Jag har döpt honom till Arne
Det har flyttat in en duva på min altan. Jag har döpt honom till Arne.
För drygt en vecka sedan såg jag
fjäderboll på garagetakets hörn. Jag gick närmare och såg att
det var en duva som burrat upp sig och satt blixtstilla. Jag vet att
fåglar kan göra så när de är skadade eller sjuka, för att
behålla värmen och se lite större ut för att avskräcka fiender.
Jag tyckte så synd om duvan, som inte
riktigt såg ut som en vanliga stads-, eller skogsduva, utan mer ut
som en liten kattuggla. Jag trodde att den snart skulle dö för den
satt stilla på garagetaket i ett helt dygn och det var nog bara en
tidsfråga innan någon utav kvarterets katter skulle få tag på den
och bara lämna fjädrarna kvar.
Men till min glädje hade duvan dagen
efter hoppat ner på min altan. Jag har hört att om man ger en
skadad fågel lite alvedon utblandad i vatten kan den snabbt kvickna
till och flyga vidare. Nu vågade jag inte ge den alvedon, men jag
väl lite vatten bröd. Sakta började den äta och dricka lite.
Fortfarande var den helt tyst och flög bara med stora besvär.
Den var kvar på altanen och började
sakta men säkert rulla ihop sig mindre och snart satt den som fåglar
ska göra och började flyga mer och mer. Den verkade helt tam och
jag döpte den till Arne. Supercharmigt.
Nu en dryg vecka senare flyger den,
sjunger och rullar inte ihop sig mer. Den vill ha solrosfrön var
tredje timme och visar sitt missnöje om den inte får som den vill.
Jag har hela tiden trott att den skulle
flyga iväg när den blev frisk, men istället har den bosatt sig på
balkongen för att komma ned till altanen för sina måltider. Den
bajsar mycket, låter mycket och det hela har blivit lite mindre
charmigt.
Men nog är jag fascinerad av att ha
fått en duva till husdjur, men mest undrar jag om ingen saknar
honom. Han är ringmärkt och helt tam.
Tänk om Arne inte finner något behov
av att flyga hem till sina kompisar, att jag med min hjälpsamhet har
passiviserat honom så att han varken kan eller vill flytta. Det
återstår att se.
Häldar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Bielkes fredagsreflektion 28 september 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar