Bielkes fredagsreflektion 7 okt

Bielkes fredagsreflektion 7 oktober

Att ta emot en komplimang kan ibland vara svårare än att ge en.

Vänliga uppmuntrande ord till en medmänniska kan verkligen göra positiv skillnad, det vet vi.

Vi vet också att uppskattande ord och handlingar smittar av sig. Det är med andra ord mycket lättare för någon som fått en ärlig komplimang att ge vidare en komplimang till någon annan.

Själv tror jag att jag har relativt lätt att ge komplimanger till andra. Det ligger helt enkelt för mig att uppskatta andra människors utseende och insatser. Jag gör det ofta och okrystat. Vad jag däremot märker är att jag kan ha svårt att i hjärtat ta emot en komplimang.

I restaurangvagnen på tåget träffade jag Bob Hansson. I min värld är han en rätt känd person. Han är författare, estradpoet och litteratör. Vi känner varandra ytligt, vi är fb-kompisar och råkas då och då på mässor och arrangemang. Vi hälsade och han sa till mig:

-Vad fin du är.

Jag kände mig lite förlägen och en aning starstruck, då alla andra i restaurangvagnen såg och hörde oss. Jag svarade i glad och skämtsam ton:

- Jag är på väg till Malmö och då måste man ju vara fin.

Och så skrattade när jag sa det.

Då tittade han intensivt på mig och sa:

- Jag menar verkligen det jag säger. VAD FIN DU ÄR.

Och så pekade han på min blus och mina smycken, som för att förstärka det han sa.

Jag svarade tack, och så pratade vi lite till innan han hoppade av i Hässleholm.

Efteråt reflekterade jag över vad som nyss skett. Jag hade haft svårt att ta emot komplimangen, att tillåta den att landa i hjärtat. Kanske för att jag inte trodde att han verkligen menade det han sa, kanske trodde jag att det mer var en artighetsfras.

Jag kommer att öva mig själv på att bli bättre på att ta emot komplimanger samtidigt som jag ska fortsätta att ge komplimanger till andra.

Det är lika viktigt att kunna ta emot som att ge.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow