22 avsnittet i Vetlanda Julsaga

foto:Östgård

Den härliga stämningen fortsätter i Vetlanda Julklappskalenders Julsaga, 22 avsnittet. Morfar är kär, Palle och Linnea leker och Selma och Sigrid myser, men morfar har ett viktigt samtal han gruvar sig för...

tisdag 22 december

Om du tänder ett ljus i taget går det bra

På julbordet har alla ätit så mycket de någonsin kunnat. Morfar Erik säger, är man smålänning så är man. Vilket innebar att han ätit alldeles för mycket av allt: syltor, stångkorv, pölsa, pastejer, sillinläggningar, rödbetssallad, ja till och med grisfötter. Fastän han visste att det innebar minst dubbel dos av Samarin när han kom hem.

Har man betalt femhundra kronor för en måltid så måste man äta för minst det beloppet tycktes hans motto vara. Det enda han faktiskt inte åt för mycket av, ja faktiskt inte alls, var lutfisken, för den skulle han äta på julafton.

Linnea och Palle åt mest köttbullar och prinskorv, det var det som de gillade bäst, trots

morfar Eriks förslag att äta mer av de dyra delikatesserna nu när det bjöds. Sedan hade de promenerat och lekt med Selma i snön som trots farhågor från Sigrid, hade legat så förnöjt i sin korg i gästgiveriets hall under måltiden.

Bettan hade utan krångel startat vid hemfärden. Men ingen hade varit orolig ändå, för de visste ju att Palle var motormästaren som med sina slag med tången kunde starta gamla Bettan.

På julmarknaden hade Erik köpt lite mer julprydnader. Han hade köpt änglar som hängde lite på sniskan i sytråd. Trots att det varit en lång dag med umgänge och julbord är han inte trött när han kommer hem utan har energi för att pynta i lägenheten. Linnea leker utomhus med Palle så han får hänga upp änglarna själv. Det är minsann inte det lättaste med en arm i gips och utan några direkt talanger för pyntning. Men nu hänger änglarna där, några i fönstret och några i lampkronan. Lite fint blev det allt, men det känns ändå som om lägenheten inte är komplett, som att något fattas.

När Linnea kommer hem bestämmer de sig för att ta tjuren vid hornen och skypa med Linneas mamma Camilla och berätta allt som hittills hänt, inklusive det som hänt med adventsljusstaken som fattade eld i Linneas hår. De tar sig mod och Linnea ringer upp. Linnea vet att det är mycket sent hos mamma i Thailand. De ligger sex timmar före så det är egentligen mitt i natten. Men morfar säger att det är bäst vi ringer nu, nu medan vi törs. Linneas rosa hårfärg har blekts så nu syns mest en svag nyans av rosa, men när hon tar av sig rendidemet så syns den frisyren och färgen tydligare.

Mamma blir förstås förskräckt och ojar sig över vad som kunde ha hänt, men tar det hela förvånansvärt lugnt. Hon tycker också synd om morfar som fått gipsa armen och undrar hur det går att sköta Linnea och alla sysslorna nu. Men morfar Erik bedyrar att allt går bra, att Linnea är så duktig hjälpreda, att hon fått gott sällskap av Palle och Selma och att de ser fram emot julafton. Det går också bra med Linneas öron, hon tar sin medicin och har inte längre ont. Mamma Camilla blir glad av alla betryggande nyheter, men börjar ändå gråta för hon saknar Linnea så mycket. Linnea gråter också en skvätt för hon saknar sin mamma, men de grillade räkorna på stranden och snorklingen saknar hon mindre än vad hon gjorde innan. Nu är allt så kul med Palle och Selma och alla härliga äventyr de har tillsammans.

Puss och kram säger de till varandra och lägger på.

Erik känner att en sten har lossnat från hans bröst, nog har det tyngt att inte ha sagt något om att Linnea svedde av halva sitt blonda hår i adventsljusstaken. Han har varit lite rädd för vad Camilla ska tycka om hans förmåga att ta hand om henne.

Nu när allt är berättat och inga ledsamheter finns förslår morfar att de kanske ändå ska tända adventsljusstaken. Det är ju trots allt vintersolståndet idag. Längst bort från solen stod jorden kl 5.48 i morse. Det behövs sannerligen lite ljuständning.

-Det gör vi, säger Linnea, vi tänder alla fyra ljusen, men du får tända. Det känns lite otäckt om jag ska göra det.

Men morfar tänker på ett annat sätt, han tänker att om han gör det åt henne, kanske hon får med sig känslan av att vara rädd och att inte kunna.

-Tänd du, säger morfar. Vi tar en tändsticka för varje ljus, så går det säkert bra.

Linnea tänder varje ljus mycket långsamt. Håller sig långt ifrån med håret. Lite läskigt känns det, men morfar står alldeles nära intill och håller sin hand runt hennes så att allt går bra.

När de sitter tillsammans och stolt tittar på den lysande gamla adventsljusstaken i valnötsträ som Erik själv har snickrat ihop för många år sedan, tänker morfar att i morgon, då är det dags, att våga prata med någon särskild igen. Ett mycket viktigt samtal behöver han göra i morgon.