AI kan skriva en roman på en eftermiddag, måla som Zorn och komponera listettor på Spotify. AI kan redan skapa kultur snabbare än de flesta utövarna och även skriva bättre än många författare. Men betyder det att vi ska låta den göra det?
När algoritmer tar plats i kulturlivet behöver vi diskutera varför mänskligt skapande spelar roll. Som författare och musiker har jag gjort många skolbesök. Eleverna och jag har tillsammans skapat poesi som vi på studs har framfört inför åhörare. En övning som kräver kognitiv förmåga, ansträngning och framför allt mod. Att framföra det man skapat är stort, att stångas med rim, allitterationer och ett bestämt versmått kräver sin människa.
När jag ställer frågan ”Varför ska vi inte låta AI skriva våra böcker, skapa vår musik eller måla våra tavlor?” till 250 grundskoleelever, får jag relativt generiska svar. AI har ingen själ, AI kan inte känna och så vidare. Det är också samma svar jag får när jag ställer frågan till AI själv. Men kanske betyder det inte så mycket för kulturkonsumenten vem som skrivit, målat eller komponerat. En bra bok är en bra bok helt enkelt, radioskval är vi redan vana vid och hur man uppfattar ett konstverk är ändå upp till betraktarens öga.
Men, och det är ett stort MEN, om jag och eleverna hade promptat fram vår poesi hade vi inte haft samma tillfredställelse efter vårt framträdande. Vi hade inte varit nervösa och behövt uppbåda allt vårt mod i situationen och vi hade heller inte uppmärksammat skillnaden mellan skriven och talad text. Vi hade inte lärt oss något, vår risk hade varit nära noll.
