5 avsnittet i Vetlanda Julsaga

foto: Östgård

Regnmolnen vilade tungt över Vetlandahimlen under dagens Julklappskalender, men inte störde det den tappra skara som kommit för att lyssna.

Här ser du femte avsnittet i Vetlanda Julsaga:

Morfar är lite lustig, tycker Linnea. Han går upp jättetidigt på mornarna, hon hör honom redan klockan halvsex. köksklockan ser hon när hon ligger i sin säng, och Linnea var duktig på klockan, de hade övat i skolan och hon kan nästan hela dygnet. Då satte han på radion och lyssnade på något radioprogram om fåglar, men sedan ligger han kvar jättelänge i sängen och kommer inte upp i köket förrän klockan var elva.

Linnea börjar bli lite rastlös. Du kan ta dig frukost i kylen, ropar morfar ropat från sängen till Linnea. I kylen finns risgrynsgröt, nyponsoppa och en sillburk. Inget som Linnea äter till frukost, men hon hittar ett paket knäckebröd och gör sig en smörgås.

På den inglasade balkongen i morfars lägenhet ser hon

rakt in i grannhusets inglasade balkonger. Plötsligt ser hon ett litet huvud sticka upp i fönstret. Sedan försvinner huvudet, sedan kommer det fram igen. Det är en hund, världens gulligaste hund. En brun med långa öron och spetsig nos. Den hoppar upp och ner, upp och ner och hon ser att svansen viftar. Linnea och hunden tittar på varandra och får direkt en särskild kontakt.

Jaså taxen, säger morfar när han väl kommit upp och klätt på sig och satt sig vid köksbordet. Den skäller mest hela tiden, och hundar bara hårar ner.

Linnea hade varken sett eller hört att den skällt, den hade bara tittat på henne och viftat med svansen.

-Vad heter hunden, frågar hon morfar.

-Inte vet jag, svarar morfar, taxen kanske.

Ja, så heter den nog, tänker Linnea. Taxen är ett utmärkt namn på en sådan fin hund.

-Kan vi inte gå ut med den, frågar Linnea.

-Nja, det vet jag inte, hon som har den där hunden verkar inte så intresserad av umgänge, hon verkar mest hålla på med hunden, och inte plockar hon upp bajset efter sig heller, muttrar morfar.

-Men det kan ju vi göra då, svarar Linnea.

-Nja, idag ska vi åka till serviceboendet, säger morfar, och beställa lutfisk och hälsa på Vera. Det är vårt uppdrag idag.

På serviceboendet är det liv i luckan, personal springer fram och tillbaka, de boende sitter i och för sig helt still i allrummet men en man spelar dragspel där, fasansfullt högt, tycker Linnea och håller för öronen. Inga andra på serviceboendet verkar störas av det höga ljudet.

Morfar pratar både länge och väl med restaurang-personalen och Linnea undrar hur lång tid det egentligen kan ta att beställa lite fisk. Linnea går på egen upptäcksfärd och kommer fram till en korridor, sen svänger korridoren och Linnea går vidare. Det är en speciell lukt här, tänker Linnea, nästan som i ett badhus. Och det får henne att tänka på att mamma nog nästan är framme i Thailand nu, kanske badar hon redan i havet och snorklar och äter grillade räkor.

- Där är du ju, ropar morfar, tätt följd av en käck kvinna som tillhör personalen. Vi har letat överallt efter dig.

Det börjar redan skymma och träden har tappat alla sina löv, det ser Linnea ut genom de stora fönstren på serviceboendet.

- Nu ska vi hälsa på Vera, kom Linnea, säger morfar.

Vera ser ut att vara nästan 100 år, tycker Linnea. Alldeles skrynklig i ansiktet och händerna ser nästan ut som halloweenspöke-händer. Men hon har en varm och stark stämma och kramar Linnea med oväntad kraft.

-Ja si detta är den granne Eriks ännu grannare barnbarn, skrattar Vera och sätter sig på rollatorns sittplats på framsidan.

Men Linnea förstår inte det där med ”granne”. Inte är de grannar, tänker hon. Det kan inte stämma.

Morfar har alltid haft ett gott öga till Vera, hon var faktiskt hans första kärlek. Men det var inte att tänka på för Vera var åtta år äldre än honom och hon tyckte förstås i ungdomen att Erik var rena spolingen. Och sedan hade hon skaffat make och han maka och allt var lagt på is. Men nu, såhär när de blivit ensamma på ålderns höst... Känslorna lever fortfarande i Erik, gammal kärlek rostar aldrig som de säger...

Titta, ropar Linnea när de kommit hem till lägenheten igen då hon öppnar skåpet och får syn på adventsljusstaken. Så fin den är, du har ju inte tänt något ljus än. Kan vi inte tända alla på en gång, ropar Linna till morfar som är i badrummet.

Jippi, tänker morfar, hon vill också tända alla ljus på en gång, så roligt, så jätteroligt!

Javisst, säger morfar, tändstickor ligger på fläkten i köket.

En sådan klok tös, tänker morfar, så kul att vi verkar tänka likadant, det är nog speciella ljuständargener som hon fått ärva av mig.

Från badrummet hör morfar att det blir obehagligt tyst i köket för en sekund. Sedan skriker Linnea så det skär genom hel lägenheten.

-Morfar hjälp!!!