10 avsnittet i Vetlanda Julsaga

foto:Östgård

En härlig kväll med både vind i seglen och i håret.. 

Ja så blev torsdagens Julklappskalender. Kontorsspecial som var dagens luckägare hade öppet hus på kvällen och många var vi som fortsatte kvällens begivenheter på andra sidan järnvägen med korv och fika. En riktigt härlig kväll med massor av folk och trevlig stämning. 

Jag är verkligen rörd över alla härliga kommentarer jag får på Julsagan jag skrivit och berättar. Helt otroligt att så många verkligen lyssnar, kommenterar och minns sina egna jular. Tack för all respons ni ger mig, jag blir varm i hjärtat.

Här kommer 10 avsnittet i Vetlanda Julsaga:

torsdag 10 december 2015

-Selma, Selma, ropar Linnea så högt hon bara kan.

Men det är alldeles tyst. Det enda som hörs är vattnet som forsar i bäcken.

-Selma, Selma ropar Linnea igen.

Och så börjar hon springa åt olika håll för att leta, tänk om Selma blivit överkörd, eller sprungit till skogs och aldrig mer kommer tillbaka. Så fruktansvärt ledsen Sigrid skulle bli, och så arg morfar skulle bli, då skulle hon inte kunna visa sig ute på den inglasade balkongen mer, och alla i hela Vetlanda, ja hela världen skulle få reda på att hon inte kunde ta en hund på promenad utan att tappa bort den.

Bäcken blir lite större, som en mindre damm. Till höger ligger ett stort grått hus med många ingångar. Hon vet inte vad det är för hus. Men så länge hon håller sig till bäcken vet hon i alla fall på ett ungefär var hon är.

Men så tycker hon att hon ser något som rör sig därborta. Javisst är det något som saktar trippar fram. Det krasar lite under fötterna av kylan. Linnea springer, det är ett bra stycke fram och hon hör sitt eget hjärta slå och ser den kalla andedräkten bilda små moln framför munnen. Ja, där är Selma.

Precis när Linnea är framme flaxar Selma till och lyfter mot himlen och kväker högt.

Linnea blir så rädd att hon halkar på den kvällstunna isen som lagt sig på gångbanan. Det var ju inte alls Selma hon hade sett och hört, det var en fågel som bodde i dammen som varit ute och gått och säkert blivit lika rädd som Linnea och flugit sin väg i ren bestörtning.

Nu börjar Linnea gråta, och hon är mycket mer ledsen än när hon brände av sitt långa blonda hår, hon är till och med mer ledsen än när hon förstod att hon inte kunde åka till Thailand över julen. Linnea är så ledsen som hon aldrig varit förut.

Hon vet inte vad hon ska göra, mobiltelefonen har hon inte med sig, morfar ligger och sover, Sigrid sitter hemma bland julpyntet och vet inte ännu att något hemskt har hänt. Och nu vet hon inte alls längre var hon är. Hon går över ett övergångsställe och tittar noga åt båda hållen innan hon går över gatan. Men det finns inga bilar här och inga människor, inte en enda människa har hon träffat sedan Selma sprang iväg. Långt på på andra sidan en jättestor väg ser hon en vit stor byggnad med svart tak. Det lyser från huset av ljus. Det ser ut som en kyrka men Linnea känner ingen där och Selma är borta.

Men hon ser fortfarande bäcken och hon är så klok att hon förstår att om hon vänder håll och går samma väg tillbaka måste hon förr eller senare komma hem till morfar. Hela vägen gråter hon och hela vägen ropar hon efter Selma. Då möter hon en gammal farbror och en lika gammal dam. De stannar och tycker synd om Linnea. De förstår vad som hänt och följer henne hem till morfar. De är mycket snälla och vill verkligen hjälpa Linnea.

-Ja, si taxar säger den gamla damen, ho fick la syn på en fågel o sprang efter, di e såna där, di däringa taxarna, du ska se att allt blir bra. Men trots damens försök att trösta kan inte Linnea lyssna så noga för hon bara tänker på vad hon ska säga när hon träffar Sigrid igen. Hur ska hon förklara för Sigrid vad som hänt? Hon känner sig så dum.

När de närmar sig morfars hus tycker Linnea att hon ser något vid dörröppningen till Sigrids hus. Men hennes ögon är fyllda med isande tårar så hon ser inte tydligt. När de kommer lite närmare ser hon:

Där sitter Selma och viftar på svansen. Selma springer och möter Linnea och hoppar upp och ner för att välkomna henne. Kopplet med den fastknutna bajspåsen har trasslat sig lite runt de korta benen men hon ser alldeles oskadd ut.

När Sigrid kommit ned från lägenheten pratar den gamla damen och den gamla farbrodern tillsammans.

-Ja, hon var så duktig bedyrar den gamla damen, så redig och gick hem och sprang inte vilse.

-Ja, det skulle jag ju ha sagt till dig lilla Linnea, säger Sigrid, Selma är en jakthund och får ibland för sig att springa iväg, men hon hittar alltid hem. Kom in lilla Linnea så ska jag göra en kopp varm choklad till dig. Ingen är arg.

Linnea är inte heller arg på Selma, bara överlycklig för att de båda hittat hem. Efter den varma chokladen känner Linnea sig väldigt trött. Hon går hem och där ligger morfar och sover. När hon kommer hem säger han:

• Men hej Linnea, är du redan tillbaka, det var en kort promenad.

Men Linnea ser på klockan att det är sent och att hon varit iväg en mycket lång stund. Hon lägger sig i sängen med sina 27 gosedjur och somnar direkt.