I årets sista diskussionsinlägg på egenutgivarna.se ställer jag mig frågan om egenutgivares alster blir hårdare bedömda än andra, och i så fall vilka dömer oss hårdare, kan det vara vi själva som är de tuffaste?
När jag för ett par år sedan läste förra upplagan av kultförklarade boken ”Tärningsspelaren” av (pseudonymen) Luke Rhinehart blev jag förskräckt. Jag tyckte mig räkna till över femtio korr- och stavfel bara på de första sidorna.
Jag anser mig vara en person som inte är en språkpolis, en som snällt accepterar att ”korrbrott” begås utan anstiftan och har stor respekt för de fåtal böcker jag läst som inte har några missar alls. Men den här boken tog liksom priset, den var så dåligt satt och innehöll så många språkfel att det störde hela läsupplevelsen.
I Sverige är det det anrika och stora förlaget Natur & Kultur som givit ut boken ”Tärningsspelaren”. Denna oerhört populära bok som lästs av massor av människor och som blivit en storsäljare i ett flertal länder har många beundrare, men även en mängd personer som reagerat negativt på det kontroversiella innehållet. Hur den nya upplagan är korrekturläst vet jag inte men på sajten
www.boksidan.net finns 64 stycken recensioner av boken, alla lästa på samma upplaga som jag själv läst. Inte en enda recension uppmärksammar den påvra kvaliteten gällande korrektur.
Första upplagan av min debutroman ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” innehöll en del korrfel. Andra reviderade upplagan har ny sättning och de flesta missarna är borttagna. Till min förvåning fick jag rätt många recensioner av tidningar och bokbloggare. De flesta recensionerna var välnyanserade och tillförde både mig och läsaren bra information. En del av dem som recenserade min bok påpekade korrfelen och skrev att boken skulle ha vunnit på att språkgranskas ytterligare en vända. En helt acceptabel kommentar som säkert ägde sin riktighet.
Anmärkningsvärt i detta var att de som påpekade språkmissarna i ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld” oftast själva var egenutgivare och att den kommentaren inte fälldes av ”vanligt” folk eller proffsrecensenter. Kan det vara så att vi är extra uppmärksamma mot den typen av fel då vi själva jobbar med hela bokproduktionen?
Problemet i sig brukar ju vara att över huvud taget som egenutgivare bli recenserad men här är poängen är att ingen etablerad recensent påpekade korrfelen. Detta är en intressant iakttagelse, är vi egenutgivare extra hårda mot oss själva? När jag frågat ”vanliga” läsare om korrfelen i min debutroman hade knappt ingen lagt märkte till dem och de som gjort det hade inte hakat upp sig på dem. Och ingen av de 64 tyckarna på
www.boksidan.net påpekade ”Tärningsspelaren”s uppenbara brister.
Är vi egenutgivare hårdare mot oss själva och varandra?
Ser vi saker som den ”vanliga” läsaren inte ser eller som den ”vanliga” läsaren överser?
