Därför gillar vi självbiografier- Bielkes fredagsreflektion 2 februari 2018

Därför gillar vi självbiografier

- Kan vem som helst skriva en självbiografi? frågar radioreportern mig.

- Alla jag har träffat har en historia värd att berätta, svarar jag när jag blir intervjuad angående de skrivkurser jag leder i självbiografiskt skrivande i vår.

Vi har ett stort behov av att dokumentera det vi gör, det visar alla bloggar, dagböcker och facebookinlägg. Vi vill berätta om våra upplevelser, husdjur, barn och barnbarn. Vi vill visa vad vi äter, vilka platser vi besöker och hur vi mår för stunden.

Att skriva självbiografiskt är inte bara att definiera sitt liv, det är att identifiera sitt liv, vem jag är, vem jag vill vara och vem jag blev.

Vi gillar också att ta del av andras historier, ”Sommarpratarna” i radion slår lyssnarrekord, biografier och självbiografier säljs och lånas flitigt på biblioteken. Kanske är det så att i takt med att vi lättare sprider information digitalt har ännu större behov av berättelser som känns äkta och sanna. Berättelser som berör oss på djupet och som vi kan identifiera oss med. Är det dessutom en känd person som berättar lite smaskiga, avslöjande detaljer om andra kända människor slår det högt.

Det här med självbiografier och bekännelselitteratur är dock ingen nyhet. Ända sedan den romerska biskopen Augustinus skrev sin självbiografi med romantiska och religiösa bekännelser på 300-talet har vi gillat att läsa om andras eskapader. Och fransmannen Jean Jaques Rosseau som blev känd för sin barnuppfostringslära skrev i sina memoarer på 1700-talet att han själv lämnat bort sina egna barn till änglamakerskor. Snacka om skandal!

Så Joakim Lundell, Marcus och Martinus och Madonna plus alla ni andra som inte är kända men som skriver självbiografier: Ni kommer inte med några nyheter, men ni har historier som vi gillar att ta del av.

Alla har en historia värd att berätta!

Hälsar er härlig helg

-->

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 februari 2018