En fredag utförde jag ett tystnadsexperiment. Under en fyra timmar lång bilresa från Malmö till sommarstugan i Småland var jag helt tyst.
Förundrade över min tystnad blev mina barn själv mållösa en lång stund i baksätet. Maken verkade också förvånad. Vid Örkelljunga frågade min ena flicka om jag verkligen menade allvar med tystnaden. När svaret uteblev sa hon ”men mamma det är faktiskt inget kul, tänk om du aldrig får tillbaka rösten”. Jag skrev att den skulle komma tillbaka när vi var framme i sommarstugan. Det lugnade henne.
På hamburgerstället lämnade jag fram min skrivna beställning och fick utan krångel min mat. I godisaffären hjälpte biträdet mig och tänkte nog att hon bistod en stackars utlänning som inte pratar svenska. När barnen började tjafsa i baksätet stannade jag bilen och skrev: Jag fortsätter inte att köra förrän ni slutat. De blev sams nästan direkt.
Det som brukar vara en dryg resa där jag och barnen tjatar på varandra och maken inte säger något alls blev en resa där ingen tjatade, mannen pratade och jag njöt. Godisinköpen som brukar hastas igenom och som tenderar att urarta i rättvisefrågor blev en konfliktfri, lustfylld stund som tog god tid.
När rösten kom tillbaka i sommarstugan saknade jag den tysta Maria lite men barnen tyckte att det var skönt att mamma blev sig själv igen. Maken kommenterade inte det hela.
Inget konstigt kan man tycka, att vara tyst ett par timmar. Men de som känner mig vet hur mycket jag gillar att prata och samtala och förstår vilken ovanlig roll jag intog.
En tanke som slog mig var hur jag skulle ha agerat om jag blivit stannad i en poliskontroll. Ser framför mig hur jag skulle ha visat mitt körkort och fortsatt kommunicera med skrivna lappar, men troligtvis hade jag varit mindre principfast om det hänt i verkligheten.
Pröva gärna mitt tystnadsexperiment om du är snacksalig och vice versa om du är tystlåten, se hur omgivningen reagerar och om något förändras till bättre.
Hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar