Längst och kortast - Bielkes fredagsreflektion 13 juli 2018

Längst och kortast

Igår fyllde mina tvillingflickor 13 år. De är långa och granna. Min ena flicka är närmare 170 centimeter lång och jag är vid det här laget kortast i familjen. Jag har levt med mina tjejer i 13 år och åtta månader. Det är en lång tid, hela deras liv faktiskt och en betydelsefull del av mitt liv.

Funderar lite kring uttrycket som jag ofta hör när det pratas om barn och tid: Barnen växer så fort, det var bara en liten stund sedan de var små och tog sina första steg. Tiden går så snabbt, den bara rusar iväg.

Jag tror inte att jag känner eller tänker så. Jag tycker att mina barn har funnits hos mig i eoner av tid, givit mig lärdomar och prövningar jag sällan kunnat förutse och jag tycker INTE att tiden har gått fort. Tvärtom har jag ofta tyckt att den gått långsamt, även när jag tittar i det så kallade backspegelperspektivet. För tiden tillsammans med barnen, först åtta månader inneboende och därefter 13 år i verkliga livet har varit så maxade och fullmatade att jag upplevt att tiden nästan ibland stått stilla.

Jag tänker till exempel på spädbarnstiden då jag och barnens far växelvis var föräldralediga. Den tiden är ju i själva verket bara två år, men upplevd som många fler. Eller deras skolår som varat i sju år. Den tiden upplever jag pågår i ständig rörelse frigjord från tid och rum.

Jag lägger ingen värdering i långsam eller snabb uppfattning av tid, jag bara konstaterar att jag är kortast i familjen och kommer att så vara för all framtid och jag hoppas att vi har mångfald av både långsam och snabb tid tillsammans som väntar.

Det får ta vilken tid det vill.

hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 juli 2018