om förlagens roll på Debutantbloggen

Såhär skrev jag på Debutantbloggen för två år sedan, rätt kul att läsa. Två år senare är tredje romanen i egen förlagsregi på gång, inte så illa det heller. Förlagens roll i vårt skrivande liv har återigen blossat upp i diskussionen, den här gången är det Franks Förlag som behandlat sina författare på ett mycket märkligt sätt. Som Indie-author blir man ibland glad över att vara sin egen förläggare, skulle liksom aldrig behandla mig själv så nesligt som en del förlag behandlar sin inkomstkälla, författarna.
http://debutantbloggen.wordpress.com/2012/03/09/gastbloggare-maria-bielke-von-sydow/

Maria Bielke von Sydow debuterade nyligen på sitt egna förlag BIMA-förlag med romanen Ingmar Bergman kände aldrig skuld. 

– Min bok handlar om frigörelse från skuld. Helena som är skyldig till sitt ena tvillingbarns död beslutar att ändå fortsätta med sitt liv. Hur bearbetar hon skulden som är oförlåtlig? berättar jag.

– Det låter spännande, jag gillar verkligen titeln ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld”, handlar det om Ingmar Bergman? frågar förläggaren.

– Pär, en av mina karaktärer i boken, är självhjälps­författare och har Ingmar Bergman och hans filmer som förebilder för sitt eget liv.

– Det låter intressant. Har du själv erfarenhet av ett barns död? Har du egna tvillingar varav den ena har omkommit, kanske till och med bragts om livet?

– Min bok är fiktion, det som händer har inte hänt på riktigt. Men det skulle kunna ha hänt, det finns säkert de fall där trovärdigheten i boken överträffar verkligheten.

– Jaha, jag förstår, det hade ju varit extra intressant om ditt skrivande varit självbiografisk men du är välkommen att skicka in ditt manus till oss. Men tyvärr har vi en mycket begränsad utgivning när det gäller nya författare.

Ungefär där, i telefonsamtalet med det medelstora västkustbaserade bokförlaget, vid konstaterandet att min bok inte är självbiografisk, dog intresset för min bok.

Ett antal liknande diskussioner förde jag med andra förlag som hade läst mitt manus och fattat visst tycke för det. Deras motiveringar för ombearbetning av manuset varierade. Ett förlag berättade att de nyligen hade haft en period med vampyrtema i sina nylanseringar. Nu var det änglar som var det heta temat. Kanske kunde jag förstärka det övernaturliga innehållet i boken, undrade de. Eftersom min skrivstil klassificeras som ”realistisk samtidsprosa” såg jag uppenbara svårigheter med det. Ett annat förlag ansåg att innehållet i min bok var intressant men genresvårbestämt. Du får antingen betona mordet i boken eller göra det till en renodlad relationsroman, annars får de som säljer in boken till bokhandeln svårigheter, sa de. Jag tänkte, människor som läser boken kan nog klara av både relationerna i handlingen OCH mordet på barnet. Den läsande människan har förmåga att ta in parallella genrer.

Ovanstående scenarion utspelade sig år 2010.

Något annat, kanske av mer avgörande betydelse utspelade sig ett antal år tidigare.

Jag är studie- och yrkesvägledare i grunden och har under nästan tjugo år i branschen, framgångsrikt haft olika befattningar inom det privata och offentliga utbildningssystemet. Jag trivs bra med mitt arbete och vet att det jag gör är av betydelse.

Så får min mamma beskedet att hon har cancer. Obotlig cancer. Ett par månader senare är hon död. Mammas död blir en väckarklocka för mig, för kan döden drabba henne kan den naturligtvis hastigt drabba alla andra, inklusive mig. Så fyrtio år gammal säger jag upp mig från mitt arbete, flyttar med min man och våra tvillingflickor från Karlskrona till Malmö där jag ska gå skrivarutbildning. Jag förverkligar min barndomsdröm att bli författare.

11 september (av alla datum) 2009 börjar Pär tala inne i mitt huvud. Han berättar om sitt liv som självhjälpsförfattare, hans yttre liv liknar en framgångssaga hans inre liv en mardröm. Kort därefter berättar Helena om sitt trauma om hur det känns att vara skyldig till sitt ena barns död. Jag nedtecknar deras berättelser och romanen tar form. Ytterligare ett par personer kliver in på arenan och jag inser att för att göra deras liv rättvisa och kunna gestalta deras historier måste det bli tre böcker. I berättelserna pockar deras behov på frigörelse från skuld, försoning och återhämtning.

Efter ett antal refuseringar och strandade diskussioner med etablerade förlag tog jag beslutet att starta eget förlag, BIMA-förlag. Oktober 2011 ger jag ut min roman Ingmar Bergman kände aldrig skuld. Andra delen kommer i slutet av 2012. Den tredje och avslutande delen i slutet på 2013. Lanseringen har gått bra, på tre månader tjänade boken in 2/3 av produktionskostnaden och jag har fått en hel del uppmärksamhet i lokala media. Så den första tiden satt jag i min skrivarlya och paketerade böcker i bubbelplast, skrev fakturor och gjorde intervjuer. Nu skriver jag på uppföljarna. Till min stora glädje blir jag flitigt anlitad på biblioteken och till andra arrangemang där jag håller föredrag om romanen, mitt författarskap och hur det går till att ge ut på eget förlag.

Jag har förverkligat min författardröm, på köpet har jag också blivit förläggare, marknadsförare, försäljare, bokförare, distributör och föredragshållare. Jag har blivit ett varumärke.