Bielkes fredagsreflektion 12 maj
Minns ni humlan i Dunderklumpen?
Ni vet den tecknade skånsktalande
humlan som Beppe Wolgers matade med saftindränkt sockerbit och som
sedan hjälpte till att hitta den förlorade sonen.
En lika sympatisk, om än ej
skånsktalande, humla har jag boende hos mig. Den bor i skarven
mellan min veranda och fasadens tegelvägg. Den har bott där i flera
år på samma ställe. Och fastän jag förstås förstår att det
inte är samma humla (humlor lever bara ett par månader om de inte
är drottningar) gillar jag att den kommer tillbaka år från år.
För min bild av humlor myntades i och
med Per Åhlins härliga 70-talsfilm Dunderklumpen. Jag ser dem som
vackra, välbehövliga pollinerande insekter. En sort som för livet
vidare och behövs för att mina fruktträd och bärbuskar ska kunna
bära skörd.
Nu har det kommit en ny humla på
besök, en mycket mindre humla som surrar vid samma ställe. Är det
månne en avkomma eller det en konkurrent som också vill bosätta
sig där? Har de två humlorna revirbataljer när jag inte ser på,
eller är det kanske en uppvaktare som visar sitt kärleksintresse på
humlors vis?
Men kanske är humlan mordisk och
kannibalistisk. Kanske är den här humlan egentligen en utstött
humla som misskött sig och skadat andra humlor och som förvisats
till en avlägsen plats mellan träpanel och tegelpanna långt från
ängsmarker och som straff får ägna sig åt mina trädgårdsväxter
istället för vildväxande klöver, kamomill och löjtnantshjärtan.
Eller så tillhör den släktet snylthumlor som inte alls pollinerar
utan bara parasiterar på ”riktiga” humlors bon.
Jag väljer att behålla den rara
bilden från Dunderklumpens film, fast jag matar den inte med
sockerbit och saft. Jag nöjer mig med att betrakta den och tillge
den naturromantiska egenskaper. Det räcker för mig.
Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar