Tjugo streck i röstlängden

Det finns ett alldeles särskilt ljud som bara existerar i demokratins innersta rum. Det dämpade prasslet av papper bakom de gröna skärmarna, det fokuserade hummandet från valförrättarna och slutligen det dova klonket när kuvertet faller ner i valurnan. Häromveckan, under riksdagsvalet 2026, hörde jag det ljudet för tjugonde gången i mitt liv. Tjugo gånger har jag lagt min röst på framtiden, och när jag ser tillbaka ser jag att mitt livs geografi kan mätas i valsedlar.

Min valresa började för snart fyrtio år sedan, under sent åttiotal då världen såg helt annorlunda ut. Rösträtten var nyvunnen, en känsla av att vuxenlivet äntligen hade börjat. Sedan dess har mina valkuvert lämnats in under skiftande kapitel i livet och på geografiskt olika platser. Jag har röstat i Småland, där politiken kändes lika handfast och rotad som lingonriset självt. Jag har stått i vallokaler i Skåne, där debatterna ibland känts lika krävande som diagonalregnet i novembermalmö. Och jag har röstat i Blekinge, där det lokala engagemanget möter både militärtt motstånd och likaväl laissez faire- mentalitet. Varje plats har haft sin egen puls och sina egna samtal över köksborden.

Men det starkaste minnet är nog ändå den gången demokratin krävde en poströst från andra sidan Atlanten. Att stå under Kaliforniens brännande sol i San Diego, nästan tusen mil hemifrån, och hålla i de svenska valsedlarna var en stor upplevelse. Där, bland palmer och skyskrapor, blev det tydligt att hembygden och dess medborgerliga rättigheter inte är bundna till en specifik geografisk koordinat.

När jag nu summerar mina tjugo val – genom riksdagsval, eu-val och historiska folkomröstningar – slås jag av hur mycket Sverige, världen och jag själv har förändrats sedan den där första gången 1988. Partier har uppstått och försvunnit, frågor som förr kändes livsavgörande är idag glömda, och nya ödesfrågor har tagit deras plats. Men själva handlingen är densamma.

Att gå och rösta handlar om att vägra vara en passiv passagerare i sitt eget liv. Det är en påminnelse om att hur liten man än känner sig i den globala stormen, så har man en röst som räknas exakt lika mycket som statsministerns, företagsledarens eller grannens. Tjugo gånger har jag haft det privilegiet. Och oavsett var i världen jag befinner mig nästa gång det blir val, kommer jag att stå där bakom skärmen igen. 

Redo för nummer tjugoett.

Prata i rätt hastighet! - Lagom Genomtänkta Tankar

videosamtal mellan
Maria Bielke von Sydow, Ola Aurell och Tina Back.
Alla pratar i normal hastighet

Andfåddhet framför skärmen 

Jag är en person som verkligen uppskattar sociala medier som kunskapskälla. En enorm rikedom av information, instruktioner och perspektiv lättillgänglig med bara några klick, ofta förmedlad via plattformar som YouTube. Men på senare tid har en trend tagit över: den extrema hastigheten. Det har blivit legio att de som skapar instruktionsvideor skruvar upp tempot. De ökar hastigheten på talet med tio eller tjugo procent för att spara dyrbara sekunder åt tittaren. Till det tillkommer den kirurgiska redigeringen där varje naturlig tystnad, varje andningspaus och varje liten tvekan klipps bort. Resultatet blir en oavbruten ström av ord, en mänsklig röst som förvandlats till en maskingevärssalva av information. Det finns ingenstans att ta vägen med tanken, ingen tid att låta det som sägs sjunka in. Det är som att försöka dricka ur en brandpost.

Tystnadens betydelse för lärandet 

När man tar bort andetagen och pauserna, tar man också bort mänskligheten i kommunikationen. Som kulturarbetare har jag ofta reflekterat över att det är i processen som kulturens hjärta slår. Men för att ett hjärta ska kunna slå krävs det en rytm, en växelverkan mellan aktivitet och vila. På YouTube och andra sociala medier, där algoritmer spårar vårt beteende för att maximera engagemang, tycks vilan vara raderad. Denna artificiella effektivitet skapar en känsla av andnöd hos mig. Vi har blivit så besatta av att konsumera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt att vi glömmer bort att hjärnan behöver tid att bearbeta. Information är inte detsamma som kunskap, och kunskap kräver reflektion.

Kontrasten som också skaver: Slow TV 

Som en motvikt till detta hysteriska digitala flöde har vi fått fenomenet ”Slow TV”. I timtals kan man följa en älgvandring genom skogen eller stirra på en skorsten i väntan på att vit eller svart rök ska signalera att en ny påve är vald. Det marknadsförs ofta som en form av meditation och motstånd mot stress, men för mig skapar det en helt annan sorts obehag. YouTube får mig att känna att jag drunknar i information, Slow TV mig att känna att tiden rinner ut mellan fingrarna utan att något faktiskt händer. Det blir en sorts passiv väntan som känns lika onaturlig som det uppskruvade tempot. Det är som om vi har förlorat förmågan att befinna oss i det normala. Vi pendlar mellan 120 procents hastighet och ett nästintill totalt stillastående.

Var är den mänskliga hastigheten? 

Var tog den vanliga, normala hastigheten vägen? Den hastighet där en människa hinner tänka klart en tanke innan nästa påbörjas. Jag tänker på mitt arbete med min författarkollega Birk Andersson, vår gemensamma svampbok. Det har tagit oss 14 månader att låta boken växa fram organiskt, genom samtal, korrigeringar och gemensamt sökande. Det är ett tempo som tillåter eftertanke och de där ”lyckliga olycksfallen” som jag tidigare skrivit om i tidigare texter i Lagom Genomtänkta Tankar. Både det ultrasnabba och det extremt långsamma skapar en obalans som stressar mig. Jag vill ha tillbaka de mänskliga pauserna i mina instruktionsvideor. Jag vill höra instruktören ta ett djupt andetag innan nästa moment förklaras. Det handlar om att ge informationen en chans att landa i den ”verkliga verkligheten”.  Man behöver inte avancerad teknik för att räkna ut att en människa behöver andas; man behöver bara sluta klippa i filmerna. Låt oss gå tillbaka till 100 procents hastighet och låta tystnaden få ta den plats den förtjänar. För det är i mellanrummen, i pauserna som det mest värdefulla föds.

 

Same sun different world - Lagom genomtänkta tankar 8

”Är du helt efterbliven, mamma?” Orden kom med en emfas som bara en tonåring kan uppbringa. ”Det vet väl alla att Einár har dött idag.”, sa min dotter. Där satt jag, i min egen bubbla av coronavaccin och stigande energipriser och hade totalt missat en händelse som fick hela hennes värld att skaka. 

En tid senare hamnar jag i ett hetsigt samtal samtal med en vän. Han pratar passionerat om de senaste turerna kring Trump, citerar BBC och analyserar Fox News sändningar som om de vore obligatorisk kvällstittning för alla svenskar. Han förutsätter att jag har sett samma klipp, läst samma trådar och delar hans bild av det politiska landskapet.

Två möten, två världar. Men under exakt samma sol.

För bara ett par decennier sedan levde vi i en helt annan informationsstruktur. Vi tittade på samma linjära TV-program på kvällarna, vi åt i stort sett samma mat och våra traditioner var fast förankrade i en gemensam kalender. Det fanns en sorts kulturell och informativ lägereld som vi alla samlades kring. Vi delade en verklighet eftersom våra källor till information var få och centraliserade.

Idag har linjär TV i princip checkat ut. Istället navigerar vi i personaliserade flöden där algoritmerna serverar oss precis det vi redan är intresserade av. Min dotters värld kan befolkas av rappare och TikTok-trender; min väns värld av amerikansk storpolitik. Det är som om vi har gått från att läsa samma morgontidning till att alla bär på varsin unik, skräddarsydd bok som ingen annan har tillgång till.

Det stannar inte vid nyheterna. Diversifieringen har spillt över på allt. Våra matvanor, som förr var dikterade av säsong och en handfull kokböcker, är nu en global buffé av nischade dieter och egenskapade mattraditioner. Högtider som följde ett givet mönster har blivit personliga projekt där vi plockar och väljer de delar som passar vår egen livsstil. Vi skapar våra egna ritualer, ofta inspirerade av ett hopkok av äldre ritualer, men i ny tappning.

Det finns något vackert i denna frihet, i att vi får vara arkitekter av våra egna liv. Men det finns också en ensamhet i det. När vi inte längre delar samma nyhetsflöden eller traditioner, tappar vi också den gemensamma grunden för samtal. Vi tror att ”alla” vet, men sanningen är att ”alla” bara betyder de som befinner sig i samma algoritm-bubbla. Utmaningen i den här nya världen är att förstå att den andre inte är ”efterbliven” eller oinformerad – de ser bara på en helt annan karta. Vi lever under samma sol, men vi navigerar i olika terränger. Kanske är det viktigaste vi kan göra då är att kliva ur vårt eget flöde och nyfiket fråga: ”Vad ser du i din värld?” För det vi ser som breaking news och absoluta sanningar är ofta bara en spegling av våra egna skärmar.

Lagom genomtänkta tankar 7- Från mycel till manuskript

 

Snart är den här- boken Svampdrömmar

Från mycel till manuskript – den mänskliga resan bakom svampboken

Det finns en alldeles särskild sorts lättnad i att nå den punkt där ett projekt, som upptagit ens tankevärld i över ett år, äntligen är ”satt” och nästan färdig. I 14 månader har arbetet med min och Birk Anderssons svampbok pågått – en tid fylld av diskussionsexkursioner, litterära artbestämningar och sena kvällar vid skrivbordet. Nu när layouten är klar och boken har fått sin form, återstår bara det där underbara ”småpillet”. Gillar vi det grafiska gränssnittet, håller fotona publiceringsbar kvalitet, ska vi variera sans seriff med serifftypsnitt? Det är i dessa sista detaljer, de små korrigeringarna och finputsningarna, som man verkligen hinner njuta av vad man faktiskt har åstadkommit. Inte alla faser av en bokproduktion är lustfyllda, det finns gott om faser som mer känns tragglande, cirkulära och kämpiga, men nu när texterna är satta är det lagt kort ligger. Vi ändrar inte i våra texter längre. Nu får de stå som de står. De kan säkert bli ännu bättre men en dela av att förlägga och skriva böcker är att bestämma sig för att enough is enough. Och det är det nu.

Samarbetet som kraftkälla En stor del av glädjen i detta projekt har varit samarbetet med Birk Andersson. Som professionell kulturarbetare vet jag att den kreativa processen kräver både lyhördhet och integritet. Att skriva en bok tillsammans innebär att man behöver ta hänsyn till medförfattarens åsikter och perspektiv. Det är i friktionen mellan två olika röster som de mest intressanta tankarna föds. Det påminner mig om mina tidigare reflektioner kring hur processen är kulturens hjärta; det är i laborationen och det gemensamma sökandet efter rätt ton som värdet ligger. Det som började som en bok har, likt ett underjordiskt mycel, förgrenat sig i oväntade riktningar. Det har blivit en kommande ”svamphit”, en performance och slutligen själva boken. Denna tvärvetenskapliga utveckling av vår process har varit djupt analog och mänsklig. Att få lämna de stora dragen bakom sig och nu gå in i slutfasens ”småpill” känns som en seger för det hantverksmässiga skapandet.

Att boken nu är satt innebär mer än bara att texterna är på plats. Det är ett bevis på att mänsklig uthållighet och samarbete skapar en resonans som ingen algoritm kan kopiera. Snart är svampboken ute i världen, buren av 14 månaders arbete, en svamphit och en varm känsla av att processen – med alla sina förgreningar och processer – är precis så rolig som kultur ska vara.

Lagom Genomtänkta Tankar 6. - Allt jag gör blir succé

Provsättning av Svampboken
Svampdrömmar - Min far blev en kantarell
och andra sanna berättelser

Eller åtminstone har jag intentionen att allt jag skapar blir till succé. Så är det bara. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva en bok eller komponera en låt, ser jag framför mig hur det lyfter, hur det når ut och hur världen plötsligt förstår precis vad jag menar. Men om jag ska vara helt ärlig – och det ska man ju vara – så blir mina projekt oftast inte några succéer. De landar mjukt i tystnaden, eller når en trogen men liten skara. Och då har jag ändå skrivit 13 egna böcker och släppt ett trettiotal låtar på Spotify.

De enda gångerna det faktiskt har smällt till på riktigt, i försäljning och spridning, är med mina ”Skrivande röster”-böcker. Och så min låt, den som handlar om vägen till min faders urnsättning. 

Det ironiska? Det var just de projekten jag inte trodde skulle bli succéer. ”Skrivande Röster” böckerna som består av enkla skrivövningar med fokus på inspiration och exempeltexter från mina skrivkursdeltagare blev jag avrådd från att göra och skriva. Det finns redan över tusen skrivhandböcker på marknaden, det behövs inte fler, sa i stort sett alla, särskilt de som är insatta i området. Men vi gjorde dem ändå, bara för att vi ville det, bara för skojs skull. De böckerna används nu flitigt på olika utbildningar har god spridning och har blivit prisbelönta.  Likaså ”På väg till min faders urnsättning”, en spoken word- låt som jag satte ihop i all hast, gjorde beatet och musiken helt själv och spelade in själv i min hemmastudio. Den tänkte jag mest skulle vara en födelsedagspresent till mig själv när jag fyllde år förra året. Den blev viral på sociala medier och har nära på en halv miljon spelningar, delningar och blev i flera månader hypad av andra artister och musiklyssnare. Kanske är det när man släpper taget om prestationen och bara låter det bränna till som det händer något.

Nu sitter jag här igen, med samma pirriga (och förmodligen helt opålitliga) succékänsla i kroppen. I över ett år har jag och Birk Andersson jobbat med vårt gemensamma svampprojekt. Det har varit ett år av textskrivande, pillande, redigering och samarbete, av djupa samtal om mycelets osynliga nätverk och av att försöka förstå hur en far faktiskt kan reinkarneras som en kantarell på en rostad macka.

Just nu händer allt på en gång och det är enormt spännande. Tina Back, Art Director på BIMA-förlag håller på med provsättningen av boken, och att se texterna ta form på riktiga boksidor gör att allt känns så verkligt. Det är inte längre bara lösa fragment i en Drive-mapp om antisvamparen Anders från Vetlanda eller Birks minnen från den surrealistiska svampfabriken i Malmö där lyxbilar samsades med porrinspelningar och ostronskivlingar. Nu är det på riktigt. Vi prövade vingarna hos ett par förlag, vår målsättning var att ge ut boken på Natur och Kultur- jag menar vad skulle inte passa bättre än det förlagsnamnet, och på ett par stycken förlag till, men fick nej. Och vi vill inte vänta och fördröja vår roliga svampbok till eventuellt nästa svampsäsong så vi beslöt att ge ut den på mitt eget bokförlag BIMA-förlag.

Typsnittsälskare som jag är väljer AD Tina Back alltid med största omsorg.
Här med det svampigaste typsnittet vi kunde hitta.

Vi har landat i att det här är en infotainment-duologi. En rolig bok om livet med svamp, snarare än en handbok i hur man fyller korgen. Det handlar om den där märkliga känslan av saudade – att längta bort men ändå hitta hem i mossan. Det handlar om hur jag en gång upplöstes och blev till en 28-gradig vinkel mellan en båts för och havsytan efter ett möte med toppslätskivlingar. Och så Birks svamppoesi en masse, svamphaikus och svampquiz.

Men det stannar inte vid boken. Den 21 augusti släpper vi en svamphitlåt och den heter såklart ”Svamp, Svamp, Svamp”. Jag har komponerat och spelat in en catchy slagdänga med trallvänlig refräng som handlar om kärleken till 12 olika svampsorter och som vi hoppas att även den blir succé. Ett alternativ till Electric Banana Bands ”Zvampen”, som faktiskt är den enda roliga svamplåten som finns på svenska. Vår förhoppning är att samtliga svampskrytare taggar den låten på alla sina kantarellfält som översvämmar social medier-flödet om hösten. Och den 5 september blir det en musikperformance på trendiga NGBG-festivalen i Malmö där vi framför våra texter till beats som jag har gjort. Har vi riktigt tur släpps även vår givna succébok där också. 

Att jobba med Birk har varit en svampresa i sig. Han kommer med sin vetenskapliga mykologiska blick och sina svamphaikus (som den om pratglada främlingar som tiger i skogen om sina svampställen), medan jag bidrar med min erfarenhet av skogens och svampens existentiella djup och recept på blomkålssvamp som smakar himmelrike. Det är och har varit ett otroligt givande samarbete där jag verkligen förstår hur mycket intressant det finns att fortsätta utforska i svampvärlden.

Kanske blir det här projektet vår nästa stora succé. Eller så blir det bara ännu en underbar, absurd och djupt personlig berättelse som vi är innerligt stolta över att ha skapat. Oavsett vilket så är processen, med alla dess vinklar och viskningar från mycelet, värd allt. 

Fast en succé på alla plan hade inte suttit fel.

5 Lagom genomtänkta Tankar- Varför Blekinges unga skribenter ger mig hopp

 

Växtverket i Olofström.
Här träffas Blekinges unga författare
i Region Blekinges satsning- Skrivsommar

Efter att ha hållit en workshop i skrivande för Blekinges unga författare – som under sommaren arbetar som skribenter via Region Blekinge – lämnade jag Olofström och Växtverket med en oväntat stark framtidstro. Det finns en schablonbild av att dagens unga skulle vara helt förblindade av teknikens snabba lösningar, men mötet med dessa skribenter visade på en helt annan verklighet. Här fanns en mognad och en integritet som lovar gott för litteraturens och det mänskliga berättandets framtid.

Oimponerade av algoritmerna 

Det som slog mig mest under våra diskussioner var deras svala inställning till artificiell intelligens. Trots att vi lever i en tid där AI-genererade texter och bilder översvämmar våra flöden, var dessa unga författare märkligt oimponerade. För dem är skrivandet främst inte en produkt utan en personlig process. De uttryckte en tydlig stolthet i att få formulera sina egna tankar och bygga sina egna meningar. Att låta en maskin "tänka" åt dem verkade för dem nästan ointressant – som att be någon annan springa ett lopp åt en. De föredrar nerven och det mänskliga uttrycket framför den polerade ytan hos en AI-text.

Den osynliga intelligensen – en intressant paradox 

En av de mest spännande delarna av vår workshop var när vi pratade om hur ofta de faktiskt använder AI. De flesta uppgav att de använder det sparsamt, kanske någon eller några gånger om dagen, och då främst genom aktiva val som att ställa en fråga till en chattbot. Denna självbild är fascinerande eftersom den belyser en intressant klyfta i vår tidsuppfattning. Sanningen är ju att dessa unga skribenter, precis som vi alla, interagerar med AI nästan konstant utan att tänka på det. Den finns där i den interaktiva kollektivtrafikappen som optimerar deras resvägar, den finns i väderkartorna från SMHI och i de algoritmer som sorterar deras reklam-, och nyhetsflöden. Att de själva upplever att de använder AI sällan beror på att tekniken har blivit en naturlig del av vardagens infrastruktur – lika osynlig som elektriciteten i väggarna. Men när det kommer till det konstnärliga skapandet, där drar de en tydlig gräns. Där vill de behålla kontrollen.

Processen som motståndskraft

Det visar att även om tekniken genomsyrar våra praktiska liv, så finns det en kärna i det mänskliga skapandet som inte så lätt låter sig koloniseras. Som jag tidigare reflekterat kring är processen kulturens hjärta. Att sitta där med de unga författarna och se dem laborera med ord, stryka under, formulera om och leta efter precis rätt nyans, påminner mig om att det är i själva sökandet som värdet ligger.

Dessa sommarjobbande skribenter är inte bara framtidens författare; de är väktare av det mänskliga perspektivet. Genom att välja det egna skrivandet framför AI:ns bekvämlighet väljer de också att äga sin egen röst och sin egen blick på världen. De blir Skrivande Röster. I en tid där vi ofta oroar oss för teknikens negativa inverkan på vår koncentration och kreativitet, är Blekinges unga skribenter ett levande bevis på motsatsen. De är medvetna, kritiska och framför allt passionerade kring sitt hantverk. Att få dela deras kloka tankar och se deras hängivenhet gör mig trygg i att det mänskliga ordet kommer att stå sig starkt, oavsett hur många algoritmer som surrar i bakgrunden. 

Framtiden tillhör dem som vågar skriva den själva.

4 Lagom Genomtänkta Tankar - Jag kom aldrig fram till Ale stenar

 

Hit vill jag, till Ale stenar. Skam den som ger sig

Jag var redo. Jag ville sätta mig med mitt anteckningsblock, 

känna historiens vingslag vid stenkoloserna, känna magin 

och förhoppningsvis skriva något riktigt smart och nytänkande 

för mig själv. Det var min vision. Två gånger.

Det sägs att vid Ales stenar möts himmel, hav

och uråldrig magi. Det är en lockande

beskrivning. 59 gigantiska block står i en stolt

skeppsformation på en hög platå ovanför

Kåseberga, redo att skänka inspiration till

den som söker den. 

Mitt första försök ägde rum dagen före midsommar,

solen gassade så intensivt att

till och med vallmofälten kippade efter andan i vinden.

Svetten rann fortare än bilen tog sig fram längs den vackra 

kustvägen genom Kivik och Simrishamn.

Jag närmade mig målet från öster och insåg jag snabbt att

jag inte var ensam om att vilja uppleva den

kosmiska kraften. Vägen blockerades av en till

synes ändlös, långsam karavan av rullande

fästningar och fotvandrande ryggsäckar.

När jag väl nådde parkeringsområdet

möttes jag inte av historisk mystik, utan av en

ogenomtränglig mur av jättetjocka husbilar. De stod uppställda med

millimeterprecision, som ett modernt och betydligt

vitare plastmonument runt hela Kåseberga. Inte

en enda parkeringslucka fanns för en vanlig

personbil. Att försöka pressa sig in där var som

att försöka flytta på en av de fem ton tunga

stenarna för hand. Det var bara att vända i hettan

och köra hem med en tom anteckningsbok.

Skam den som ger sig. Andra försöket skulle bli

min stora revansch. Midsommaraftons eftermiddag 

kom jag istället från västerhållet, från Ystadtrakten. 

Jag tänkte att de flesta nu är upptagna med att dansa 

små grodorna någon annanstans än vid Ale stenar. 

Samma hiskliga sommarvärme dallrade över fälten. Jag

intalade mig att äkta konst kräver lite lidande.

Men historien upprepade sig med skrämmande

exakthet. Det kändes som om hela Europas

husbilsflotta hade stämt träff även denna dag för

att blockera min litterära anfang. Vita långskepp

på hjul upptog varenda tänkbar yta. Kupéfläkten

på min bil jobbade på högvarv och min dröm om

att sitta uppe på åsen och blicka ut mot havet smälte i solgasset.

Ales stenar förblir min ouppnådda litterära oas.

Jag tog mig aldrig upp för backen. Jag hittade

aldrig den där parkeringsplatsen. Istället för

mystisk magi fick jag en humoristisk lektion i

svensk midsommarturism. 

Men nästa gång jag ska ta mig ända fram, tredje gången gillt.