

-fånga dagen och Mindfulness -medveten närvaro i nuet. Ni känner säkert till begreppen. Vi ska leva i nuet och ha full kontakt med våra sinnen, fokusera på det som är och inte det som var eller komma skall. Hur positiv avsikten än är med detta kan jag inte låta bli att bli stressad. Det blir liksom ytterligare en grej jag behöver göra för undvika att bli den ekorrhjulsspringande homo sapiens ingen vill vara.

För om vi ser på det här med nuet så är det otroligt svårt att fysiskt känna och vara mentalt närvarande i. Nuet är något som pågår precis nu, varken en sekund bakåt eller en sekund framåt. Men nuet är hela tiden beroende av att det fanns något alldeles nyss och att det kommer att finnas något om en liten stund. Som någon klok har uttryckt det: I MORGON BLIR IDAG IGÅR!

Visst är det skönt att känna vinden i håret när man cyklar, att smaka en underbar söt apelsin och att orka springa den där sista kilometern på löparrundan. Men de intrycken är ändå avhängiga av att jag har något att jämföra med, att jag tidigare känt kallt regn mot huden när jag cyklat, att det finns sura apelsiner och att jag inte ens orkade lunka den sista kilometern för ett par månader sedan. Och dessutom vet jag att i framtiden blir det vinter och ocykelbart och att jag kommer att känna en härlig träningsvärk i kroppen i morgon och kan på så sätt njuta mer av nuet. Nuet hör så att säga ihop med både framtid och dåtid.

I helgen ordnas både vikingamarknad och Visionspalats i Vetlanda. Det kan man se som ett bra exempel på att både dåtiden och framtiden existerar samtidigt. Visionerna vi har för Vetlanda ska lyfta de sakerna som gör vår kommun ännu bättre i framtiden och Emådalens vikingar visar hur vi levde här för tusen år sedan. Passa på att ta del av både dåtid och framtid i helgen så får vi kanske en helg i nutid utan varken ansträngning eller stress.

Jag hälsar dig härlig helg!

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 maj

Då och då sitter jag på Oskars fik på MAXI och arbetar. 

Det är en lagom myllrig miljö för att få intryck i och tillräckligt avskild för att få arbetsro. Jag är författare och jobbar med det skrivna ordet. Fastän jag rätt så ofta håller föredrag och kurser på olika platser och ställer ut på mässor där det finns gott om kollegor och annat trevligt folk, är det ett rätt så ensamt arbete att vara författare. Därför passar det utmärkt att sitta på fiket att skriva. 

Men när jag försöker få balans mellan ensamhet och flersamhet lyckas jag färre gånger än jag önskar. Ofta vid de tillfällen jag gärna skulle vilja träffa och språka med trevligt Vetlandafolk, lyfta lite väderfrågor, dryfta lite skvaller, summera veckans händelser och få tips på nya roligheter, träffar jag inte en enda jag känner igen. 

När jag däremot kommer klockan fem i sex med andan i halsgropen och ställer mig i postkön för att skicka iväg en boklåda med sista postbilen, samtidigt som jag har en gratäng i ugnen hemma som bara har en kvart kvar tills den är färdig och barnen behöver äta middag innan de ska till sina idrottsträningar: DÅ! 

Då träffar jag människor jag inte träffat på länge som jag mer än gärna vill prata med, jag träffar också minst en person som antingen själv har krämpor eller har en svårt sjuk anhörig och som jag vet behöver prata om sin sorg. Och för att inte verka stressad eller ointresserad lyssnar jag till personen med pratbehov, försöker summera de senaste 25 åren av mitt liv för personen jag inte träffat på lika många år och missar mitt nummer i kön som av en händelse hade hela 13 nummer före mig.

Känner ni igen er? Har ni också med varierat resultat försökt balansera ensamheten med flersamheten, maken, makan, barnen, föräldrarna, vännerna, karriären, fritidsaktiviteterna och maten i ugnen?

Jag hälsar er härlig mellohelg i hänryckningens tid och särskild tur fredag 13 maj.

Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 6 maj 

Att komma i kläm är inget roligt.

Jag tänker på något som obehagligt fastnat eller som fallit mellan stolarna och blivit bortprioriterat. Men handlar det om klämdagen efter Kristi himmelsfärd känns det genast bättre. Då tänker jag långledigt, grillkvällar och kanske ett besök till sommarstugan eller goda vänner. Jobbar du schemalagt inom vården eller industrin innebär det måhända ingen extra ledighet, men ändå infinner sig ofta en lightversion av ledighets- och semesterkänslan.

Kristi himmelsfärd infaller 39 dagar efter påskdagen, alltid på en torsdag och kan faktiskt infalla så sent att den sammanträffar med Nationaldagen och ge 5 dagars ledighet inklusive klämdagen. Detta skedde 2011. Det finns många skäl att fira, förutom att Jesus efter sin uppståndna tid på jorden fördes till himlen, till exempel firas folknykterhetens dag och traditionellt i bondesamhället firades betessläppets dag, barärmsdagen och första-metar-dagen.  

Men allt det där var igår. Klämdagen är idag. Och för att fira även denna dag tycker jag att vi utser den till inofficiella kramdagen. För kläm betyder ju kram på både danska och norska. På finska heter det halaus och det är inte så tokigt det heller. (Det finns redan en officiell kramdag 21 januari, så därför får vi nöja oss med att utse den till inofficiell kramdag.) Så kramas lite extra denna oavsett om du firar klämdagen på jobbet eller sommarstugan, i Vetlanda eller grannländerna, ensam eller med vänner och familj. Ge någon en kram och ge två till dig själv, för fira att speedwaypremiären slutade oavgjort mot förra årets silvermedaljörer och som en uppmuntran inför helgen. På så sätt kommer vi alla i kläm på ett positivt och roligt sätt denna dag.

Jag hälsar dig härlig helg, 
Maria Bielke von Sydow

-->
-->

-->


-->

--> -->
-->
--> -->

-->

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar