Trubaduren över förväntan
Jag har en ganska krass inställning till ensamsjungande medelålders män med gitarr. Det blir, enligt min åsikt, lätt patetiskt särskilt om de har egenskrivna låtar i e-moll och H7-ackord. Ofta blir det vad jag kallar ”Lars Winnerbäckvarning”, låtar om eviga vardagstvivel, missade chanser och kaffe som kokat över.
Det var en av sommarens många
allsångskvällar. Min gode vän tipsade mig om en trubadur som,
enligt honom var klart sevärd. Det var inget namn jag hört talas om
förut men enligt min gode vän skulle denne trubadur vara något
utöver det vanliga.
Men jag gick dit ändå, egentligen av
en helt annan orsak, och fick då höra denne man som välte omkull
det mesta jag hört innan.
Hans namn är Ola Aurell och han visade
sig behärska både orden och gitarren med bravur. Helt galna,
genialiska texter om idrottssupportrar, kvasipsykologi, arbetslivets
vedermödor, utseendenojor och så en och annan ekivok rad. Han kunde
dessutom spela på ett sådant sätt att kvällen hade haft betydande
kvaliteter även utan sång.
Denne herr Aurell visade sig även vara
författare och hans bok ”Till bords med herr Aurell” innehåller
tänkvärda absurditeter som får den mest svårflirtade att skratta.
Jag har fått en ny förebild i mitt skrivande efter denna kväll och
efter att ha läst hans bok.
Nu visade det sig att jag var dåligt
uppdaterad på humor- och viskonstens himmel. Massor med människor
känner sedan tidigare till och gillar denne Aurell som till och med
har en egen fanpage på Facebook (där jag nu är medlem). Så jag är
som vanligt ganska sent ute när det gäller nyheter, men har du som
jag inte hade gjort fram till förrän ett par dagar sedan, sett
text- och viskonstnären Ola Aurell har du något att se fram emot.
Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow
Bielkes fredagsreflektion 27 juli 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar