2 Lagom genomtänkta tankar "AI och människan bakom texten- Litteraturens nästa kapitel"

Min röda pärm med garanterat AI-fria texter

Text som produkt – skrivande som process 

AI kan i dag generera sammanhängande och funktionell text. Den kan strukturera sakprosa, imitera stilar och bygga narrativa mönster. Ur ett produktperspektiv är det lätt att se effektiviteten. Om målet enbart är färdig text framstår tekniken som ett logiskt val.

Som bokförläggare och författare möter jag allt oftare frågan varför vi ska värna mänskligt skrivande, när artificiell intelligens kan producera text snabbt och till låg kostnad. Det är en rimlig fråga. Men den ställs ofta på fel plats.

Jag har nyligen gått en högskolekurs i Artificiell Intelligens med fokus på stora språkmodeller, maskininlärning och robotik. Det har gett mig en tydligare bild av hur systemen är uppbyggda och fungerar. Min hållning i frågan bygger därför inte på teknikrädsla, utan på en förståelse för skillnaden mellan att generera text och att skriva.

Motståndet är själva arbetet

Litteratur är inte bara en slutprodukt. Den är en process. När man arbetar med ett manus blir motståndet tydligt: mellan tanke och formulering, mellan intention och uttryck. I omarbetningen, tvekan och förskjutningen uppstår insikter som inte går att automatisera. Det är där skrivandet formar både texten och den som skriver.

Under mina författarbesök har jag ställt frågan till 250 stycken högstadieelever - varför vi inte bara ska låta AI skriva våra böcker. Svaren handlar ofta om känsla och äkthet, men det avgörande ligger i erfarenheten av att själv skriva. När elever skapar och tar ansvar för sin text och kanske till och med läser upp den för andra uppstår risk, koncentration och lärande. Det är moment som försvinner när skrivandet reduceras till ett kommando.

Vad vi lär oss när vi skriver själva

Som förläggare ser jag vad skrivprocessen betyder innan en bok når sin läsare. I arbetet med manus utvecklas språk, tankeskärpa och perspektiv. Det gäller både skönlitteratur och sakprosa. Att skriva är ett sätt att tänka, inte bara att leverera innehåll. Att skriva är de facto att definiera sig själv.

Om vi outsourcar själva skrivhandlingen till AI får vi fler texter, men riskerar färre skrivande människor. Fler färdiga produkter, men mindre bildning. Mindre träning i att formulera sig, pröva tankar och ta intellektuell risk.

Läsarens förtroende och författarens röst

Det innebär inte att AI saknar plats i litteraturens ekosystem. Som verktyg för research, struktur och stöd är tekniken underbar. Men skillnaden mellan att använda ett verktyg och att ersätta själva skrivhandlingen är avgörande. Det ena kan stärka författarskapet, det andra riskerar att försvaga både skrivande och läsande.

Här uppstår också en viktig fråga om läsarens förtroende. Litteratur bygger på en relation mellan författare och läsare, en typ av kontrakt där röst, erfarenhet och intention spelar roll. Den relationen påverkas om läsaren anar att texten i huvudsak är genererad av AI. Vad händer med uppfattningen om författarens persona, integritet och trovärdighet? Även om texten fungerar språkligt är det inte säkert att den bär samma auktoritet och att den på grund av det inte berör läsaren lika djupt. För som författare vill vi att orden ska kännas, ingjuta mod och i bästa fall hjälpa läsaren i dennes eget värv. En känslig balansgång, ett kontrakt som bygger på ömsesidig respekt.

Frågan är därför inte om AI kan producera text, utan vad vi vill att litteraturen ska vara. Om skrivandet reduceras till produktion kan det automatiseras. Om det däremot är ett sätt att tänka, förstå och skapa mening, förblir det en mänsklig praktik.

Det är inte säkert att litteraturen behöver oss. 

Men vår läsning – och vårt skrivande – behöver fortfarande en människa bakom texten.

1 Lagom genomtänkta tankar - Mellan Neon och Monarker

MODERN GURU 
KALMAR SLOTT

Att kliva in genom de tunga portarna till Kalmar Slott är vanligtvis en resa rakt in i historiens hjärta, en värld av massiva stenvalv och tysta porträtt vars blickar har följt besökare genom århundraden. Men nu rymmer slottets största sal, Förbrända salen, något som vid en första anblick känns som dess totala motsats: utställningen ”Modern Guru and the Path to Artificial Happiness”

Denna installation, skapad av studion ENESS från Melbourne, tar mig på en interaktiv resa genom ett 650 kvadratmeter stort landskap av gigantiska, lysande figurer. Som flerfärgade barbapappor står de där i olika former och skapar ett fantasilandskap. Stigen leder fram till en ”Modern Guru” – en genomskinlig varelse med fyra digitala ögon som interagerar med oss och skriver ut personliga budskap. Syftet är att utforska om AI och ny teknik kan hjälpa oss att hitta lyckan i en alltmer digitaliserad vardag. Medan jag står där spottar gurun ut remsor av vad man kanske kan kalla poem även om de i mitt tycke mer påminner om instagramvisdomsord, typ fånga dagen, uppskatta din familj och så vidare. 

Tekniken och de prisbelönta ambitionerna till trots känner jag mig ganska ickeimponerad, det känns mer som en blandning av Dr Snuggles meets Dr Who än något djupt och betydelsefullt. 

På Kalmar slott finns Johan den tredjes paradvåning och därmed spåren av min mammas släkt, Bielke. En gammal släkting till min mor var gift med 1500-talskungen; hon hette Gunilla Bielke – ett namn som, med en historisk symmetri, också var min mammas namn.

Det finns en paradox i att uppleva uppblåsta färgglada skärmar och sensorer inuti en fästning som sett riken födas och falla sedan 1300-talet och kanske är det det som blir besöktes största behållning: den stora klaschen mellan ”long time ago” och den framtida nutiden.

Därför blev det så extra skönt att kliva ut ur slottet och möta solljuset. Kontrasten var total. Utanför murarna möttes jag av den verkliga verkligheten: en blomsterprakt i slottsträdgården så intensiv och välkomnande att den kändes som en befrielse. Att få lämna den digitala guruns blickar och runstenars budskap bakom mig och återgå till den levande världen. Trots samtidens utmaningar och prövningar finner jag det allra bäst att våga vara just i nutiden, uppleva skönheten vid havet med termoskaffe, medhavd macka vid slottskanten ackompanjerad av kretsande fåglar och kubbspelande ungdomar. 

Ibland stöter man på en blivande författare som har allt

 

Emellanåt trillar det in ett riktigt bra manus i inboxen på BIMA-förlag, då och då kontaktar en riktigt lovande författare mig för coaching och med jämna mellanrum får jag nys om en persona som jag vet har rätt mindset till den moderna förlagsvärlden och dess snabba förändringar.

Väldigt sällan kombineras de tre kategorierna i en och samma person, men det hände i vintras. Joanna Belghith från Karlstad i Värmland ringde och vi hade ett antal samtal om författarskap, utveckling och möjligheter. 

Joanna Belghith, författare i vardande

Direkt förstod jag att den här kvinnan som man kan kan kalla debutant har vad som krävs. Hon har ett bra manus som hon är genuint intresserad för att förbättra, hon har en grundad personlighet som gör henne redo för vad ett offentligt författarskap innebär och hon har realistiska och jordade uppfattningar om sig själv, sitt manus och är öppen för att våga ge sig in på arenor som hon inte besökt tidigare.

Nu är hennes manus Almost Home, färdigt. En fullmatad berättelse om toxiska relationer och narcissism som speglar våra mänskliga drivkrafter att både förgöra och bygga upp igen. Manuset är skrivet på engelska och jag och Tina Back har coachat henne genom eld och vatten och resultatet har blivit ett fantastiskt bra manus som jag hoppas snart kommer att publiceras. 

En av frågorna som Joanna ställde till mig var: Hur börjar man ett författarskap? Jag svarade att en bra start kan vara att välja en plattform på social medier och satsa på att föra fram budskapet där. Det passar ypperligt eftersom Joanna inte skriver allmän skönlitteratur utan har ett specifikt ämne som sas är lätthashtaggat. Ett intressant och aktuellt ämne som handlar om narcissism, toxiska relationer, könsroller och svårigheter att känna gränser för sig själv och andra. Med andra ord, allmänmänskliga områden som många kan identifiera sig med. Men jag vet inget om sociala medier och kan inget, svarade Joanna. Börja i din egen takt, svarade jag. Du behöver inte ge dig ut på nätet, men du kan hitta dina egna strategier som funkar för dig, som förmedlar budskapet men som ändå skyddar dig själv och du bestämmer helt själv vad och hur och när du vill lägga ut något.

En vecka senare ser jag Joannas inlägg göra succé på TikTok. Smarta, snygga carouselinlägg med rätt nivå på informationen, personliga utan att vara privata och väldig sedda och likade. 

Jag säger bara WOW!

Hennes modesta ton ger en härlig kontrast till alla skrikande röster och informationen och formatet har något att lära oss alla oavsett om vi är berörda av hennes ämne.

Jag ser fram emot att se mer av Joanna Belghith, hennes inlägg och sedemera hennes bok som är skönlitteratur men har självbiografiska och sakprosaisitska inslag. 

Check her TikTok out 

Uppdaterad kontaktinfo

 Bielke von Sydows Kontakta/Anlita mig är uppdaterad

https://bielkevonsydow.blogspot.com/p/kontaktaanlita-mig.html

Foto: Andreas Blomlöf

Det tog mig fyra år att tjäna ihop muminväskan

 

Nu är muminväskan i hamn...

Maj 2022 släppte jag min första låt på Spotify. Det var If It Meant Nothing, en relativt vanlig poplåt med en aning dov underton. Strax därefter släppte jag Jocke och Jonna, ytterligare en poplåt med glad sväng och catchy refräng.

Nu fyra år senare finns drygt 30 spår på Spotify som jag skrivit, sjungit in och producerat. Det är varierande genrer: Spoken word, reggae, 80-tals disco sound. Jag prövar mig fram på den musikaliska stjärnhimmelen.

Jag hade som sikte att kunna köpa mig en muminväska för mina intjänade pengar från Spotify. Väskan jag valde kostade 600 kronor. Det rosa kärleksmotivet med muminmamman och muminpappan som kramas. Väskmodellen finns inte längre att köpa, den som liknar mest är en necessär för 400 kronor.

Det tog alltså fyra år att tjäna in 600 kronor på streamsen från Spotify, det är inget man blir fet av direkt. Jag visste inget om musikindustrin eller musikbranschen för fyra år sedan. Jag har lärt mig en massa såklart och pengarna för en liten indieartist och kompositör finns inte på streamingen från Spotify. Den finns på helt andra håll genom exempelvis liveframträdanden, STIM, SAMI med flera. Men det är en roligt grej att notera att jag nu har kommit fram till mitt väskmål. Det tog fyra år, väskan finns inte längre men min musik gör det.

Gå gärna in och lyssna, hjälp mig att sätta nästa mål, kanske satsa stort på en muminryggsäck till nästa gång.

Min artistpersona på Spotify Miss Red van Vaarlook

Det här med STIM... 2,9 miljarder år 2025!

 

Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå, STIM är verkligen en verklig vän. De håller reda på allt - vem som har spelat min musik, vem som har uppfört min musik, var i världen den har spelats, när den har spelats och allt där emellan. Det enda jag behöver göra är att registrera mina verk på deras hemsida. Och det är så pass enkelt att regga låtar där att till och med jag kan göra det utan att trilla i lösenords-, eller teknikalitetsproblem.

Dessutom har de bra nyhetsbrev där de uppdaterar oss tonsättare med aktuell information om vad som gäller i branschen exempelvis med AI och immateriella rättigheter och skyldigheter. I år, 2026 har de också något som heter Music Camp där man som tonsättare får möjlighet att träffa de riktigt framgångsrika kompositörerna och skapa musik och få ta del av deras kompetens, tips och tricks. Jag själv har blivit uttagen att få delta i helgen 25-26 april i Malmö.

Varje kvartal delar ut de pengar som tillfaller oss tonsättare och jag får en slant varje gång. Inga stora summor, men dock snittar det ett par tusenlappar om året. Och det är det minsann inga småsummor som det svenska musikundret genererar. År 2025 delade STIM ut ofattbara 2,9 miljarder kronor till svenska kompositörer!!! 

Ibland kan man som indieartist och indiekompositör få för sig att ingen lyssnar på ens musik, ingen bryr sig egentligen om mina produktioner, varken hur bra eller dåligt producerade de är, men... Och nu kommer det roliga. 

Rätt som det är får någon nys om din musik, någon som du inte vet dem det är lyssnar, tar upp din musik, arbetar med den och framför den i ett sammanhang du inte ens visste existerade. Detta hände mig i julas. Då tog Scenkonst Västernorrland på Sundsvalls Teater upp min låt New Years Eve, tolkade den och framförde den på sin föreställning "I väntan på Sjulsmäss" av ett antal fantastiska folkmusiker. Det gav mig inga miljoner eller ens tusenlappar i ersättning, men det är ett levande bevis på att skapande kan nå fram till öron på outgrundliga vägar och det är också ett ypperligt exempel på hur musik tjänar sitt syfte genom att utvecklas och berika människor i oväntade sammanhang.

Tack STIM för att du håller koll på allt det där åt mig!

Underbart vad AI kan göra??

 

”Underbart vad AI kan göra!” var en av kommentarerna jag fick när jag la upp den här bilden i flödet på mina sociala medier.

Sanningen? Bilden är 100 % autentisk. Den är tagen under en Spoken Word-performance i ladugården på Björketorp i Ronneby, som en del av Region Blekinges satsning Musik i Udda rum. Här fanns inga prompter, bara jag, en ståbasist och en ”korus” av röster från riktiga kor i bakgrunden. (De hojtade faktiskt så pass starkt att vi fick micka av dem för att de inte skulle överrösta min poetry.)

Och visst, det är en bild från en udda situation så jag förstår att den kan uppfattas som ett montage eller AI-skapad, men det belyser ändå ett problem i AI-eran för vi pratar ofta om risken att vi ska börja tro på det som är falskt. Men en annan lika stor risk, är att vi slutar tro på det som är på riktigt.

Efter att nyligen ha avslutat mina studier i artificiell intelligens vid BTH, med fokus på stora språkmodeller och maskininlärning, har jag fått insikt i hur systemen fungerar. Min hållning bygger därför inte på teknikrädsla, utan på en förståelse för skillnaden mellan att generera och att faktiskt skapa.

När vi börjar misstänka att varje unikt ögonblick – som en improviserad duett med ett gäng kor – är genererat av en algoritm, riskeras det osynliga kontrakt som bygger på ömsesidighet mellan skaparen och publiken. Det mänskliga hantverket bygger på nervositet, modet att misslyckas offentligt och fysisk närvaro – moment som raderas ut när system optimerar istället för att människor försöker.

Kulturkrönika i Blekinge Läns Tidning om AI och Skapandet
Läs artikeln här

De här frågorna upptar mycket mina tankar och jag skriver texter och håller föredrag i ämnet. Artikeln ovan är den första i dagspress där jag utforskar AI:s påverkan på skapandet (Läs artikeln i BLT här). Som professionell kulturutövare i litteratur och musik klurar jag kring det osynliga kontraktet mellan utövare och mottagare och argumenterar för varför det mänskliga hantverket, med ansträngning, tid och kamp, är oumbärligt och vad som händer när vi överlåter den biten av skapandet till AI. 

I slutändan tror jag inte att det är kulturen som behöver oss – det är vi som behöver kulturen för att bli emfatiska och empatiska människor.

Vilka funderingar får du kring skapande och AI?