Bielkes fredagsreflektion 30 december 2017 - Sista fredagsreflektionen för i år

Sista fredagsreflektionen för i år

Det har handlat om vitt skilda ämnen från det mest elementära till det alldeles högtflygande, från dagliga toalettvanor till nyfunna planeter i universum. Spännvidden har med andra ord varit stor. 51 stycken reflektioner har det hunnit att bli. Det här är nummer 52. 

Jag gläds åt att så många har läst och blivit inspirerade att kommentera på bloggen, Facebook och IRL.

De reflektioner som nått höga läsarsiffror är bland annat den från 10 november där jag skriver om den unika sammetssnigeln som livnär sig både på föda och via fotosyntesen.

Bland de mest vällästa finns också texten från 17 november som handlar om att jag förverkligat en av mina drömmar: att köpa en vit flygel.

I topp ligger även 14 julis text om 5 tips om hur man njuter av sommaren trots att man arbetar.

De tre texter som debatterats och kommenterats flitigt är:
1) 6 juni där jag beskriver min irritation över att inte få mail besvarade.
2) 31 mars där jag avslöjar att kanel inte har någon smak utan är knutet till lukt och doftminne.
3) 9 juni där jag skriver att det är helt okej att vara lite avundsjuk och bitter ibland.

Men den som slår högst både i läsarsiffror och reaktioner är reflektionen från 13 oktober där jag delger hur tillintetgjord jag kände mig när jag skulle köpa fisk på torget och blev nonchalant bemött av biträdet.

Så kontentan av detta kan bli: se dina medmänniskor, behandla dem väl – för inget upprör så som nonchalant bemötande.

Vill du läsa de nämnda reflektionerna och alla de andra från det gångna året finns de på http://bielkevonsydow.blogspot.se/p/bielkes-fredagsreflektion.html

Välkommen till ett nytt år med nya fredagsreflektioner.

Hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow 

Av julklappar blir alla gladast - Bielkes fredagsreflektion 22 december 2017

De gamla damerna i min barndom sa: det är saligare att ge än att få.

Inget kunde var mer osant för mig. På intet sätt var det roligare att ge någon en påse godis än att få en själv. Särskilt inte kring julen som var årets största högtid, nästan roligare än födelsedagen.

För en del av roligheten med julen var alla förberedelser, tissel och tassel när mamma och pappa pratade med varandra i köket, önskelistorna som jag reviderade dagligen. Och jag minns att jag tänkte att det vore en hemskt om mamma och pappa redan köpt en häst i julklapp och kanske missat att jag ändrat mig och nu istället önskade mig en hundvalp. Varför mamma och pappa var så oberörda av min ideligen ändrade önskelist förstår jag idag.

De hade redan tänkt ut vad som skulle bli min julklapp för länge sedan. De hade de troligen vetat sedan påsk.

För till julen ska det vara något riktigt man ger till sina kära. Det funkar inte med vad som helst som dyker upp vid första åtanke. Det behövs mer försorg än så om något ska bli ens barns julklapp.

Med åren har jag förändrats och tänker och känner precis som de gamla damerna i min barndom. Numera tycker jag verkligen att det är roligare att ge än att få. Och det är ju jättebra att vissa av oss tycker det är roligast att få och vissa av oss tycker det är bäst att ge. Annars kanske vissa av oss hade gått omkring och bara varit halvnöjda. För vi som blir glada av att få men ännu gladare av att ge skulle ju inte bli så nöjda om dem vi gav julklappar inte tyckte det var så roligt att få.

Så grattis till alla som tycker det är roligast att få. Vi är många som blir ännu gladare av att ge. På så sätt vinner alla. Alla blir gladast i slutänden.

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Av julklappar blir alla gladast - Bielkes fredagsreflektion 22 december 2017 

BIMA förlags jullunch 2017

Härligt att träffa författarkollegorna Louise Uggla Och Anna-Kari Laurén som ger ut sina alster på BIMA förlag. Det blev en jullunch på trevliga restaurangen Putte Kock i Eksjö.

Louise Uggla som skrivit "Breven från himmelen" har just blivit publicerad i Hermelinska nätverkets magasin med artikel om hennes bok och Anna-Kari Lauréns novellsamling "det är aldrig för sent" är alltid lika aktuell med sitt innehåll och budskap. Marita Lynard med sin självhjälpsbok "Självkänsla när introverta och extroverta möts" finns med i våra tankar då hon begraver sin käre far just idag. Trots sorg jobbar hon visare med sin nya bok som släpps i september 2018 med den passande titeln "Kärlek när introverta och extroverta möts".

Dags att se över toalettvanorna! Bielkes fredagsreflektion 15 december 2017

Av någon anledning pratade jag och en god vän om toalettvanor på arbetsplatsen. Han berättade att han inte hade bajsat på arbetsplatstoaletten på 20 år och att ingen av hans kollegor gjorde det heller. Om man betänker att en normal arbetsdag är 8 timmar, och att det tillkommer 1 timmes restid och 1 timmes lunch, så blir det blir 10 timmar som kroppen håller sig från att utföra naturliga och nödvändiga behov. Det är inte bara upprörande utan även skadligt.

Toalettvanor är inget dagligt samtalsämne, inget vi diskuterar när vi ses över en fika. Möjligtvis diskuterar vi våra små barns vanor i pedagogiskt syfte, men aldrig våra vuxenvanor och vi har skapat olika pseudonamn för att bajsa: att göra nummer två, att göra det stora (det lilla och nummer ett är då att kissa).

Det är helt okej att inte prata kiss och bajs. Men det naturliga och livsnödvändiga att tömma sin tarm regelbundet har blivit skambelagt. Vi är oroliga för att det ska lukta illa, att det ska komma ljud när bajset tar sin väg ut ur kroppen och att det ska höras när korvarna landar i toaletten. Av samma anledning är det vanligt att skolbarn håller sig och avstår från att gå på toaletten på skoltid.

Faktum är att om man inte tömmer tarmen när kroppen säger till blir avföringen ett gift för kroppen som gör en sjuk, man kan utveckla tarmfickor som orsakar oerhörd smärta. Medan en välmående tarm ger lycka och välbefinnande.

Under juletiden äter vi mer mat än någonsin, befria kroppen från resterna när maten passerat genom det mirakel som är tarmsystemet. Ni som undviker att göra nummer två på er skola eller arbetsplats, släpp korvarna fria! Tysta inte tarmen med tramsiga tankar om skam, ljud och lukt. För charmen med tarmen (som även är titeln på en intressant bok av Giulia Enders om tarmhälsa) är att den säger till när den behöver. Det är okej, hälsosamt och helt naturligt!

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Det tar sin tid att julpynta - Bielkes fredagsreflektion 8 december 2017

Det tar sin tid att julpynta

Då är de uppburna från källaren igen, lådorna med julpynt.

Den årliga genomgången av julljusstakar som fastän jag försöker hålla koll på vilka lampor som fungerar och sära dem från de trasiga rullar ihop över köksbänken och korsbefruktar varandra i sin trasighet. Tre julljusstakar har åkt till tippen i år. Sedan samma visa med jordade versus ojordade kontakter. De gamla stakarna har gamla kontakter och passar inte i nya uttag. Fram med förlängningssladdar som korsar och tvärsar golvet eller pryder taket som monsterspindelväv.

Mysigt är det ändå att plocka upp prydnadstomtarna som har tappat sitt löshår, sina ljuslyktor och sina bakkavlar. Som tur är finns längst ner i lådorna en uppsjö av lossnade attiraljer som kan limmas på någon annan tomte som tappat sitt skägg. På så sätt förnyas tomtestaben varje år.

Mina jullådor innehåller flera generationers jul. Där finns dagistidens klippta julgranar i styvt papper med glitter som för länge sedan försvunnit och sytråden de hänger i har tjugotvå knutar, på gränsen till omöjliga att hänga upp.

Där finns min morfars egensnickrade kyrka med ett riktigt spelverk som efter att man spänt fjädern spelar ”Stilla natt”. Först väldigt fort, sedan väldigt långsamt. Vapenhuset i kyrkan sitter löst och kyrkporten trillar ur sina gångjärn men det är klassiker på vårt julbord och kommer så att förbli.

Där finns de nya julljusstakarna i plast med strömbrytare som vi köpt vartefter de gamla i trä tagit slut. Och där finns de tyska julhjärtana som mamma köpte som egentligen känns lite malplacerade men som finns med, som ett kärt minne av mamma. Och där finns de handblåsta exklusiva julgranskulorna som är över 100 år i bruna och gröna kulörer som mormor hade med sig från sitt föräldrahem.

Det blir en ”trip to memory lane”. Varje attiralj från tovad tomte till julkrubbans ensemble väcker minnen av olika tidsepoker och hedrar flera generationers jul. Det tar sin tid att pynta då.

Hälsar er härlig helg

-->

Maria Bielke von Sydow

Att vara i väntans tider - Bielkes fredagsreflektion 1 december 2017

På söndag är det första advent. Då är det den tredje december, det är det sista datumet som första advent kan infalla för att datum och helgdagar ska hänga ihop. Första advent infaller 27 november-3 december.

Advent kommer från latinets Adventus Domini och betyder Herrens Ankomst. Det är också tiden för adventsstjärnornas ankomst. Strålande solar som symboliserar Betlehemsstjärnan lyser upp våra fönster Adventstider brukar man även säga är väntans tider, troligtvis för att orden är relativt lika varandra.

Vi befinner oss därmed i väntans tider. Vissa väntar på Herren, andra på julafton. Själv väntar jag på 21 december då vintersolståndet inträffar så att ljuset dag för dag vänder åter. Någon annan kanske väntar på det sista teoritestet till körkortet, svar på prostataprovet, skatteåterbäringen eller en sistsista skiva från Kent.

Det är något fint med att vänta. Det finns ett lugn över väntans tid. Man har liksom inget annat att välja på den kommande månaden för det finns inget ogräs i rabatten att rensa, inget picknick-packande för strandutflykter, inget hö att bärga, inga grödor att skörda och saftningar, syltningar och inläggningar av frukt och grönt är redan gjorda. Till och med viltjakten är över.

Naturen vilar och väntar på att åter få spira och bli pånyttfödd när värmen och ljuset vänder åter. Men trots naturvila och slutet på kalenderåret finns det sånt som precis har börjat. Kyrkoåret till exempel har sin första dag på söndag och med den börjar väntan också.

Hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow