Underbart vad AI kan göra??

 

”Underbart vad AI kan göra!” var en av kommentarerna jag fick när jag la upp den här bilden i flödet på mina sociala medier.

Sanningen? Bilden är 100 % autentisk. Den är tagen under en Spoken Word-performance i ladugården på Björketorp i Ronneby, som en del av Region Blekinges satsning Musik i Udda rum. Här fanns inga prompter, bara jag, en ståbasist och en ”korus” av röster från riktiga kor i bakgrunden. (De hojtade faktiskt så pass starkt att vi fick micka av dem för att de inte skulle överrösta min poetry.)

Och visst, det är en bild från en udda situation så jag förstår att den kan uppfattas som ett montage eller AI-skapad, men det belyser ändå ett problem i AI-eran för vi pratar ofta om risken att vi ska börja tro på det som är falskt. Men en annan lika stor risk, är att vi slutar tro på det som är på riktigt.

Efter att nyligen ha avslutat mina studier i artificiell intelligens vid BTH, med fokus på stora språkmodeller och maskininlärning, har jag fått insikt i hur systemen fungerar. Min hållning bygger därför inte på teknikrädsla, utan på en förståelse för skillnaden mellan att generera och att faktiskt skapa.

När vi börjar misstänka att varje unikt ögonblick – som en improviserad duett med ett gäng kor – är genererat av en algoritm, riskeras det osynliga kontrakt som bygger på ömsesidighet mellan skaparen och publiken. Det mänskliga hantverket bygger på nervositet, modet att misslyckas offentligt och fysisk närvaro – moment som raderas ut när system optimerar istället för att människor försöker.

Kulturkrönika i Blekinge Läns Tidning om AI och Skapandet
Läs artikeln här

De här frågorna upptar mycket mina tankar och jag skriver texter och håller föredrag i ämnet. Artikeln ovan är den första i dagspress där jag utforskar AI:s påverkan på skapandet (Läs artikeln i BLT här). Som professionell kulturutövare i litteratur och musik klurar jag kring det osynliga kontraktet mellan utövare och mottagare och argumenterar för varför det mänskliga hantverket, med ansträngning, tid och kamp, är oumbärligt och vad som händer när vi överlåter den biten av skapandet till AI. 

I slutändan tror jag inte att det är kulturen som behöver oss – det är vi som behöver kulturen för att bli emfatiska och empatiska människor.

Vilka funderingar får du kring skapande och AI?

Min kulturkrönika i BLT: Varför ska vi inte låta AI skriva våra böcker/skapa vår musik?

 

Läs hela kulturkrönikan i BLT

AI kan skriva en roman på en eftermiddag, måla som Zorn och komponera listettor på Spotify. AI kan redan skapa kultur snabbare än de flesta utövarna och även skriva bättre än många författare. Men betyder det att vi ska låta den göra det?

När algoritmer tar plats i kulturlivet behöver vi diskutera varför mänskligt skapande spelar roll. Som författare och musiker har jag gjort många skolbesök. Eleverna och jag har tillsammans skapat poesi som vi på studs har framfört inför åhörare. En övning som kräver kognitiv förmåga, ansträngning och framför allt mod. Att framföra det man skapat är stort, att stångas med rim, allitterationer och ett bestämt versmått kräver sin människa.

När jag ställer frågan ”Varför ska vi inte låta AI skriva våra böcker, skapa vår musik eller måla våra tavlor?” till 250 grundskoleelever, får jag relativt generiska svar. AI har ingen själ, AI kan inte känna och så vidare. Det är också samma svar jag får när jag ställer frågan till AI själv. Men kanske betyder det inte så mycket för kulturkonsumenten vem som skrivit, målat eller komponerat. En bra bok är en bra bok helt enkelt, radioskval är vi redan vana vid och hur man uppfattar ett konstverk är ändå upp till betraktarens öga.

Men, och det är ett stort MEN, om jag och eleverna hade promptat fram vår poesi hade vi inte haft samma tillfredställelse efter vårt framträdande. Vi hade inte varit nervösa och behövt uppbåda allt vårt mod i situationen och vi hade heller inte uppmärksammat skillnaden mellan skriven och talad text. Vi hade inte lärt oss något, vår risk hade varit nära noll.

Läs hela kulturkrönikan på BLT