 |
| Hit vill jag, till Ale stenar. Skam den som ger sig |
Jag var redo. Jag ville sätta mig med mitt anteckningsblock,
känna historiens vingslag vid stenkoloserna, känna magin
och förhoppningsvis skriva något riktigt smart och nytänkande
för mig själv. Det var min vision. Två gånger.
Det sägs att vid Ales stenar möts himmel, hav
och uråldrig magi. Det är en lockande
beskrivning. 59 gigantiska block står i en stolt
skeppsformation på en hög platå ovanför
Kåseberga, redo att skänka inspiration till
den som söker den.
Mitt första försök ägde rum dagen före midsommar,
solen gassade så intensivt att
till och med vallmofälten kippade efter andan i vinden.
Svetten rann fortare än bilen tog sig fram längs den vackra
kustvägen genom Kivik och Simrishamn.
Jag närmade mig målet från öster och insåg jag snabbt att
jag inte var ensam om att vilja uppleva den
kosmiska kraften. Vägen blockerades av en till
synes ändlös, långsam karavan av rullande
fästningar och fotvandrande ryggsäckar.
När jag väl nådde parkeringsområdet
möttes jag inte av historisk mystik, utan av en
ogenomtränglig mur av jättetjocka husbilar. De stod uppställda med
millimeterprecision, som ett modernt och betydligt
vitare plastmonument runt hela Kåseberga. Inte
en enda parkeringslucka fanns för en vanlig
personbil. Att försöka pressa sig in där var som
att försöka flytta på en av de fem ton tunga
stenarna för hand. Det var bara att vända i hettan
och köra hem med en tom anteckningsbok.
Skam den som ger sig. Andra försöket skulle bli
min stora revansch. Midsommaraftons eftermiddag
kom jag istället från västerhållet, från Ystadtrakten.
Jag tänkte att de flesta nu är upptagna med att dansa
små grodorna någon annanstans än vid Ale stenar.
Samma hiskliga sommarvärme dallrade över fälten. Jag
intalade mig att äkta konst kräver lite lidande.
Men historien upprepade sig med skrämmande
exakthet. Det kändes som om hela Europas
husbilsflotta hade stämt träff även denna dag för
att blockera min litterära anfang. Vita långskepp
på hjul upptog varenda tänkbar yta. Kupéfläkten
på min bil jobbade på högvarv och min dröm om
att sitta uppe på åsen och blicka ut mot havet smälte i solgasset.
Ales stenar förblir min ouppnådda litterära oas.
Jag tog mig aldrig upp för backen. Jag hittade
aldrig den där parkeringsplatsen. Istället för
mystisk magi fick jag en humoristisk lektion i
svensk midsommarturism.
Men nästa gång jag ska ta mig ända fram, tredje gången gillt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar