14 avsnittet i Vetlanda Julsaga

foto: Östgård

Nu har det äntligen kommit friskt och kallt väder till Vetlanda, med det följer en hög och klar luft som är lätt att andas. Som vanligt välbesökt på Bibliotekstorget för Vetlanda Julklappskalenders underhållning på Scenkanten, avsnitt av Julsagan och julklappsutdelning:
Här kommer 14 avsnittet av Vetlanda Julsaga:

Måndag 14 december

Dagen efter Lucia vill inte ens Linnea äta några pepparkakor, åtminstone inte till frukost. Hon tittar på den djupa plåten på morfars spis, det finns nästan 100 pepparkakor kvar, föreställande tomtar, Selmor, snöflingor och renar. Ja, de såg i alla fall så ut innan de gräddades. De är gjorda på fri hand för morfar Erik hade inga pepparkaksformar. Men efter Luciafirandet på serviceboendet igår känns det som om de båda fått sin beskärda del av pepparkakor och lussebullar.

Vera hade sett så annorlunda ut från första gången Linnea hade sett henne. Hon var uppklädd i en alltför stor vit blus, som liksom verkade sitta långt utanför hennes smala kropp. Hon hade pärlhalsband och, detta var det som gjorde störst skillnad, hon var vitpudrad, som om hon fått babypuder i ansiktet och glömt

borsta bort det och mitt på kinderna var hon alldeles rosa, som persikorna Linnea och hennes mamma brukade köpa. Om munnen var hon blankrosa i ett läppstift som satt, precis som blusen, lite utanför hennes mun. Linnea förstod vad Vera hade gjort. Hon hade sminkat sig. Hon såg ut precis som Linnea och hennes kompisar när de klädde ut sig till prinsessor och hade sminkat sig själva.

Linnea sitter på sin säng och öppnar för första gången alla påsar som mamma Camilla skickat med henne, med spel, julklappar och annat smått och gott. I en av påsarna finns en prinsessdräkt. Hon klär på sig den och målar sig med det medföljande sminket och blir så fin, så fin, precis som Törnrosa, fast med kort hår på ena sidan och rosa på den andra. Hon speglar sig och tänker att det var nog så här Vera kände att hon såg ut när hon träffade morfar igår.

Erik hade tyckt det var alldeles underbart att fira Lucia med den goda Vera. Så vacker hon var, han hade minsann känt att hon luktade gott av parfym. Och minst fyra koppar kaffe hade de druckit, och ätit massor med fikabröd, så mycket att Erik nu var tvungen att ta sin andra Samarin för magen. Tänk att han kunde känna så igen, det trodde han aldrig. Efter sin frus bortgång hade han räknat med att vara ensam resten av sitt liv, och inte hade han lidit av det, snarare tvärtom, det hade känts skönt att veta att han haft ett fint äktenskap med mycket kärlek bakom sig. Det är inte alla förunnade att ha haft det.

Men så kom Vera tillbaka i tankarna. Vera som varit hans ungdoms kärlek men på grund av åldersskillnaden varit helt omöjlig på den tiden. Inte hade Vera ens tittat åt honom, åtta år äldre som hon var. Men nu, nu gör åldersskillnaden ingenting. De är nästan som jämngamla. Lite dåligt samvete får han, att tänka så om Vera, såhär på gamla dagar, och tänk om han i själva verket bara gått och längtat efter Vera i alla år. Men han skjutsar iväg de tankarna under sängen snabbt, för Linnea ropar efter honom. Och lilla Linnea verkade ju också trivas i Veras sällskap. Tänk om det blir som Vera hade föreslagit, tänk om han skulle tacka ja till det erbjudandet som Vera givit honom på Luciafriandet. Det är ju nästan otänkbart, men kanske.

Morfar är alldeles pirrig i benen och känner att han måste ta sig för något. Han föreslår att han och Linnea ska åka en tur med bilen, så han kan visa Linnea de vackra trakterna runt Vetlanda. Bettan startar direkt och de kör ut mot Skede, där ser Linnea den vackraste bro hon någonsin har sett. De går ut och Linnea fotograferar med sin mobil och skickar bilden till mamma i Thailand. Sedan far de vidare och Linnea har aldrig sett så många snöklädda granar som idag. Morfar berättar så upprymt om när han var liten, hur de åkte spark och gjorde egna skidor som de åkte med. Hur de var ute från morgon till kväll och bara lekte. Linnea vet hur en spark ser ut, det har hon sett på Madicken-filmerna. Men så undrar hon, hur det kom sig att de kunde leka hela dagarna, gick inte morfar i skolan när han var liten. Fanns det inte skola på den tiden?

-Jo, skrattar morfar, nog gick vi i skolan alltid, och kanske var vi inte ute hela dagarna och lekte och kanske var det inte alltid snö på vintrarna. Men kul hade de ändå.

De åker vidare till Skirö som brukar kallas Smålands trädgård och som är så vackert, berättar morfar. Linnea ser dock inte fler trädgårdar än vanligt. Sedan stannar de Levanders kafé i Alseda som tyvärr är stängt på måndagar.

-Vi får komma hit i morgon igen, säger morfar. På hemvägen kör de förbi Flugeby och där ser Linnea det mest fantastiska hus hon någonsin har sett. Det är julpyntat med rörliga tomtar, blinkande slingor och renar som drar slädar. Hela huset och den stora trädgården är knökad med julpynt i olika färger. Det ser precis ut som i de amerikanska filmer som Linnea har sett. Där stannar de en lång stund och tittar. När de sätter sig i bilen för att åka hem igen pratar de glatt om alla ornamenten i trädgården. Och så minns Erik, att det var här, i närheten av fotbollsplanen han sett Vera för första gången, och han blir alldeles varm i ansiktet. Men om det säger han inget till Linnea.