 |
| Växtverket i Olofström. Här träffas Blekinges unga författare i Region Blekinges satsning- Skrivsommar |
Efter att ha hållit en workshop i skrivande för Blekinges unga författare – som under sommaren arbetar som skribenter via Region Blekinge – lämnade jag Olofström och Växtverket med en oväntat stark framtidstro. Det finns en schablonbild av att dagens unga skulle vara helt förblindade av teknikens snabba lösningar, men mötet med dessa skribenter visade på en helt annan verklighet. Här fanns en mognad och en integritet som lovar gott för litteraturens och det mänskliga berättandets framtid.
Oimponerade av algoritmerna
Det som slog mig mest under våra diskussioner var deras svala inställning till artificiell intelligens. Trots att vi lever i en tid där AI-genererade texter och bilder översvämmar våra flöden, var dessa unga författare märkligt oimponerade. För dem är skrivandet främst inte en produkt utan en personlig process. De uttryckte en tydlig stolthet i att få formulera sina egna tankar och bygga sina egna meningar. Att låta en maskin "tänka" åt dem verkade för dem nästan ointressant – som att be någon annan springa ett lopp åt en. De föredrar nerven och det mänskliga uttrycket framför den polerade ytan hos en AI-text.
Den osynliga intelligensen – en intressant paradox
En av de mest spännande delarna av vår workshop var när vi pratade om hur ofta de faktiskt använder AI. De flesta uppgav att de använder det sparsamt, kanske någon eller några gånger om dagen, och då främst genom aktiva val som att ställa en fråga till en chattbot. Denna självbild är fascinerande eftersom den belyser en intressant klyfta i vår tidsuppfattning. Sanningen är ju att dessa unga skribenter, precis som vi alla, interagerar med AI nästan konstant utan att tänka på det. Den finns där i den interaktiva kollektivtrafikappen som optimerar deras resvägar, den finns i väderkartorna från SMHI och i de algoritmer som sorterar deras reklam-, och nyhetsflöden. Att de själva upplever att de använder AI sällan beror på att tekniken har blivit en naturlig del av vardagens infrastruktur – lika osynlig som elektriciteten i väggarna. Men när det kommer till det konstnärliga skapandet, där drar de en tydlig gräns. Där vill de behålla kontrollen.
Processen som motståndskraft
Det visar att även om tekniken genomsyrar våra praktiska liv, så finns det en kärna i det mänskliga skapandet som inte så lätt låter sig koloniseras. Som jag tidigare reflekterat kring är processen kulturens hjärta. Att sitta där med de unga författarna och se dem laborera med ord, stryka under, formulera om och leta efter precis rätt nyans, påminner mig om att det är i själva sökandet som värdet ligger.
Dessa sommarjobbande skribenter är inte bara framtidens författare; de är väktare av det mänskliga perspektivet. Genom att välja det egna skrivandet framför AI:ns bekvämlighet väljer de också att äga sin egen röst och sin egen blick på världen. De blir Skrivande Röster. I en tid där vi ofta oroar oss för teknikens negativa inverkan på vår koncentration och kreativitet, är Blekinges unga skribenter ett levande bevis på motsatsen. De är medvetna, kritiska och framför allt passionerade kring sitt hantverk. Att få dela deras kloka tankar och se deras hängivenhet gör mig trygg i att det mänskliga ordet kommer att stå sig starkt, oavsett hur många algoritmer som surrar i bakgrunden.
Framtiden tillhör dem som vågar skriva den själva.
