I många år levde jag utan tv.
Det väckte reaktioner. En del undrade
om jag var världsfrånvänd. Andra tyckte synd om mig och erbjöd
mig en tv-apparat som allmosa. Några blev provocerade och kände att
deras egen tv-konsumtion blev ifrågasatt. Ett fåtal tyckte det var
ett bra beslut.
Det började med att jag separerade
från min sambo. Jag satt i min nya lägenhet med ett
matsalsmöblemang och en säng som de enda möblerna. Jag märkte att
jag inte behövde någon tv. Jag fick ändå min beskärda del av
nyheter via tidningar och radio (detta var före internets tid).
Istället fick jag en massa gjort och fixade de där grejorna som
annars aldrig blir gjorda, ex laga söndriga klädesplagg. Jag slapp
det slentrianmässiga tv-tittandet, jag slapp också alla obehagliga
program som fick mig att känna vanmakt och rädsla och framförallt,
jag var fri att ägna mina kvällar åt vad jag ville. Ett och annat
program kunde jag sakna, men det mesta som sänds på tv tillförde
inte något positivt till min världsbild.
Sedan skaffade jag mig möbler till min
lägenhet och även en tv och ett par år av tv-tittande följde. Men
vid tiden när mina barn föddes lades tv-sändningarna om från
analog till digital sändning. Man behövde en digitalbox för att
kunna. Då tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att igen
slippa se på tv. Vi hade förvisso en tv-apparat så vi kunde se på
filmer via videon. Vi såg tillsammans många barnfilmer. Men det
slentrianmässiga tv-tittandet som är så lätt att halka in på,
det fanns av naturliga skäl inte.
När vi flyttade till Vetlanda kom tv:n
tillbaka i mitt hem. Nu sitter jag på kvällarna och ser på tv. Jag
märker att det är förvånansvärt svårt för mig att stänga av
den och göra något annat. Den fyller ofta samma funktion som en
brasa. Jag tittar meditativt in i rutan och ser att något rör sig,
men ofta minns jag inte vad jag egentligen har tittat på.
Kanske är det dags för en ny tid utan
tv igen.
Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar