Från månaden maj är jag strumplös. Det är ett sätt för mig att manifestera den varma årstiden. Inte förrän 1 oktober får jag, enligt mina egna principer, ta på mig strumpor igen. Även om både jag och fötterna längtar efter strumpornas värme och skydd när hösten kommer är första strumpdagen en dag av sorg. Tårna protesterar, känner sig kränkta och instängda och svarar med att bli svettiga och allmänt bångstyriga.
- Vi
vill inte ha strumpor på oss, säger de och fötterna håller
med.
Jag
känner mig som en mamma som sätter på sina nylockade barn
cykelhjälm på huvudet. Det är ett måste, det är för er
säkerhet. En välbevarad frisyr är inget mot ett helt och oskatt
huvud vid en cykelolycka, brukar jag välmenande säga till dem.
Ungefär så säger jag till tårna:
- Det
är för ert eget bästa. Den kalla årstiden är här nu. Ni blir
skavda i höstkängorna och jag blir förkyld om jag går på kalla
golv utan strumpor.
Men
ingen utav oss gillar läget, varken fötterna eller jag. Vi bara
accepterar och tiger still efter en stund.
De
senaste kvällarna har jag varit frusen och inte ens idogt flexande
med fötterna i soffan gjorde mig varm. För sommaren som aldrig
riktigt kom kändes definitivt slut. Det var kallt, regnigt och
huttrigt i mitt hus. Inte ens trösten av vissheten att kantarellerna
växer tack vare regnet gjorde mig varm och glad.
Då
var jag nära att frångå mina strumplösa principer. Men jag stod
emot impulsen att sätta på mig strumpor, jag satte på mig ett par
varma tofflor och kände mig nöjd med det. Tofflorna åkte av ganska
snabbt, efter fem minuter faktiskt. De hade under sina få minuter på
fötterna en värmande funktion. Men sen fick det vara nog.
Vissa
principer bör hållas på, september är helt enkelt fortfarande en nakenmånad
för fötterna.
Hälsar
er härlig helg
Maria
Bielke von Sydow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar